Jag kommer av någon anledning ihåg att det fanns någon pojke på dagis som hette Ville. Mera än så kommer jag inte ihåg och då kan det knappast klassas som kärlek.

 

Jag kommer också ihåg en pojke i lågstadiet som hade glittrande blågröna ögon. Och en pojke vars ögon glittrade ännu mer och som hade en charm som jag ännu minns, honom träffade jag på ett sommarläger och sedan aldrig mer. Och en blond rissvensk kille som hette Anton och som gick i Vassle skolan i klass 6 B som var på lägerskola i Ammarnäs samtidigt som min klass. Honom och hans gröna Adidas-huppari kommer säkert alla andra flickor på klassen också ihåg eftersom vi i tur och ordning bjöd upp honom på det avslutande discot på lägerskolan. Han skulle säkert ha klarat sig bra i Finland.

 

Sedan kommer jag kanske ihåg några pojkar till, men kärlek kan jag inte kalla det heller. Den pojke som fick mig att känna något som nog måste kallas kärlek har jag skrivit ungefär tjugofem dagböcker om, vilket han vet om. Det finns alltså minnen bevarade och det kan vara en orsak till att jag minns den där första kärleken väldigt bra.

 

Det blev kärlek vid första ögonkastet när jag var fjorton och sedan var det kärlek i ungefär tre år, vilket var mycket på den tiden. Intensiv, känslostormande kärlek som slukade hela mig. Det var också väldigt obesvarad kärlek vilket gjorde saken lite mera komplicerad. Och vilket gjorde att jag ofta under de där tre åren sa åt människor i min omgivning att kärleken svalnat, trots att den kärleken inte visste vad svalka var. Däremot var den väl förtrogen med besatthet och desperation.

 

Den stackars pojken blev med jämna mellanrum påmind om att jag fortfarande hyste mina känslor och blev således med jämna mellanrum tvungen att påminna mig om att han fortfarande inte hyste några alls. För att vara tonårspojke hanterade han situationen förvånansvärt väl. Jag hoppas jag har kommit ihåg att be honom om ursäkt för mitt agerande. Jag tror jag har gjort det. Och jag vågar tala med honom när vi träffas. Ibland får det anses räcka.

Ännu i dag måste jag:
– springa
– jobba några timmar
– skicka några viktiga sms
– blogga om min första kärlek

Men före det måste jag berätta att:
– eftermiddagens gudstjänst fick mig på bättre humör
– Ingrid just sa en mening med fjorton ord

Ännu i dag måste jag:
– springa
– jobba några timmar
– skicka några viktiga sms
– blogga om min första kärlek

Men före det måste jag berätta att:
– eftermiddagens gudstjänst fick mig på bättre humör
– Ingrid just sa en mening med fjorton ord

Bra sak med att vara vuxen: i dag medan jag jobbar kan jag äta chokladkonfekt som råkade finnas i skafferiet för att orka och hållas på gott humör. Trots att jag fuskat med riktig mat. Trots att jag godisstrejkar.

Frihet under ansvar.

Ingrid när hon ser Jay Smith sjunga Bad romance.
– Jag tycker den där pojken spelar och sjunger bra.

Så fin. Bra åsikt.

Fredrik gör tre gudstjänster i dag. Jag och Ingrid har gjort exklusiv adventslunch (se bifogad bild) och gör om fredagens idol då jag somnade efter två låtar.

Ingrid när hon ser Jay Smith sjunga Bad romance.
– Jag tycker den där pojken spelar och sjunger bra.

Så fin. Bra åsikt.

Fredrik gör tre gudstjänster i dag. Jag och Ingrid har gjort exklusiv adventslunch (se bifogad bild) och gör om fredagens idol då jag somnade efter två låtar.

Hosianna är i sanning en favoritpsalm. Feelisen brukar vara enorm varje första advent. Idag vsr det lite halvt med känslan eftersom Ingrid bara en kort stund innan fallit bakåt ur kyrkbänken med huvudet före i stengolvet.

Men lika sant är ju Hosianna trots att min känsla var som den var. Väldigt ödmjukt kom Jesus. Alltid värt att komma ihåg. De flesta av osd skulle säkert må bra av flera åsnor. Speciellt när vi möter dem som viftar med palmkvistar på annat sätt än vi själva.

Jag beskriver min man i bild.

Se hur han försöker skapa mys på mitt nattbord. Trots kaoset som råder där tänder han envist ett ljus.

För två veckor sedan talade jag inför folk kring temat ”Mitt i allt”. I början av mitt tal höll jag en presentation med syfte att visa vad mitt allt är just nu. På basen av den presentationen skriver jag den här.

 

Jag ger er en del av mina roller i mitt liv. Utan inbördes rangordning. Nästan.

 

Jag är mamma. Till en liten flicka som fascinerar mig varje dag. Varje timme förresten. Hur så mycket söthet och fantastiskhet kan vara paketerad i en så ung och liten människa är något jag finner oförklarligt. Att vara mamma blir mera och mera som jag hade tänkt att det skulle vara.

 

Jag är fru. I snart sex och ett halvt år har jag hävdat att jag är gift med världens bästa man och det hävdar jag fortfarande. Min bästa vän, den människa jag helst är tillsammans med, den som inte är mest lik mig men som har värderingar som är mest lika mina och den jag tror att vardagslivet och festlivet fungerar allra bäst med. Att försöka vara lika bra för honom som han är för mig är mitt livs kanske allra viktigaste utmaning.

 

Jag är vän. Till en del människor som det stormar mycket kring just nu. För tillfället gråter jag sällan mina egna tårar, jag är sällan arg å mina egna vägnar och besvikelserna drabbar sällan just mig. Men jag blir vingklippt och kantstött av det som andra får utstå. Och jag blir så arg. Och jag vill så kämpa emot.

 

Jag är syster. En stolt storasyster till tre unga kvinnor som jag beundrar. Mera om det senare. Just i dag lever jag speciellt med den mittersta av dessa tre. Just nu när jag firar min tråkigaste lilla jul kanske hon firar en av sina mest spännande.

 

Jag är gymnasielärare. I det viktigaste skolämnet. Och jag har gått till jobbet bara några få gånger utan att tänka på vilken otrolig lycka det är att få ha just mitt jobb. Just nu skulle jag inte byta bort det mot något annat. Jag ser så många fördelar, så mycket som berikar mitt liv, så mycket jag kan göra för att kanske berika andras.

 

Jag är en sådan som springer. ńven om jag springer ytterst kort. Jag springer i fula kläder men i jättebra skor. Jag springer för att det går snabbt och för att det är billigt. Jag springer för att jag inte prioriterar motion men för att jag vet att man måste ibland.

 

Jag är prästfru. Av den gamla typen. Så brukar åtminstone äldre människor säga ibland när de får höra om mitt engagemang i församlingen. Jag tycker om att ha en titel som föder intressanta samtal. Jag tycker om att se folks uppfattningar breddas.

 

Jag är från Ŗsterbotten. Från Vasa, från Pedersöre, från Nykarleby. Lite hur man ser på saken. Mitt barndomshem finns där mina föräldrar finns, och nu just är mitt barndomshem ett hus där jag aldrig bott själv. Jag är bosatt i en stad som antagligen är ännu större än jag förstår eller har märkt. Det är spännande och lite ovant.

 

Jag är överförtjust i att uttrycka mig både i skrift och tal. ńlskar det. Finns nog ingenting bättre. Bland annat därför blev det här första inlägget så oförskämt långt. Jag får försöka fatta mig kortare nästa gång, annars tror jag att en stor del läsare tappar livslusten före jag kommit igenom listan. Det var ju bara dag 1 ännu.

Ingrid har fått en lillajulklapp av sina farföräldrar. När hon öppnat sin present sa hon lyckligt:

– Nu är jag fyra år!

 

Och det var det roligaste som hänt hittills i kväll. Vilt. Jag vet faktiskt inte ens varför jag bloggar en kväll som den här. Snacka om att blogga för sin egen skull, det finns väl ingen som läser det här nu?