Jag läser Fred Forsells bok Vanlig som ett munsår i februari. Om jag inte bloggar mera idag beror det troligtvis på att jag gått under av skratt.

– Mamma, får jag ta russin?

– Nej.

– Bara ett?

– Nej.

En stund senare när jag går in i köket ser jag en blond treåring hoppa ner från en stol vid köksskåpet. På det där sättet som bara en påkommen hoppar er från en stol. En tuggande blond treåring som gör vad hon kan för att täcka över den arbetande munnen med sina små händer.

– Ingrid, tog du russin?

– Nä. (Fortfarande tuggande och knappt hörbart).

– Men du tuggar ju. Tog du russin?

– Nä.

– Visst vet du att mamma blir lite ledsen om du har tagit russin med mycket ledsen om du ljuger, om du säger sådant som inte är sant.

– Jå. Men jag tog inte russin.

– Visst vet du att mamma blir lite ledsen om du har tagit russin med mycket ledsen om du ljuger, om du säger sådant som inte är sant. (Ja, exakt som förra gången men kanske med mera påkostade betoningar nu)

– Jå.

– Okej. Så säg hur det var.

– Jag tog russin. Så nu är du lite ledsen.

Och så tar hon handen som inte längre behövs som tuggskydd och visar en halv millimeter mellan tummen och pekfingret. För att riktigt illustrera hur enormt lite ledsen jag är, borde vara, har rätt att vara.

Och först nu slog det mig att det här inlägget i kombination med att Ingrid kan låta chips- och godisskålar stå på bordet orörda får mig och Fredrik att låta som ganska hårda föräldrar.

Denna kväll vill jag tänka på det här, det här och det här. Läs med mig. Lid med mig. Vi kan också tänka på det faktum att jag ju oftast lät bli att skriva. Och att jag alltid lät bli att skriva de allra värsta gångerna, de gångerna då ingenting längre kändes möjligt och ljust. Möjligt eller ljust. Jag bloggar ju bara om sådant jag kan hantera.

Denna kväll vill jag påminnas om de gamla onda tiderna eftersom nätterna numera förlöper relativt smärtritt. Vi har ett barn som lider av nattskräck och anfallen kommer ibland, men i regel ganska sällan. Vi sover i regel bra. Vi är pigga. Vi kan ha andra livsmål än nattsömn. Det är underbart. Nästan magiskt.

Men. Kvällarna hos oss är inte alltid nådiga. Ingrid har läggdags halv åtta varje kväll. Då är det sjunga å be och sedan ska hon sova. I teorin. I praktiken ser det lite annorlunda ut. Hon somnar nästan aldrig under den första timmen. Någon gång mellan nio och halv tio är det vanliga. Men ingen av oss avlider av förvåning om klockan hinner bli tio före hon sover. Elva har också hänt.

Så här har det varit i snart ett halvt år nu. När vi pratat om det säger välmenande människor att hon nog inte är trött och att vi ska lägga henne senare. Vi försökte några kvällar i rad med nio som läggdags. Då blev klockan minst elva före hon somnade. Så vi gick tillbaka till halv åtta och då somnade hon vid halv tio igen, vilket ändå känns rimligare för en människa på cirka tre år.

Och egentligen gör det ju ingenting att hon tar lång tid på sig att komma till ro. Om hon alltid skulle ägna tiden åt stillsamma, tystlåtna reflektioner kring dagen som gått. Men det är väldigt mycket Alfons Åberg här. Ni vet. Tusen ärenden. Mycket spring. Jag ska bara och bara och bara. Sista gången nu. NU är det sista gången. NU ÄR det sista gången. Jag känner att vi borde ta en strid. Jag tror vi kände det redan i maj. Men då tänkte vi att sommaren får gå för den är ändå så konstig vad gäller sovplatser. Så striden skulle vänta till hösten. Och då var det väldigt mycket med allt möjligt de där första veckorna. Hon måste ju få tid att landa på dagis, vi måste vara utvilade för att orka börja jobba igen. Så striden skulle vänta lite till.

Vad vi väntar på just nu vet jag inte riktigt. Kanske på stridslystnad. Lycka till med den. Den lär ju inte komma. Om man har sovit ruttet i två år och ganska oberäkneligt ett drygt halvår till så är Åbergskt spring på kvällarna väldigt lätt att leva med. Nådigt rentav. Så jag tar tillbaka det där med onådiga kvällar i vårt hem. Åtminstone tar jag tillbaka klagomålet på dem.

De berättelser ur riktiga människors riktiga liv som fallit över mig under de senaste dagarna får mig att känna. Massor. Å ena sidan att jag absolut inte vill ha flera barn och å andra sidan att jag vill ha fyratusen barn. Eller åtta.

Och jag vet ju att inget av de alternativen kommer att skydda mig. Livet kostar, livet sårar. Det är det enda jag är helt säker på. Hur högt priset blir, hur djupa såren blir vet jag inte. Men också jag får betala och också jag får blöda.

I dag har jag bokmässat i Helsingfors för första gången någonsin. (Det där sista säger jag med ganska stor skam i rösten. Skammen hörs inte i skriven text och därför skriver jag ut den. Nu vet ni. Att jag skäms.)

Sa jag att jag skäms?

Peppe var förstås helt underbar (jag funderar faktiskt på att frångå mina principer och smårecensera hennes bok här snart). Fred Forsell var också tjusig i all sin vanlighet, rolighet och lättillgänglighet. Patrik Hagman var smart och mänsklig, utmanande och varm, båda sällsynta kombinationer men grymt fina. Katarina Gäddnäs var en skicklig intervjuare, att se hur hon kunde få fram helt olika stämningar i de olika intervjuerna var imponerande. I ett skede kändes det lite som om jag stalkade henne ogenerat eftersom hon faktiskt ledde de flesta författarsamtal jag deltog i.

Mässan var bra.

Även om jag skäms.

I september läste jag tolv böcker. Hittills i oktober har jag läst sex böcker. Jag känner mig onekligen lite stressad och pressad av mig själv.

Jag skulle bara få i mig lördagslunchen framför teven eftersom jag äter ensam. Låta någon lättsam eftermiddagsunderhållning hålla mig sällskap i brist på bättre. Och så råkade jag hitta Drömmen om ett barn. De flesta som känner till serien skulle knappast lägga likhetstecken mellan den och lättsam underhållning.

Och nu känns allt bara jobbigt.

Jag kommer kanske inte att kunna tänka på något annat än Anna och Anders på hela dagen. Helgen.

Jag är ganska optimistiskt lagd. Det är ju ofta bra men ibland är den egenskapen väldigt besvärlig. Till exempel när jag övertygar Fredrik om att en snabb runda till Ikea och lite lätt uppskruvande av hyllor är en god idé en fredag efter jobbet.

Det var det inte.

Kanske jag minns det till nästa gång nu.

Saker tar ofta längre tid och/eller är mera komplicerade än jag tror och/eller hoppas. Jag ska nog lära mig det någon gång. Kanske när jag är femtiotre.

Ibland låser vi in oss själva i vår egen uppfattning om vårt jag. I något skede bestämde jag att jag är en sådan som inte slutar med en bok mitt i och att jag inte är en sådan som håller på med flera böcker samtidigt. När jag väl hade bestämt det där skruvade jag nyckeln ett halvt varv och tappade bort den. Det blev väsentliga delar av mitt litterära jag.

Dessvärre kommer jag nu att utmana min egen syn på mig själv. Jag kommer att bryta mot en av mina överenskommelser med mig själv. Och de överenskommelserna är kanske de allra svåraste att bryta mot.

Få se om jag kan möta min egen spegelbild imorgon.

Vi påmindes om rikedomen i att ha kära nära. Jag fick mysa med min yngsta gudson och njöt av det samtidigt som jag saknade de gudbarn som bor för långt borta.