Ibland när jag känner mig lite uppgiven så funderar jag på varför det negativa alltid upplevs som ärligt medan det positiva upplevs som förskönande.

Kommer du ihåg den där flickan på din klass i lågstadiet? Hon som ritade de finaste bilderna men som alltid sa att de var så fula trots att hon nog visste att hon ritade bättre än alla ni andra? Kommer du ihåg den där snyggaste flickan på din klass i högstadiet? Hon som klagade på tjocka lår och finnig hy trots att hennes lår var handledstunna och hennes hy som hämtad ur en efter-bild i en clerasilreklam?

Kommer du ihåg att du själv någon gång gjorde något liknande?

Tror vi faktiskt att alla de där flickorna plötsligt bara försvinner ur oss vuxna människor? Att tendensen att vara negativa aldrig någonsin längre är ett sätt att söka andras bekräftelse? Utan alltid bara ett sätt att förmedla ärlig verklighet?

Jag är rädd att jag har glömt att informera er om att mitt barn hädanefter kan rita begripliga bilder. Vilken milstolpe!

Ibland kan de minst tippade omständigheterna leda till de mest uppskattade konsekvenserna. Klockan är kvart före två och jag är redan hemma. Och med det är allt redan sagt.

Och den där känslan som infinner sig när man läser mest för att få boken läst och ganska lite (om alls) för att man tycker att boken är bra.

Jag vet inte om det är den ständigt allt närmare ålderdomen som spökar men att vara hemifrån tolv timmar i sträck har börjat tära på krafterna på ett ytterst obekant sätt. Det fanns en tid när sådant bara gav energi. Är det här det känns att bli gammal? Att inte orka på samma sätt? Och att inte ens sörja det?

Härmed utser jag Malin till dagens och antagligen veckans och kanske rentav månadens godaste människa. Jag har förlorat mot henne i wordfeud med siffrorna 224-333 och senast 248-389 och har med andra ord knappt erbjudit något motstånd. Att hon efter min andra förlust genast skickar ett meddelande och säger att hon gärna spelar mot mig igen gör att hon inte ens har konkurrens i tävlingen om vem som är den godaste.

Hon borde jobba som förskolelärare (ett av de kanske viktigaste jobben). Hennes tålamod är en ängels och hennes förmåga att uppmuntra något utöver det vanliga. Nu jobbar hon ju i och för sig redan som mamma och jag ser framför mig hur Lovis och Idun kommer att vandra tryggt genom livet med tro på sig själva. Alla borde få ha mammor med tålamod och uppmuntrandets gåva.

Det här inlägget av Peppe fick mig att minnas en sommardag då jag satt i ett rum med en brokig grupp människor och diskuterade ledarskap. Av någon anledning som jag för tillfället inte kan komma på började vi diskutera facebook och de flesta i rummet var rörande överens om att facebook lockar fram en av människans värsta sidor; skrytsamheten. De gav exempel på hur jobbigt det är när människor berättar att de sprungit tjugo kilometer före frukost, rest till bara sju olika länder under tvåveckors semestern, skrivit femton sidor på gradun under förmiddagen, städat hela huset på tolv minuter, bakat fyra olika sorters cup cakes medan åtta barn middagsvilade på övervåningen…

Ja, ni fattar. Kanske.

För jag förstod egentligen ingenting. Faktiskt. Jag tänkte bara så här:

Om någon av mina vänner på facebook har sprungit långt, rest mycket, producerat imponerande textmängder, städat snabbt eller bakat flitigt så gläder jag mig med henne. Jag trodde att de människor man är vän med på facebook är människor som man i allmänhet gläder sig med. Åtminstone inte människor vars framgång man mår direkt dåligt av. Men det är väl bara jag.

Jag känner också lite så här:

Det är väl ingen normalbegåvad människa som år 2011 tror att facebook primärt är ett forum för stolt uppvisning av misslyckade prestationer. Vi vet allihopa att alla ibland hoppar över springturer, stannar hemma, saknar inspiration och flow, fuskar med städningen och bränner muffins. Att det är så oerhört provocerande att dina vänner ibland vill berätta om de gånger de lyckas ter sig helt obegripligt för mig. Men det är väl igen bara jag.

Jag måste ha missat något.

Ponera att du idag mellan sex och åtta hade ett sjukt efterlängtat människomöte inprickat i din kalender. Ponera att det gått ett år sedan du senast såg människan du mötte. Ponera att det inte kändes det minsta konstigt. Bara underbart, nära, varmt och tryggt. Och bara sorgligt, oerhört sorgligt att vinka av henne utanför tåget två timmar efter att ni kramade om varandra under en klocka utanför ett varuhus med centralt läge.

Jag tror det är vänskap. Och jag tror att jag har rätt.

Alltså. Sa de faktiskt att nyt on kuitenkin Täykkärit när de för en stund sedan intrade Täydelliset naiset?

Jag kan verkligen inte det här språket. Idag frågade en person från Sverige hur man säger ”Ursäkta, men det här är min hållplats så jag ska stiga av” på finska. Jag har ingen aning. Så jag sa att man alltid kan säga bara anteeksi och se lite menande ut.

Ja, jag kan verkligen inte.

Jag skulle vara en god livskamrat och på en höft slänga ihop en salt paj efter jobbet. Mätta maken, sprida väldoft i hemmet. Ni vet. I all välmening.

I ett lite eller egentligen alldeles för sent skede märkte jag att pajen kokat över (jag visste inte att pajer besitter den förmågan) och stänkt ner ugnen. Av någon för mig lätt oförklarlig anledning resulterade detta i att det rykte in i köket när jag öppnade ugnen. Det positiva var att vi märkte att brandvarnaren fungerar. Det negativa var att vi märkte att brandvarnaren fungerar.

Och att vi halvtimmen därpå måste ha köksfönstret vidöppet, balkongdörren vidöppen och sovrumsfönstret vidöppet. Med tanke på att Ingrid varit hemma från dagis idag på grund av förkylning kunde ju dagen för medvetet korsdrsg ha kommit mera lämpligt. När flickan med feber lekte barfota ute på balkongen kändes det mindre lyckat, faktiskt.

Är det okej att tycka att pajen var jättegod?