Igår levde jag ett konstigt liv. På så många punkter gjorde jag inte som jag brukar göra:

– jag drack ett helt halvt glas vin (nästan)
– jag höll på att inte bli insläppt på Amarillo klockan ett på natten för att jag inte hade körkort med mig
– jag försökte överhuvudtaget bli insläppt på Amarillo klockan ett på natten
– jag åt nattpizza med åtta tonåringar efter halv tre på natten
– jag kom hem efter halv fyra

Vi kan sammanfatta med att jag var på abimiddag och att det var roligt. Och att årets abiturienter är som abiturienter brukar vara; de finaste någonsin och helt unika.

Nu har jag sovit nästan fyra timmar och sitter som bäst på en spårvagn som ska ta mig till en utbildningsdag för förtroendevalda i församlingen. Det känns som ett tvärt kast tillbaka till mitt egentliga liv, det mindre konstiga. Jag ska sluta surfa på telefonen och börja läsa roman istället, sådär som man ska göra på spårvagn. Sedan är jag officiellt tillbaka i mitt riktiga liv.

Nu rasar det, mediekriget. Egentligen har det säkert rasat redan länge, men vi som är lite på sidan om har inte tidigare fått sitta på första parkett vid sidan av slagfältet. Nu är vi inbjudna.

Medielandskapet är ett landskap i ständig förändring och med nätet kom förstås en helt ny konkurrenssituation som jag i ärlighetens namn inte kan komma på hur man ska lösa. På det glada 80-talet och det mindre glada men ändå glada 90-talet hade dagstidningarna sin plattform och radio- och tv-kanalerna sin. Nu tävlar plötsligt alla om och på plattformen nätet. Och det är självklart att tävlingen är orättvis när en del medier har en enorm skattefinansiering att stå på och andra är helt beroende av annonsörer. Annonsörer som dessutom är mindre villiga än förr att annonsera då pengarna kniper.

De lätta svaret skulle på något sätt kunna vara att tävlingen är så orättvis att den rimligtvis borde blåsas av nu genast. Att yle helt enkelt får hoppa av nu eftersom ingen annan får tävla på en räkmacka.

Men jag vägrar acceptera det svaret. För jag älskar ju yle. Jag älskar att det finns nyheter som inte kostar. Jag vill leva i ett samhälle där också den som inte har råd med en dagstidningsprenumeration har möjlighet att ta del av det som händer i Finland och i världen. Jag vill leva i ett samhälle som för ut en stor del av vår kulturskapande underhållning också till tv-tittare och radiolyssnare som inte kan lägga pengar på det om två barn ska ha nya vinterhalare samtidigt. Jag vill leva i ett samhälle där festliga gratisevenemang för barn, som till exempel buu-dagen, ordnas.

Jag vill tro att mediekriget kan gå att lösa utan att vi måste ge upp media som når också den som inte har råd att aktivt välja att bli nådd. Hur det ska gå till och hur vägen dit ser ut har jag ingen aning om. Må någon ha. Jag tror att yle fortfarande har ett otroligt viktigt samhällsuppdrag. Inte minst när pengarna tryter. Inte minst för den som just då inte har råd att välja medier framom ännu mera livsviktiga ting.

Och de här två. Hon som är så trygg när han är med. Han som inte ens vet vad otrygghet är eftersom hon alltid finns i hans värld.

Det är små saker som blir droppar som får ett modershjärta att svämma över. Saker som att Ingrid intuitivt och självmant byter sida med Arvid på trottoaren.
– Det är nog bättre att jag är den som går närmare bilarna, vet hon utan att någon berättat det för henne.

Saker som att Arvid låg på köksgolvet och vrålade idag medan jag fixade mat (jag kan inte för mitt liv minnas varför så det känns ju lite orimligt att han vrålade för sitt) och Ingrid kommer in i köket.
– Arvid, får Mima läsa en bok för dig?
Sedan ser jag dem igen tio minuter och några böcker senare.

Saker som att hon förstår vad han säger minst lika bra som vi. Senast idag bättre.
– Mamma, han vill ju att du ska tända lampan! sa Ingrid efter att jag sagt va ett par gånger.

De bråkar ibland. De stör varandra. De tar varandras saker. De kliver in på varandras revir. Men allt det där är ibland.

Syskonkärleken och vänskapen är däremot alltid.

Av alla fel en människa kan ha känns det ibland som om präktighet och moralism anses vara det allra värsta. Det enda som är riktigt förbjudet i dagens liberalistiska värld är tydligen att ha en försiktig åsikt om de val en annan människa gör. Det här med att man ska sköta sig själv och skita i andra har nått helt nya nivåer. Helt fri från synd går numera bara den som aldrig någonsin ifrågasatt en annan människas val.

Så vem av oss går nu fri från den synden? Vem av oss kan kasta den stenen? Världen fungerar ju tack och lov inte så att vi bara kan skita i andra. Vi är inte öar. De val vi gör och inte gör påverkar världen och andra människor.

Jag vet att det finns de som anser att jag är präktig. Jag tycker det är tragiskt att så många människor vill köpa sex. Jag tycker man kan vara snäll mot alla människor, till och med mot Päivi Räsänen och andra kristdemokrater. Jag tycker att vårt lands alkoholkultur ställer till med en massa skräp helt i onödan. De åsikterna står jag för också om det gör mig präktig i dina ögon.

Jag tycker själv inte att jag är präktig. Jag tror att ganska få av dem som känner mig på riktigt skulle kalla mig präktig. Jag är alldeles för lat och jag når alldeles för sällan upp till mina ideal och mål. Jag väljer alldeles för ofta den lätta vägen. Så egentligen är det inte för egen del jag sörjer att präktigheten numera anses vara den fulaste av egenskaper.

Men jag har vänner som nog är lite präktiga. Som tycker att folk ska göra rätt. Som själva gör rätt. Som är laglydiga. Som har drömmar som ryms inom ramarna. Som är förnöjsamma och ödmjuka. På riktigt. Som följer regler. Som håller deadlines. Som vi andra kan lita på i alla lägen. Som ibland tycker att vi andra gör fel och som rätt ofta faktiskt tycker det med rätta. Ibland känns det som om de bär arbetsplatser, föreningar och styrelser på sina präktiga axlar. Som om vi andra egentligen står och faller med dem. Och vi tackar för det genom att kalla dem tråkiga och förutsägbara och ointressanta. Kanske bakåtsträvande.

Jag blir mer och mer övertygad ju mer jag ser av dessa underbara lite präktiga som finns i mitt liv; lite präktighet är faktiskt inte det farligaste som finns.

Såhär glad var jag före min springtur igår. Såhär glad var jag INTE efteråt. Att springa i snöslask är för mig lite som att springa alls var för mig för fem år sedan. Lite mera död än liv.

Men sedan började älskade varelser ramla in genom dörren till det hem som nästan ekade tomt. Och när de kommer så kommer livet. Systern och hennes man, min egen man och mina egna barn. Allt var väl.

Det var några saker som avgjorde att jag och Fredrik valde att gifta oss med varandra. Vi hade jätteroligt tillsammans, vi värdesatte samma saker, vi hade liknande drömmar, vi var båda förnöjsamma typer som krävde ganska lite och gnällde typ aldrig och – det absolut inte minst viktiga – vi var båda överens om att vi absolut inte vill ha några husdjur.

Så det är ju väldigt tråkigt att Ingrid så innerligt gärna vill ha just ett sådant. Ett riktigt djur. Hon pratar om det varje dag. Hon pratar faktiskt om det nästan varje timme varje dag. Helt oprovocerat kommer hon ihåg sin längtan.

– Älskling, har det varit en rolig dag i förskolan?

– Jo, och förresten vill jag faktiskt ha ett riktigt djur.

Jaha.

– Ingrid, ska vi pussla ett svårt pussel sedan efter maten?

– Jo, det kan vi men jag vill ändå ha ett riktigt djur.

Just det.

Hon vill ha ett djur som man kan mysa med men som inte har päls. Jag tycker att redan de kriterierna väljer bort de flesta djur jag kommer på, men jag erkänner att min kunskap är mycket begränsad. I något skede kom hon på sköldpaddan men när jag berättade att en sköldpadda kan överleva oss alla så tyckte hon sunt nog att åtagandet kändes lite för maffigt.

Vi har tänkt lite. Vi har lagt ihop Ingrids kriterier med våra och nu har vi alltså följande gemensamma kriterier:

– ett djur man kan mysa med

– ett djur utan päls

– ett djur som kan leva på typ 0,3 kvadratmeter

– ett djur som man kan lämna ensamt när man åker bort över ett veckoslut, ett jullov, ett sportlov, ett påsklov, ett vapplov och ett sommarlov

– ett djur som en sexåring kan ta hand om helt själv utan någon som helst inblandning av vuxna

– ett djur som tål en inte bara mild behandling av tvååriga småbröder

– ett djur som inte syns eller hörs eller luktar

Jag har sagt åt Ingrid att det kan bli svårt att hitta ett sådant här djur, ett som passar just vår familj. Hon ger inte upp. Lika ofta som hon påminner oss om att hon vill ha ett riktigt djur så påminner hon oss om att tänka ut ett som skulle passa.

Jag älskar henne. Och en del av mig vill ju ge henne halva världen eller åtminstone allt hon vill ha. Men ett husdjur är faktiskt det sista vi behöver. Aldrig har vi haft en enda vecka då jag känt att vi skulle ha haft utrymme för ett husdjur i vårt liv. Att det liksom var det som saknades.

Så hjälp mig! Berätta om ett djur som uppfyller alla våra kriterier eller berätta hur man tar kål på husdjurslängtan hos ett barn.

För två och ett halvt år sedan räckte det bra med en snigel som hon letade fram utanför dagis. Det är svårt att inte längta tillbaka.

Även om det finns många nackdelar med Fredriks jobb så finns det en del riktigt tunga fördelar också. En av dem är att han och barnen i söndags åkte till Österbotten på ett litet midvinterlov och tog ledigt från jobb och dagis och förskola på måndag och tisdag. Bara sådär. Bara för att de kan.

Så här har jag vandrat omkring och haft väldigt få plikter och därmed har jag kunnat reparera många av de skador som kommit av de två senast veckornas löjliga tempo. Jag har sett alldeles för många avsnitt av Dance moms (jag känner förresten ingen annan som ser det programmet), jag har levt i rådd och stök (jag älskar att göra det när det är bara mitt eget rådd och stök), jag har träffat kompisar, jag har läst och jag har motionscyklat. Jag har till och med uträttat sådana där ärenden som man egentligen aldrig någonsin hinner med. Jag har på något sätt kommit ikapp igen och känner mig åtminstone nästan redo för det som komma skall.

Så… Fredriks jobb; not so kisi now.

Men nog är det tomt och tyst här hemma. Och nog sover jag dåligt när jag sover ensam. Och nog är det ju bara så att det här ska vara undantaget och att det liv som kommer tillbaka ikväll klockan 19.46 ska vara regeln.

Jag måste berätta en sak för någon. För någon som inte vänder bort blicken. Det är inte vackert.

Så sa hon. Och så valde hon mig. Det är stort att i någons ögon få vara den som inte vänder bort blicken från det fula.

Så berättade hon. Hon grät mycket. Snorade ner några hushållspapper. Såg mig i ögonen hela tiden. Vek inte undan. Vände ut och in på sin själ och kastade fram skiten på bordet.

Hon har aldrig någonsin varit vackrare i mina ögon. Aldrig starkare. Aldrig helare. Aldrig bättre än i sin svaghet och brustenhet.

Vi behöver alla ha någon som tål allt det mörka, fula och trasiga i oss. Och det vet vi väl redan. Men vi behöver alla också få vara den som får tåla allt det mörka, fula och trasiga i en annan. Hon gjorde mig bättre genom att visa det förtroendet. Jag växte och blev mera den jag ska vara. Den jag vill vara. Hon gav den största gåvan. Jag satt ju bara där. Och vände inte bort blicken.

Läste du också svenska yles artikel om hur prostituerade drabbas av vår lågkonjunktur? Hur de nu tvingas sänka sina priser och ta emot kunder som de tidigare hade avvisat? Jag läste. Och jag vill egentligen inte ens tänka på det, för jag orkar inte riktigt ta in det. Men mina tankar söker sig envist dit hela tiden.

Samma artikel berättar att en prostituerad i Helsingfors för några år sedan hade i genomsnitt tio-femton kunder per dag. Numera betyder fyra kunder en bra dag, säger kriminalkommisarie Kenneth Eriksson.

Och han menar ju då att det var bättre när kunderna var tio-femton per dag. Skrämmande.

Jag vill inte heller ta in det faktum att jag bor i en stad där en enda prostituerad kan bli köpt tio-femton gånger per dag. Där en människa kan bli köpt och använd tio-femton gånger per dag. Och tanken på att det finns mörkertal. Tanken på att det finns ännu värre omständigheter… Min hjärna klarar inte av det. För att inte tala om hur hjärtat tacklar det.

Jag vet att det är lite naivt men jag fullkomligt avskyr tanken på att sex är en handelsvara.

Jag vet att prostitution sägs vara världens äldsta yrke som om det i sig försvarar någonting. Det gör det inte alls i min värld. Det i sig är ingen hederstitel som berättigar.

Jag vet att någonting i mig gick sönder när jag en gång hörde en ung människa säga att det faktiskt finns de som tycker att de är så bra på sex att de lika bra kan ta betalt för det.

Jag vet att jag inte för en sekund dömer den som säljer sex. Det är ingen rolig utväg men ibland ter det sig som den sista. Och att antalet sexarbetare ökar nu när lågkonjunkturen slår till gör mig alldeles matt.

Jag vet att jag har svårt att låta bli att döma den som köper sex. Faktiskt. Det må vara präktigt, men tanken på att köpa en annan människa… Jag fixar inte det.

Jag vet att jag anser att sex inte är en mänsklig rättighet. Sexdriften må vara inbyggd i de allra flesta av oss och den i sig är en rättighet, men jag ifrågasätter starkt att vi lyfter fram sex med en annan människa som en mänsklig rättighet. Om vi gör det så betyder det i praktiken att vi måste acceptera ganska farliga saker.

Jag vet att varje sexarbetande kvinna är en kvinnas dotter. Och när jag ser på min egen älskade flicka och tänker den tanken så gråter jag.

Jag tror på en skapare och jag tror på en tanke bakom oss människor. Och jag tror att vi har kommit väldigt långt från den tanken när vi köper varandra.

Fredriks prästjobb går i perioder under namnet kisijobbet i vår familj. Det är perioder när han jobbar sanslöst mycket på sanslöst otacksamma tider. Det är perioder när han är nästan frånvarande också fast han är närvarande eftersom det är stora saker på gång. Ja, ibland är kisijobb helt enkelt den enda term som känns rättvis.

Jag insåg redan tidigt i min prästfrukarriär att jag med jämna mellanrum kommer att vara frustrerad på Fredriks jobb. Ofta har mitt liv varit betydligt mera stressigt på grund av hans jobb än på grund av mitt eget och det har ibland känts orättivst. Jag insåg att den där frustrationen är en del av det liv jag valt och att jag måste lära mig leva med den. Jag bestämde mig därför för att börja rikta min frustration så medvetet som möjligt. Jag har skapat en tågordning. I första hand blir jag arg på församlingen. I andra hand blir jag arg på Gud. I tredje hand blir jag arg på Fredrik.

Det goda är att det sällan går så långt som till tredje hand. Dessutom klarar Gud av att ta min ilska och min frustration väldigt väl, han håller alla gånger. Och till församlingen och kisijobbet har jag utvecklat en väldigt stark relation. Jag kan vara så ofantligt irriterad på församlingen, vissa dagar vet jag inte ens om jag tycker om den men alla dagar vet jag att jag älskar den och människorna i den så vansinnigt mycket.

De senaste två veckorna har det varit väldigt mycket på kisijobbet. Det har dessutom sammanfallit med att det har varit väldigt mycket på det bra jobbet (alltså mitt egetj) och jag kan faktiskt erkänna att jag idag klockan fem var rätt frustrerad på Gud.

Sedan kom Fredrik hem från jobbet och tog över på hemmaplan och jag åkte till hans jobb och tog över där. Och den kväll jag steg in i var fantastisk. Jag påmindes om hur otroligt mycket jag tycker om Jesus. Han är så sjukt bra. Allt det jag har i Honom slår precis allt annat jag har, haft och kommer att ha.

Ibland glömmer jag nästan bort det. För det är ju vardagsmat att läsa nedlåtande kommentarer om min tro. Det är många som vill förlöjliga och förminska den. Det anses vara smart och hippt att kritisera den. Och jag erkänner; ibland blir jag lite ledsen och lite nedslagen och lite trött. Kanske rentav lite påverkad av alla de röster som vill min tro illa. Men. Den är det absolut bästa jag har.

Amen.