Hon kryper upp mellan oss i soffan. Och trots att det egentligen inte finns någon plats alls mellan oss så skapar hon sig en där hon ryms alldeles perfekt.

– Jag är så glad! säger hon och hela hon strålar.

Vi frågar. Förstås. Nej, det är inget särskilt. Nej, det har inte hänt något speciellt roligt. Hon är bara så glad.

Som om det fanns något bara med det.

Att en av dem man älskar allra mest bara är så glad gör ju en själv… så glad.

Måndag. Nog kan det vara vackert.