I en låda med gamla fotografier dök det upp två män från mitt förflutna. Två älskade.

Det här är en av de allra första bilderna som jag fick på Fredrik. Minns att den hade en hedersplats i mitt rum i barndomshemmet under det där första halva året som vi bodde långt ifrån varandra. Minns att jag tyckte han var finast i hela världen. Och vet att jag tycker det ännu mer nu.

Det här är en av de allra första bilderna på Arvid på dagis. Eller… Är det Arvid eller en medeltida prins eller Jonatan Lejonhjärta? Hur som helst – jag älskar det där svallet. Minns att han redan då började spela lite sval. Minns att jag redan då var så otroligt svag för honom. Och vet att jag är det också idag.

Livet går snabbt. Märker du också det? Det var ju i förrgår som den där lilla prinsen bodde hos oss och kanske en månad sedan jag hälsade på Fredrik i hans studiebostad i Åbo. Jag fattar inte. Gör allt jag bara kan för att inte ta någon av dagarna eller månaderna för givna.

Vet du vad som kanske är min bästa egenskap? Att jag på riktigt har väldigt lätt för att vara glad för andras skull. Det är för övrigt en väldigt smart egenskap, för den egna glädjen blir ju onekligen mer än mångdubblad om man kan fira också andras framgångar.

Nu ikväll är jag alldeles pirrig av lycka för att Ellen Strömbergs bok Vi skulle ju bara cykla förbi har blivit nominerad till Augustpriset. Så fint och så stort! Tveksamt om glädjen kunde vara större ens om det var min egen bok. Det är för övrigt en jättefin bok, nomineringen är ytterst välförtjänt. Och om du inte har läst den ännu ska du göra det nu.

Jag har under de senaste veckorna läst flera finlandssvenska författare som imponerat stort på mig, och i väntan på att jag återupptar de blogginlägg där jag presenterar månadens bästa böcker så vill jag berätta om dem.

Sofia Torvalds bok Jag längtar mig genom Guds tystnad berättar om Sofias egen depression och om hennes relation till Gud (eller snarare Guds tystnad) genom den depressionen. Jag har läst alla böcker som Sofia skrivit och det tänker jag fortsätta med. Hon skriver brutalt ärligt och sårbart och starkt och viktigt. Och hennes ödmjukhet och nyfikenhet lyser genom alla hennes texter. Det finns något så opretentiöst över henne och hennes texter – den här boken är inget undantag. En viktig skildring av mörker.

Annika Åmans historiska bok Lumpänglar utspelar sig i slutet av 1920-talet på Oravais textilfabrik. Det är en miljö som gjord för stora berättelser och Åman lyckas verkligen berätta just de berättelserna. Hon har skrivit fram personer som jag genuint engagerar mig i, jag vill dem så väldigt väl. Välskriven och stark debut som fyllde mig med beundran. Ser redan fram emot nästa bok av författaren.

Snart har sommarn blommat ut av Karin Collins är den senaste bok jag har läst. Och jag säger bara wow. Jag har läst Karins tre första böcker och har tyckt om dem alla. Jag har också tyckt att varje bok varit lite bättre än den tidigare, som om hon tagit steg framåt med varje bok. Men med den här boken tog hon kliv. Hangö 1939. En orolig och ovanlig tid och helt vanliga människor mitt i det. Människor som är trovärdiga och sympatiska och fängslande. Så otroligt bra!

Tänk vad lilla Svenskfinland har och kan. Vi har så många fina författare att vara stolta över. Det är så viktigt att någon berättar våra berättelser.

Jag har flera olästa finlandssvenska höstnyheter kvar på min lista och jag ser så fram emot dem också. Arvejord av Maria Turtschaninoff känns redan nu som en vinnare och hur ska jag kunna vänta på Sandra Holmgårds Då vi bara hade nu?

Jag är så glad att de skriver så att jag får läsa.

Vi människor behöver ofta vad vi har råd att behöva och just nu hade vår familj råd att behöva ett höstlov med största tänkbara H. Och vi fick just precis ett sådant.

Jag har varit så ledig att jag inte ens tänkt tanken att kolla wilma. Får vara glad om jag hittar till mina klassrum imorgon. Jag har haft mindre skärmtid än… typ någonsin i mitt vuxna liv. 30 minuter surf om dagen. Högst. Jag har fått vara med min i grunden helt fantastiska familj i lugn och ro utan att någon hela tiden har varit på väg bort. Jag har läst två jättebra finlandssvenska böcker. Jag har sprungit ganska lite och jag har gått ganska mycket. Jag har sovit mer än på länge fast jag inte alltid har sovit i egen säng. Jag har fått uppleva den där enorma glädjen som finns i att se ens barn enormt glada. Jag har fått lära känna Arvids bästa kompis familj bättre och de och det är rent guld.

Jag har förundrats över att en enda vecka kan rymma och ge så mycket och samtidigt gå så snabbt och ge så mycket vila.

Det har varit väldigt fint. Men det är onekligen märkligt att själv ha den här möjligheten i en tid när människor duschar kallt och diskar för hand. Att vi är privilegierade har jag vetat länge, men sällan har det känts lika mycket som nu. Det är onekligen mangleis (som vi skulle säga på den dialekt jag ibland inbillar mig att jag kan).

Jag vet inte hur det är med dig, men vi skriver 17 oktober och jag har börjat oroa mig för årets luciabild.

Och sedan tycker jag Hilde är orimlig som planerar sitt kalas. Det är ju ändå redan i november.

Det finns antagligen hjälp att få för sådana som mig. Oklart dock om vi vill ha den hjälpen.

Jag hinner bli rädd. Klockan är mycket och hon är kvällstrött. Att hon ringer så sent betyder att det är något viktigt. Kanske något viktigt farligt.

Det var viktigt.

Hon ringde för att hon ville att jag skulle veta hur otroligt mycket jag betyder för henne. Hur viktig jag har varit och är. Hur mycket fattigare hennes liv skulle vara utan mig. Hur ofantligt ledsen hon skulle bli om hon förlorade mig.

Jag var mitt i läggdags. Fredagstrött med tortillas i magen och Ben&Jerry’s bakom hörnet. Jag blev så tagen på sängen av hennes kärleksförklaring att jag knappt fick fram hur otroligt mycket hon betyder för mig. Hur viktig hon har varit och är. Hur mycket fattigare mitt liv skulle vara utan henne. Hur ofantligt ledsen jag skulle bli om jag förlorade henne.

Vi fick varandra när jag var nästan aderton och hon nästan sjutton. Hela våra vuxna liv har vi varit bästa vänner. Vi var olika varandra redan då och vi är olika varandra också nu. Hon har lärt mig massor och gett mig massor och med henne vet jag inte vad otrygghet är.

Det finns mycket som jag är otroligt tacksam för i mitt liv. Mina vänner hör till topplistans toppar. Tänk att jag som hade lite eller mycket svårt med kompisar nästan hela barn- och tonårstiden fick ha så rika och värdefulla vänskapsrelationer som vuxen. Mycket kan man säga om mig och mitt liv, men ensam har jag inte känt mig en enda dag sedan jag blev stor. Och ibland tror jag att jag kan klara vad som helst så länge jag inte behöver vara ensam. För då är det inte jag som behöver klara av det, då är det vi.

Och jo. Jag vet att vara tacksam. Vänskapen hör till de gåvor jag aldrig någonsin tagit för givna.

Det är länge sedan jag haft en lika ledig kväll som den jag hade ikväll. Ingen skulle köras någonstans och eftersom både Hilde och Arvid hade varsin kompis här fick jag bara vara rätt mycket.

Jag valde att bara vara med en bok. Jag väljer ju nästan alltid det. Och just den här kvällen var jag med Patrick Ekwalls bok En dag dog Hannah, alla andra dagar levde hon.

Älskar titeln. Älskar verkligen inte att bokens Hannah dog när hon var bara trettionio, exakt lika gammal (eller ung) som jag själv är nu.

Jag tar ju inte livet för givet, det är snart ett halvt liv sedan jag slutade med det. Men det är ändå märkligt att läsa om någon som inte fick mer liv än jag nu har fått. Om någon som måste lämna ett litet barn kvar på jorden utan sin mamma.

Alla dagar när alla finns och får vara friska är bra dagar. Jag blir mer och mer viss om det ju fler sådana dagar jag får. Tar dem mindre och mindre för givet. Må jag leva alla de dagarna. Och alla andra också.

Det finns en del blogginlägg som jag har skrivit många gånger. Och jag kan höra mina läsare tänka Va? Hon har ju redan skrivit om det här när de läser om det ännu en gång.

Och tro mig, jag vet. Jag vet att jag redan har skrivit om det, men jag skulle ju kunna skriva om det nästan varje dag. Jag får liksom göra den skriftliga versionen av att bita mig själv i tungan för att inte skriva om det varje dag.

En sådan sak? Crossfit.

Jag blev på jättedåligt humör när jag kom hem från jobbet idag för att köket var kaos. Sedan for jag och tränade och redan under uppvärmningen kände jag hur livsglädjen återvände. När jag satt mig i bilen efter avklarat pass kom jag knappt ihåg att humöret hade varit rejält utmanat bara någon timme tidigare.

Och tur var väl det. För jag kom hem efter träningspasset till ett kök som var så kaos att det fick eftermiddagsversionen av köket att te sig som ett slutfört Marie Kondo-projekt.

– Nu hade du tur, Arvid. För jag har just varit och tränat och är alltså på jättebra humör. Annars skulle jag vara jättearg, men nu är jag bara lite sur, förklarade jag harmoniskt och pedagogiskt medan jag hjälpte honom att reda upp efter ett på precis alla sätt väldigt misslyckat milkshakeprojekt.

Crossfit gör på riktigt underverk för mitt humör. På riktigt. Det finns inga fysiska resultat som kan mäta sig med det. Inga synliga magmuskler kan komma i närheten av hur bra jag mår på insidan och hur glad jag känner mig efter varje pass på boxen.

Så bra grej. Så värt det.

Ni har läst det här förr och ni kommer att få läsa det igen. Och när ni irriteras över upprepningen måste ni komma ihåg att jag aktivt undviker nästan alla de upprepningar jag egentligen vill komma med.

Hon kryper upp mellan oss i soffan. Och trots att det egentligen inte finns någon plats alls mellan oss så skapar hon sig en där hon ryms alldeles perfekt.

– Jag är så glad! säger hon och hela hon strålar.

Vi frågar. Förstås. Nej, det är inget särskilt. Nej, det har inte hänt något speciellt roligt. Hon är bara så glad.

Som om det fanns något bara med det.

Att en av dem man älskar allra mest bara är så glad gör ju en själv… så glad.

Måndag. Nog kan det vara vackert.

I tio år har jag fått vara hans mamma och nästan lika länge har jag undrat om han har fått några av mina egenskaper alls. Han har varit så väldigt mycket sin egen ända från början. Inte ens med ljus och lykta har jag sett mycket av mig själv eller Fredrik i honom.

Men de senaste åren har jag börjat se spår av mig i min älskade Arvid.

Vi är båda luststyrda. Det tar en stund att upptäcka mönstret eftersom vi finner lust i så olika saker, men både han och jag tycker väldigt mycket om att ha roligt. Vi orkar och förmår nästan vad som helst om vi tycker det är roligt. Vi orkar och förmår nästan inget om det är tråkigt.

Vi är båda ytterst förtjusta i godsaker och har inte alls upptäckt måttfullhetens glädje. När han ibland (rätt ofta) frågar om vi inte kan ha en dag när vi bara äter godis hela dagen och inte måste äta något salt alls så måste jag anstränga mig för att komma ihåg varför det är en dålig idé.

Vi är båda lika hopplöst dåliga på att sova när det är spännande saker på gång dagen därpå. Både han och jag var mer eller mindre vakna från fem idag på morgonen. För födelsedag är ju födelsedag.

Jag skulle önska att han hade fått bättre egenskaper av mig. Luststyrning, sockersug och sömnsvagheter är ju inte direkt egenskaper man smäller upp på sin cv. Men visst, det finns andra egenskaper också som han och jag delar.

Vi är båda människomänniskor. Ingenting är bättre än att få umgås och dela liv. Vi minns inte att vi är trötta eller på dåligt humör om alternativet är att få träffa människor vi gillar.

Vi är båda känsliga själar som inte klarar av att folk blir illa behandlade och som gråter av någon slags lycka när folk gör bra grejer. Vi älskar videoklipp där någon ger bort pengar till människor som behöver dem mer eller där någon liten och svag blir upplyft.

När jag tänker efter har han ju rätt mycket av mig i sig, min älskade sparv som fyller tio år idag. Men fortfarande är han väldigt mycket sin egen. Och tur är väl det. För i den här underbara pojken bor en livsglad, energisk, bubblande, rolig och smart typ med ett stort hjärta och en lika stor glimt i ögat.

Han tror att det han är bäst på är fotboll. Och det kan jag låta honom tro, men det är det inte. Han är så mycket bättre på så mycket annat så mycket viktigare. Jag är så glad och så stolt och så tacksam.

Arvid har födelsedag imorgon. Vi har känt av det hela veckan, främst har ivern manifesterat sig i alldeles för tidiga morgnar. Han har vaknat lite pirrig och speedad kring sex på morgonen varje dag. Vi har inte uppskattat.

Idag var han och Ingrid ensamma hemma några timmar på förmiddagen. Jag känner min son, så jag packade med mig Arvids födelsedagspresenter när vi andra lämnade huset. Tänker att det är lite som att svara på bönen inled oss icke i frestelse, som vi ju ber i Fader vår.

För det var ju en födelsedag förra året också. Och det var ett par målvaktshandskar som Arvid önskade sig mer innerligt än något annat. Och det var veckor när han pratade varje dag om hur innerligt han önskade sig dem. Hur livet knappt var värt att leva om inte fotbollsmålet får vaktas med just de handskarna.

De målvaktshandskarna gömde jag sedan högst uppe i vår klädskrubb. Och jag minns exakt hur jag placerade pafflådan, hur jag omsorgsfullt vände den logo som kunde ha avslöjat innehållet inåt, mot väggen.

Och så kom en eftermiddag när han plötsligt sa att han nog önskar sig handskarna mest av allt i hela världen men att han verkligen förstår om han inte får dem eftersom de är jättedyra och… Och jag insåg där och då och direkt att han har sett lådan med målvaktshandskarna. Och jag kollade direkt efteråt i klädskrubben och såg en pafflåda med en avslöjande logo vänd utåt, bort från väggen.

Så det är inte för att jag inte litar på min son som hans födelsedagspresenter fick tillbringa förmiddagen i bilen i Sundom. Det är för att jag känner honom så bra.