Dagen till ära kör jag tonårsstil all the way. Under den här veckan lär du märka att jag inte har någon enhetlig stil. Jag är ombytlig som regnvädret i London.

Långt linne, jeansleggings, lång kofta och mössa med attityd.

Jag har bott på internet i några timmar nu. Jag har läst nästan alla bloggar som finns, suktat efter saker (lever nu i shoppingstrejk, som vanligt strax efter London) och stött på många vackra ansikten. Många av dessa pryds av pannlugg och jag har tänkt tanken som jag inte borde få tänka: kanske jag borde skaffa pannlugg.

 

Tack och lov blev jag också påmind om den här bilden, bilden som togs sommaren 2009 och som fick mig att lova mig själv att ALLTID titta på den när drömmen om pannluggen slår till igen.

 

 

Problemet är löst. För den här gången.

Eller med en annan sorts shot (medveten om att jag ser ut lite som en luciakandidat som antagligen skulle förbli just kandidat).

Jag kan ju göra det stora avslöjandet med en screenshot (medveten om att det säkert finns en bra svensk motsvarighet).

Jag kan ju göra det stora avslöjandet med en screenshot (medveten om att det säkert finns en bra svensk motsvarighet).

Nu har jag läst 172 av 184 sidor i Blondinbellas debutbok. Nu utgör ju inte 27-åriga småbarnsmammor målgruppen, men jag antar att hon har mycket vettigt att säga unga tonårstjejer. Nu håller jag dessutom med henne i en viktig poäng: att man som vuxen fort glömmer hur tonårstiden är. Nu har jag ju en del att göra med tonåringar och påminns gärna om sanningshalten i det.

Trots ert nästan oförskämt tydliga ointresse:

Dagens ställ.

I dag på väg till jobbet mötte jag en gammal man som harmonisk och harmoniskt promenerade fram i höstlöven. Det såg så skönt ut. Jag ville nästan byta med honom och bli pensionär här och nu.

Förra veckan, i onsdags, såg jag en buss full med pensionärer som åkte iväg på resa. Tänk att hinna och kunna resa mitt i allt så där en onsdag. Det såg så skönt ut. Jag ville nästan byta… Ja, du ser vart jag är på väg.

Är det bara jag som tycker att pensionärslivet verkar vara en fest?

I dag på väg till jobbet mötte jag en gammal man som harmonisk och harmoniskt promenerade fram i höstlöven. Det såg så skönt ut. Jag ville nästan byta med honom och bli pensionär här och nu.

Förra veckan, i onsdags, såg jag en buss full med pensionärer som åkte iväg på resa. Tänk att hinna och kunna resa mitt i allt så där en onsdag. Det såg så skönt ut. Jag ville nästan byta… Ja, du ser vart jag är på väg.

Är det bara jag som tycker att pensionärslivet verkar vara en fest?

Goda vänner regerar. Vi hade två sådana på filmkväll hos oss i går. Den film vi hade hyrt visade sig vara till för folk med förfinad filmsmak. Vi vill ha början, mitt och slut. Enkelt, klart och tydligt. Så vi såg en romantisk komedi med övernaturliga inslag som jag och Fredrik råkade ha på den inspelningsbara digiboxen.

 

Halvvägs in i filmen gick jag sönder av trötthet fast klockan inte ens var elva. Utan att skämmas (eftersom de är så goda vänner) gick jag och la mig. Ah, kravlösa relationer är så fantastiskt uppfriskande!