Ibland ordnas det söndagsskola i samband med gudstjänsten och i söndags var ibland. Vår minsting som älskar nya människor var först eld och lågor. Men sedan blev hon lite spänd. Hon var orolig för att de skulle leka färgspegel, en lek som onekligen är problematisk för en person som inte ser färger. Rimlig oro.

Och samtidigt som det förstås gör lite ont i mitt modershjärta så älskar jag att hon berättar för oss om sin oro. Ännu mer älskar jag att hon berättar om det också för sin kompis Amos som ska med till söndagsskolan och sedan förklarar för mig att han kommer att hjälpa Hilde om det kommer en sådan lek, ”för hon ser inte färger så bra”. Som om det var världens minst odramatiska sak.

Älskar också att Hilde och en av hennes bästisar lekte just en färglek när de tillbringade sin fredagskväll vid en fotbollsplan nu idag. Hur trygg är hon inte med den bästisen, liksom?

Igen: hon kommer att ha utmaningar. Absolut. Kanske fler än de flesta andra. Absolut. Men så länge hon vågar be om den hjälp hon behöver för att kunna möta de utmaningarna så kommer de inte att bli övermäktiga.

Den insikten lugnar modershjärtat. Jag är inte orolig.

Det finns många berättelser om oss och det liv som är vårt. Här kommer en.

I början av december bjuder jag ut en pepparkaksdräkt i storlek 80 på Facebook. Jo, någon vill ha den. Någon hämtar den i samband med ett evenemang i församlingen någon vecka senare.

Jag plockar fram dräkten och lägger fram den på synligast möjliga plats i vårt sovrum så att vi absolut inte ska glömma att ta med dräkten. Vi glömmer att ta med dräkten.

Och redan det kunde kanske vara berättelsen om oss. Att vi hade dräkten framplockad och redo och ändå glömde den.

Men den egentliga berättelsen är att pepparkaksdräkten fortfarande ligger på bästa paradplats i vårt sovrum. Det har gått snart ett halvt år och den intar fortfarande någon slags hedersposition här. Ingen av oss har tänkt på att plocka undan den. Trots att det ju inte är någon som vill ha en pepparkaksdräkt just nu. Trots att det barn som kunde ha burit den då i december har vuxit ur den vid det här laget.

Ibland undrar folk hur jag hinner läsa, springa och sticka så mycket. I den här pepparkaksdräkten ligger en del av svaret.

Hemma igen. Den här veckan kändes en halv vecka som en hel hel. Några få dagar innehöll så väldigt mycket. Jag är trött på gränsen till tom. Men jag är mest glad och tacksam.

Jag har skrattat och jag har gråtit. Jag har skrattat tills jag gråtit. Jag har sett tillbaka och jag har sett framåt. Jag har talat och lyssnat. Jag har kört hårt och varit helt stilla.

Denna dagen ett liv, sa farbror Melker. Denna halva veckan nio liv, säger jag.

Imorgon ska vi vila. Och det är inte bara jag som behöver det. För om en i familjen lever nio liv på en halv vecka påverkar det alla andra också. Imorgon ska vi vila.

Den här dagen tar jag till mitt hjärta och begrundar. Det var en sådan dag. En sådan där bästa dag.

Jag hoppas jag minns alla fina, varma ord från idag de där gångerna när jag känner mig vissen och dålig. Jag hoppas att det fick bli en dag av inspiration och givande människomöten.

Vi hade slutseminarium idag, jag och min kära kollega Henrika. Nu är vi inte finlandssvenska läsambassadörer länge till. Det känns lite vemodigt och sorgligt och saknigt (ja, jag vet att det inte är ett ord), men det känns också rätt och stort och fint. Vilken resa vi fått göra och vad glad jag är att jag fått göra den med just henne.

Tacksam och trött somnar jag ikväll.

Bild: kollegan Annette Kronholm

– Mamma, det känns lite läskigt att börja i förskolan. För jag kommer fortfarande att vara liten då.

Så sa hon ikväll. Efter läggdags, kvällsbok och aftonbön. Det är så ofta i just den stunden som de största tankarna kommer fram. Därför är det så viktigt och värdefullt att finnas där i just den stunden och därför känns det så märkligt att jag har varit borta så ofta på sistone och kommer att vara det ännu några veckor.

Men ikväll fick jag finnas här. Och just den här kvällen tog jag det ännu mindre för givet än vanligt.

– Det känns bättre nu när jag har berättat, sa hon sedan när vi hade pratat en stund.

Amen.

Sällan löser det något att berätta. Men nästan alltid hjälper det ändå. Tänk att hon vet det redan nu som femåring. Må hon aldrig glömma det.

Nog är det ju ett mirakel att världen orkar vakna på nytt igen varje år, ett mirakel som jag förstår att uppskatta mer och mer ju äldre jag blir. Ljuset känns ljusare. Grönskan grönare. Hoppet mer hoppfullt.

Den här tiden på året är svårslagen. Jag skulle så innerligt gärna önska att tiden gick riktigt riktigt långsamt nu.

Men den går snabbare än någonsin. Jag verkar nämligen också bli mer och mer upptagen i maj ju äldre jag blir. Årets version av den här månaden innehåller egentligen alldeles för många pusselbitar och jag har ingen aning om hur vi ska få in dem alla. Nästan alla de här pusselbitarna är roliga – vissa till och med jätteroliga – men också för många roliga bitar är för många.

Nu tar vi en dag i taget. Firar varje litet delmål. Och ser till att varje dag hinna tanka åtminstone lite ljus, grönska och hopp.

Idag har jag gråtit typ 25 gånger. På riktigt. Jag har gråtit när jag sett segerintervjuer med barn och unga som jag inte känner ens lite. I skolor jag knappt visste fanns. Jag har gråtit av glädje för många andras glädje.

Det är i sanning fint att kunna gråta också andras glädjetårar, men nu är mina ögon rätt torra och trötta och tomma.

När jag såg det första gången grät jag inte, kanske för att jag var hemma hos min vän och vi hade våra många barn omkring oss och det var lite härligt stökigt och ofokuserat. Men när jag kom hem igen och såg det andra gången i lugn och ro grät jag. Kanske mer än jag gråtit på hela dagen. När jag såg Ingrid och hennes vänner springa hem guldet i grässtafetten. Det gjorde pojkarna i samma skola också. (Kan ni fatta feelisen i den bussen? När 36 löpare åker hemåt med guldmedalj runt halsen?)

Nej, förresten. Allra mest grät jag väl nog över Ingrids kompisars föräldrar som var på plats i Helsingfors och skickade bilder och hälsningar och filmklipp till mig under hela dagen. Det finns på riktigt inget finare än att veta att också andra vuxna bryr sig om mitt barn.

Jag vet att det finns mycket fult och skit i idrottsvärlden, men just idag såg jag inget sådant. Alls. Jag såg det vackra, det ljusa och det härliga. Det som gör skillnad. Det som gör världen bättre.

Jag är i Helsingfors minst halva tiden i maj, känns det som. Därför känns det helt orimligt och osannolikt oturligt att jag inte är det när det är stafettkarneval.

Stafettkarnevalen är ju mitt allra bästa evenemang. Till och med flera år innan vi fick barn själva satt jag bänkad framför yle-sändningen hela tiden. När jag idag på tåget såg någon minut av inmarschen på arenan började jag gråta. Och jag har scrollat mycket idag, bara älskar alla som generöst bjuder på sämningsbilder och rapporter från stadion.

Jag tror det är mitt bästa evenemang för att det är tävling som också vi som föddes utan tävlingsinstinkt kan ta del av. Här kan ju alla faktiskt vara med. Variationen är löjligt stor när heaten är löjligt många. Nästan ingen får ju medalj, så nästan ingen kan därför heller sikta på det. Framgång är en ren bonus, deltagandet är allt.

Nästa år ska jag vara där.

Jag är på min crossfitbox. Övar mig på kipping (googla!) med det mycket avlägsna målet att någon gång klara av toes to bar (googla igen!).

Det finns tack och lov ingen spegel i salen, men jag misstänker starkt att jag håller på med fel sak.

Det gör min granne i alla fall. Varje gång vi kommer till just den rörelsen kommer coachen fram till henne. Förklarar leende och vänligt och uppmuntrande hur hon ska tänka och göra annorlunda.

Själv hänger jag där och försöker kippa och coachen säger ingenting. Jag förstår inte varför. Men när vi gör rörelsen för typ tredje gången förstår jag.

Jag är ett så hopplöst fall att han inte ids. Han ser att min granne kan bli bra – hon är klart mer vältränad och atletisk än jag – medan jag själv är bortom all räddning. Så han väljer av förståeliga skäl att sätta sin energi där den kan göra nytta.

När vi gör rörelsen för kanske sjunde och sista gången kommer tränaren fram till min granne. Igen. Nu lyckades hon bättre, men hon ska ännu tänka på att…

Sedan kommer han fram till mig.

– Sulla menee tosi hyvin, Amanda! säger han.

– Meneekö? säger jag uppriktigt förvånad och märkligt rörd.

– On mennyt koko ajan, säger han.

Och jag gör mina sista tappra försök till kippningar med en helt annan känsla i kroppen.

Vad är det för fel på mig?

Borde inte det naturliga vara att tro att man är ungefär rätt ute när coachen inte hjälper och korrigerar en? Varför tror jag då att jag tvärtom är så galet fel ute att ingen ens ids försöka hjälpa mig? Jag tycker att jag visar prov på en ganska oattraktiv mix av självförakt och självupptagenhet här.

Finns det två slags människor ändå? Människor som jag och människor som kippar med något slags självförtroende tills motsatsen bevisas?

Ponera att det är så. Vilken slags människa är du?

– Lova att du inte blir kär i någon pojkvän, säger Hilde och tittar på mig med stort allvar.

Jag är väldigt försiktig med löften. Så jag frågar lite försiktigt hur hon riktigt menar.

– Men tänk om han slutar vara kär i dig, då får du ju ett krossat hjärta, förklarar Hilde.

Jag tackar den nya tv-serien om Vesta-Linnéa för min femårings oro för mitt kärleksliv. Och så försöker jag minska hennes oro genom att säga att jag ju redan är kär i pappa. Hon ser inte het övertygad ut, snarare skeptisk.

– Men tänk om han slutar vilja vara med dig?

Som om det vore ytterst möjligt. Som om motsatsen – att jag tröttnar på honom – inte vore det. Hon är så festlig.

Har jag sagt att jag älskar henne? Har jag sagt att hon älskar sin pappa?