Sedan den hamnade i min hand har jag längtat efter att få läsa och nu äntligen får jag. Och nu när jag väl ska göra det inser jag att jag har fördomar mot den bok som lockat mig länge. Det blir ytterst spännande att se om jag hade rätt i mina fördomar. Eller om jag bara var inskränkt. Så där som jag borde vara med tanke på mitt österbottniska arv.

Det var en gång två människor som jag inte kände alls. Men så kom de in i mitt liv och blev för några år sedan våra allra närmaste vänner.  De är familj nu.

 

Med dem kan jag vara helt och hållet jag. Med dem kan jag prata om mina största sorger och frustrationer och med dem kan jag gråta när det krävs. Med dem kan jag skratta bort en hel eftermiddag och med dem kan jag slötitta på halvdåliga filmer och ändå tycka att kvällen var bra. Med dem kan jag skratta åt mina misstag och fira våra gemensamma misslyckanden. Med dem kan jag prata om det största och om det minsta, det vackraste och det trasigaste. Med dem kan jag drömma sort och hoppas mycket. Med dem är det här jordelivet lite bättre. Vissa dagar till och med mycket bättre. Som i dag.  De är familj nu.

 

Jag har inte en enda kompis kvar sedan lågstadietiden. Hemska saker, jag har inte ens någon kompis från högstadietiden. Jag har några från gymnasiet. De här två kom ganska långt senare. Men de kom med besked. De är familj nu.

 

Vi följs åt.

Det var en gång två människor som jag inte kände alls. Men så kom de in i mitt liv och blev för några år sedan våra allra närmaste vänner.  De är familj nu.

 

Med dem kan jag vara helt och hållet jag. Med dem kan jag prata om mina största sorger och frustrationer och med dem kan jag gråta när det krävs. Med dem kan jag skratta bort en hel eftermiddag och med dem kan jag slötitta på halvdåliga filmer och ändå tycka att kvällen var bra. Med dem kan jag skratta åt mina misstag och fira våra gemensamma misslyckanden. Med dem kan jag prata om det största och om det minsta, det vackraste och det trasigaste. Med dem kan jag drömma sort och hoppas mycket. Med dem är det här jordelivet lite bättre. Vissa dagar till och med mycket bättre. Som i dag.  De är familj nu.

 

Jag har inte en enda kompis kvar sedan lågstadietiden. Hemska saker, jag har inte ens någon kompis från högstadietiden. Jag har några från gymnasiet. De här två kom ganska långt senare. Men de kom med besked. De är familj nu.

 

Vi följs åt.

Alla böcker är kanske inte värda att läsa, men sällan ångrar jag en enda. Också de allra sämsta blir sällan något värre än tidstjuvar och jag försöker faktiskt leva ett liv där tiden inte är huvudlöst värdefull och jag ska ha råd också med sådana.

Den bok jag läste ut just får nog kategoriseras som tidstjuv, men av det harmlösaste av slag eftersom den var kort. Den lärde mig dock ett uttryck som jag tycker om och tycker om att tänka på: att vara dåligt rustad för vardag.

Kanske uttrycket i sig får vara värt tjuveriet.

Den här dagen började så där halvbra. Ingrid vaknade till 06.14 och var hysteriskt trött och gnällig och ledsen och på inget sätt redo för dag. Då är det trevligt att veta att hon just i dag måste stiga upp redan sju.

Den här dagen började så där halvbra. Ingrid vaknade till 06.14 och var hysteriskt trött och gnällig och ledsen och på inget sätt redo för dag. Då är det trevligt att veta att hon just i dag måste stiga upp redan sju.

Mina sista minuter med tillstånd att använda internet ska jag ägna åt Kajs blogg. ńlska den.

Ingrid använder ordet orättvist ganska ofta nu just. Hon använder det aldrig rätt. Hon har uppenbarligen ingen aning om vad det betyder. Men någon gång lär hon märka. Hon lär märka att hon inte alltid har lika goda förutsättningar som alla andra. Men hon lär också märka att hon nästan alltid har enormt mycket bättre förutsättningar än nästan alla andra.

 

Livet är inte rättvist. Också om det är orättvist till min egen favör måste jag våga kalla det just orättvist. Jag har fått så mycket som jag absolut inte förtjänar men som jag försöker komma ihåg att vara tacksam för. Och som jag försöker dela med mig av. Jag lyckas oftast ganska dåligt. För jag är i allra högsta grad en orsak till den orättvisa som jag själv avskyr. Och den ilska jag kan känna gentemot mig själv när det kommer över mig – den är bara rättvis.

Ingrid använder ordet orättvist ganska ofta nu just. Hon använder det aldrig rätt. Hon har uppenbarligen ingen aning om vad det betyder. Men någon gång lär hon märka. Hon lär märka att hon inte alltid har lika goda förutsättningar som alla andra. Men hon lär också märka att hon nästan alltid har enormt mycket bättre förutsättningar än nästan alla andra.

 

Livet är inte rättvist. Också om det är orättvist till min egen favör måste jag våga kalla det just orättvist. Jag har fått så mycket som jag absolut inte förtjänar men som jag försöker komma ihåg att vara tacksam för. Och som jag försöker dela med mig av. Jag lyckas oftast ganska dåligt. För jag är i allra högsta grad en orsak till den orättvisa som jag själv avskyr. Och den ilska jag kan känna gentemot mig själv när det kommer över mig – den är bara rättvis.

Visst var det viktigt att vara snygg också när jag var femton, men det måste ju vara betydligt värre för dem som är femton i dag.  När jag var femton hade man en dålig dag om man hade en dålig dag. I dag blir den dåliga dagen förevigad vare sig man själv vill eller inte och dyker sedan upp på facebook eller någon annans blogg. Det fanns fördelar med den tid då man hade en engångskamera med sig på klassresan och snålade med varje bild.