Han har förlorat ett barn. I leukemi. Den lilla pojken var bara ett och ett halvt när hans liv tog slut.

Pappan har för resten av sitt liv sorgen som en oinbjuden gäst i tillvaron. Men han är inte bitter. Han lever. Han lever ett rikt och stort liv. Smärtan och sorgen har fört honom närmare det viktigaste och närmare de viktigaste. Han och familjen har kämpat tillsammans.

Jag frågar. För jag gör ju det. Vad är hemligheten? Hur lever man ett liv när stormen är långt borta som gör att man står stadigt också när stormen härjar?

Och han ser på mig med snälla, glada ögon. Ler.

– You’re doing everything right, säger han.

Det vet jag inte. Eller – det vet jag att jag inte gör. Men några saker gör jag rätt och jag hoppas att det räcker den dag stora stormar kommer. För de kommer ju alltid i något skede.

Det är närmare tio än fem år sedan jag träffade mannen med den stora sorgen och det större livet. Jag har ofta tänkt på honom och hans ord.

Kan målet med livet vara att leva så att livet känns bra också när allt egentligen talar emot det? Jag tror kanske det.