Vi har varit trötta den här veckan. Man kan älska ett nytt jobb och samtidigt vara väldigt trött. Så igår räckte ingen av oss riktigt till. Speciellt inte jag och Hilde. Som tyvärr var tillsammans rätt mycket just igår.

Det slutade med att jag blev arg. Du sa med arg röst, som Hilde anklagande sa. Jag fick ge henne rätt. Jag erkände och bad om förlåtelse för det.

– Jag tycker du ska skärpa dig, sa Hilde bestämt.

Jag försökte förklara att jag ju redan hade skärpt mig i några timmar under den långa kväll då hon mest av allt hade gnällt och härjat och testat mitt tålamod.

– Kanske du också kunde skärpa dig, föreslog jag försiktigt.

– Jag tycker att du måste skärpa dig mera för du är faktiskt större, sa Hilde.

En stund senare kröp jag ner hos henne i sängen och gav henne rätt igen.

– Du har rätt, Hilde. Jag måste faktiskt skärpa mig mest för jag är större, sa jag och strök henne över kinden.

Hon la sina små armar om mig och jag kände hur det bodde ren nåd och förlåtelse i de armarna.

– Men jag tycker att pappa måste skärpa sig mest för han är störst, sa hon till mig.

Rimligt. Fredrik har faktiskt vandrat på jorden tre år längre än jag. Han borde vara mer rustad för att behålla inomhusröst också när han pressas.

Och så låg vi där. Bredvid varandra. Hon och jag. Väldigt trötta. Och kanske lite tacksamma för att ingen av oss är den som måste skärpa sig mest.