Ibland är en bild ett självändamål på en blogg.

Ibland är en bild ett självändamål på en blogg.

När jag får äta hur mycket makupala när som helst är det ljuvligt att vara vuxen (även om jag just i de stunderna undrar om jag förtjänar det förtroendet). När jag betalar räkningar för hundratals euro är det inte lika ljuvligt att vara vuxen. ńven om det ju är ytterst frivilliga saker jag betalar för.

Klockan är fem över fem. Fredrik ringer och kollar att jag väl hämtat vår dotter på dagiset som stänger kvart över fem. Det har jag inte. Jag sitter fortfarande på jobbet och har ett absolut måste kvar att avverka. Jag trodde lika ärligt att han skulle hämta som han trodde att jag skulle hämta. Jag har inte en chans att hinna i tid. Han har på sin höjd en chans men tar den.

Vi ska ha middagsgäster klockan sex. Receptet är hemma och vi måste handla några ingredienser men kommer inte riktigt ihåg vilka.

Tjugo före sex har mycket hänt. Vi söker parkeringsplats utanför vårt hus i vår stadsdel där dylika är en bristvara utan dess like. Vi har inhandlat ingredienser och hoppas de är tillräckligt rätt. Vi har inte plockat upp hemma.

Och ingen gång under den där knappa timmen som går mellan telefonsamtalet på jobbet och gästernas ankomst fräser vi åt varandra. Eller suckar eller stönar eller tycker att den andra är skräp och livet är skräp.

Och just sådana gånger älskar jag oss.

Klockan är fem över fem. Fredrik ringer och kollar att jag väl hämtat vår dotter på dagiset som stänger kvart över fem. Det har jag inte. Jag sitter fortfarande på jobbet och har ett absolut måste kvar att avverka. Jag trodde lika ärligt att han skulle hämta som han trodde att jag skulle hämta. Jag har inte en chans att hinna i tid. Han har på sin höjd en chans men tar den.

Vi ska ha middagsgäster klockan sex. Receptet är hemma och vi måste handla några ingredienser men kommer inte riktigt ihåg vilka.

Tjugo före sex har mycket hänt. Vi söker parkeringsplats utanför vårt hus i vår stadsdel där dylika är en bristvara utan dess like. Vi har inhandlat ingredienser och hoppas de är tillräckligt rätt. Vi har inte plockat upp hemma.

Och ingen gång under den där knappa timmen som går mellan telefonsamtalet på jobbet och gästernas ankomst fräser vi åt varandra. Eller suckar eller stönar eller tycker att den andra är skräp och livet är skräp.

Och just sådana gånger älskar jag oss.

Här kunde jag skriva om den mest intressanta och mest ögonöppnande kvällen på länge. Men jag har ju mina nya regler.

Ni får nöja er med en av kvällens insikter; det är så skönt att ha så mycket att förlora att man inte hoppar på ens allt som verkar riktigt bra eftersom det rimligtvis inte kan bli bättre.

Här kunde jag skriva om den mest intressanta och mest ögonöppnande kvällen på länge. Men jag har ju mina nya regler.

Ni får nöja er med en av kvällens insikter; det är så skönt att ha så mycket att förlora att man inte hoppar på ens allt som verkar riktigt bra eftersom det rimligtvis inte kan bli bättre.

Vi får nya grannar i dag. Just precis nu för att vara exakt. Och jag har glömt nycklarna. Att sitta i trapphuset och vänta på man med nyckel är ju alltid lite förnedrande. Men det får en ny innebörd när det springer människor förbi hela tiden.

Okej. Att jag låg väldigt vaken i natt igen vid klockan ett gör att jag skapar inte en utan två nya regler för mig själv.

1. Inget surfande, vare sig onödigt eller konstruktivt, efter elva.
2. Inget How I met your mother efter samma tidpunkt.

Okej, vi tar ännu en.

3. Ingen pepsi efter tio.

Åtminstone tills jag kommit ur julrytmen. Jag menar, hur roligt är det att vara vaken nu?