Hon ska snart få bebis och hennes man var nyligen bortrest. Det hade kunnat bli spännande.

– Då tänkte jag att om förlossningen börjar nu så ber jag Amanda komma med mig till bb.

Jag blev nästan en pöl när hon berättade det. Att få vara den som skulle få komma med när den viktigaste är borta… Det är stort. Det är enormt.

Att få vara behövd och önskad är kanske det finaste vi människor kan få vara. Vilken gåva vi ger till en annan när vi behöver och önskar henne och också berättar det.

Ikväll fick vi ha henne och hennes familj här hos oss. Egentligen kunde vi inte träffa någon alls. Det fanns liksom inget roligt och vackert och intressant kvar i oss. Men dem vågar och vill vi vara med också då.

Tänk.

Vi har varit trötta den här veckan. Man kan älska ett nytt jobb och samtidigt vara väldigt trött. Så igår räckte ingen av oss riktigt till. Speciellt inte jag och Hilde. Som tyvärr var tillsammans rätt mycket just igår.

Det slutade med att jag blev arg. Du sa med arg röst, som Hilde anklagande sa. Jag fick ge henne rätt. Jag erkände och bad om förlåtelse för det.

– Jag tycker du ska skärpa dig, sa Hilde bestämt.

Jag försökte förklara att jag ju redan hade skärpt mig i några timmar under den långa kväll då hon mest av allt hade gnällt och härjat och testat mitt tålamod.

– Kanske du också kunde skärpa dig, föreslog jag försiktigt.

– Jag tycker att du måste skärpa dig mera för du är faktiskt större, sa Hilde.

En stund senare kröp jag ner hos henne i sängen och gav henne rätt igen.

– Du har rätt, Hilde. Jag måste faktiskt skärpa mig mest för jag är större, sa jag och strök henne över kinden.

Hon la sina små armar om mig och jag kände hur det bodde ren nåd och förlåtelse i de armarna.

– Men jag tycker att pappa måste skärpa sig mest för han är störst, sa hon till mig.

Rimligt. Fredrik har faktiskt vandrat på jorden tre år längre än jag. Han borde vara mer rustad för att behålla inomhusröst också när han pressas.

Och så låg vi där. Bredvid varandra. Hon och jag. Väldigt trötta. Och kanske lite tacksamma för att ingen av oss är den som måste skärpa sig mest.

Vi har varit trötta den här veckan. Man kan älska ett nytt jobb och samtidigt vara väldigt trött. Så igår räckte ingen av oss riktigt till. Speciellt inte jag och Hilde. Som tyvärr var tillsammans rätt mycket just igår.

Det slutade med att jag blev arg. Du sa med arg röst, som Hilde anklagande sa. Jag fick ge henne rätt. Jag erkände och bad om förlåtelse för det.

– Jag tycker du ska skärpa dig, sa Hilde bestämt.

Jag försökte förklara att jag ju redan hade skärpt mig i några timmar under den långa kväll då hon mest av allt hade gnällt och härjat och testat mitt tålamod.

– Kanske du också kunde skärpa dig, föreslog jag försiktigt.

– Jag tycker att du måste skärpa dig mera för du är faktiskt större, sa Hilde.

En stund senare kröp jag ner hos henne i sängen och gav henne rätt igen.

– Du har rätt, Hilde. Jag måste faktiskt skärpa mig mest för jag är större, sa jag och strök henne över kinden.

Hon la sina små armar om mig och jag kände hur det bodde ren nåd och förlåtelse i de armarna.

– Men jag tycker att pappa måste skärpa sig mest för han är störst, sa hon till mig.

Rimligt. Fredrik har faktiskt vandrat på jorden tre år längre än jag. Han borde vara mer rustad för att behålla inomhusröst också när han pressas.

Och så låg vi där. Bredvid varandra. Hon och jag. Väldigt trötta. Och kanske lite tacksamma för att ingen av oss är den som måste skärpa sig mest.

Han har förlorat ett barn. I leukemi. Den lilla pojken var bara ett och ett halvt när hans liv tog slut.

Pappan har för resten av sitt liv sorgen som en oinbjuden gäst i tillvaron. Men han är inte bitter. Han lever. Han lever ett rikt och stort liv. Smärtan och sorgen har fört honom närmare det viktigaste och närmare de viktigaste. Han och familjen har kämpat tillsammans.

Jag frågar. För jag gör ju det. Vad är hemligheten? Hur lever man ett liv när stormen är långt borta som gör att man står stadigt också när stormen härjar?

Och han ser på mig med snälla, glada ögon. Ler.

– You’re doing everything right, säger han.

Det vet jag inte. Eller – det vet jag att jag inte gör. Men några saker gör jag rätt och jag hoppas att det räcker den dag stora stormar kommer. För de kommer ju alltid i något skede.

Det är närmare tio än fem år sedan jag träffade mannen med den stora sorgen och det större livet. Jag har ofta tänkt på honom och hans ord.

Kan målet med livet vara att leva så att livet känns bra också när allt egentligen talar emot det? Jag tror kanske det.

Nästan varje dag får jag svara på frågan. Hur trivs du på ditt nya jobb?

Jag säger som det är. Att jag älskar mitt nya jobb. Att jag får nypa mig i armen varje dag. Får jag faktiskt göra det här? Finnas här? Med de här människorna?

Jag är ju vikarie. För ett år. Och jag hade väl i begynnelsen en tanke om att försöka skydda mitt hjärta genom att trivas så där rimligt väl och tycka så där rimligt mycket om mina studerande. Men så dök de upp och jag var chanslös. Jag bara dök in med allt jag är och har.

Jag vet inte hur man är lärare på något annat sätt. Tror inte jag kan eller vill ta reda på heller.

Jag tror bestämt att jag har världens bästa jobb. Igen. Tänk att det fanns ett till. Och tänk att det blev mitt, om än bara till låns.

Å ena sidan är det alltid lika sorgligt när mörkret återvänder. Vi tänder lampor nästan varje kväll nu. Tänk. Efter att lamporna har fått vila orörda många, många sommarveckor.

Å andra sidan finns det något kravlöst och nåderikt med mörkret. Det känns som om vi måste mindre. Hinner mindre och borde mindre.

Allt har sin tid. Och även om jag anser att mörkrets tid är orimligt lång i det här landet som är vårt så kan jag se någon slags befriande charm också med den tiden.

I teorin är vi väl brutalt medvetna om att också vi själva lever i bubblor, men i verkligheten tror åtminstone jag att jag nog har ett flöde som utmanar och berikar mig mer än så.

Men så händer det här med Sanna Marin. Och alla i mitt flöde försvarar henne. Stenhårt. När jag riktigt flitigt letar hittar jag en och en halv kritisk röst. Av säkert hundra andra röster. Och jag blir påmind om hur mycket i bubbla jag ändå finns.

Men det är något i min bubbla som börjar skava. Och det handlar inte om Sanna Marins agerande utan om försvaret av det.

Förstå mig rätt. Jag försvarar själv Sanna Marins rätt att göra vad hon vill så länge hon håller sig inom lagens gränser. Jag tycker att media nu har gett stormar i vattenglas ett nytt ansikte.

Men. Samtidigt får jag allergiska utslag av alla totalt okritiska hyllningar av alkohol och drickande som följer nu. På många låter det onekligen som om vi måste dricka och bli fulla ibland. Som om vi behöver det. Som om vi alla lever liv som gör att vi ibland bara måste få fyllna till ordentligt för att komma bort från de liven.

Och det kan jag tycka att är lite sorgligt.

Förstå mig rätt igen. Vi behöver vila. Vi behöver paus. Vi behöver skratta. Vi behöver stunder av lätthet. Vi behöver dela liv. Men vi behöver inte alkohol. Och jag tycker det är lite eller mycket sorgligt om vi går med på en berättelse om att allt det där som vi behöver är tillgängligt bara om vi dricker först.

Drick om du vill. Men säg inte att du behöver det om du inte behöver det. Fundera på om du faktiskt behöver det. Eller om du vill behöva det.

Sist jag jobbade som lärare i Ingrids närhet var hon så liten att jag var nästan en superhjälte i hennes ögon. Jag tror att hon aldrig ens funderade på om mina elever tyckte att jag var bra eller inte. I hennes egna ögon var jag bäst. Det räckte.

Nu är läget ett annat.

Men idag nämnde hon ett namn. Som jag kände igen direkt. Hon kollade upp om jag har en sådan elev. Det har jag. Och det visade sig att hon med namnet är Ingrids kompis storasyster.

Och nu kommer det:

– Hon tycker du är bra, sa Ingrid.

Och jag anade något som alldeles bestämt var stolthet i både hennes ögon och röst.

Alltså. Bästa tonåringar! Hon som nämnt hemma att hon tycker jag är bra. Hon som berättar för kompisen att storasystern tycker att hennes mamma är bra. Och hon som berättar det för mig.

Att vara tonårsförälder är många olika saker. Ganska sällan är det att tonåringen är stolt över en. Idag fick det vara lite så. På idag lever jag en tid.

Jag tror att jag behövde en tonåring. Jag tror att hon behövde en vuxen. Vi fick varandra för tolv år sedan och vi har liksom aldrig släppt taget.

Saara. Hon är så vacker att man bara baxnar och ändå faller den yttre skönheten platt mot den inre. Hennes hjärta är enormt. Hon är innerlig och sprudlande. Hon firar livet mer än någon annan jag vet och ser det stora i det lilla varje dag.

Igår gifte hon sig med sin Robert och vi fick vara med. Det var så fint. Så väldigt fint. När hon på festen igår sa att hon inte skulle vara den hon är utan mig och Fredrik så hade jag nästan svårt att tro det. Samtidigt är det typ det finaste jag hört och jag har inte råd att inte ta det till mig.

Störst av allt är kärleken.

Jag vet att jag är en svag bloggare just nu. Jag har två ursäkter. Två bra.

1. Jag jobbar jättemycket. Sedan jag jobbade som lärare sist har gymnasiet fått ny läroplan och nytt läromedel och i min nya skola gäller nya digitala verktyg och nya system. Jag känner mig som en nyutexaminerad lärare när jag sitter och planerar lektioner eller läser elevtexter sent på kvällarna, men det är läget nu.

2. Det enda jag egentligen vill skriva om är mitt nya jobb. För jag tycker det är så ofantligt roligt och jag kan inte riktigt fatta att jag faktiskt får vara i just den här skolan nu. Så jag vill egentligen skriva bara om det, samtidigt som jag inser att andra knappast vill läsa bara om det.

Men vet en sak – jag vill egentligen skriva om det varje dag.

Och så tycker jag att Sanna Marin är rätt härlig. Kanske ännu härligare idag än igår. Faktiskt.