Det här är kanske det svåraste inlägg jag någonsin skrivit. Jag har bloggat i snart nio år och skrivit ganska många tusen inlägg. Det är inte svårast för att det blottar min själ mest eller är obekvämast. Det är svårast för att det måste skrivas på ett språk som inte alla talar. För något annat språk än trons språk kan det egentligen inte skrivas på.

Det är inlägget om vad helighet är och betyder. För mig.

Och nej, jag har förstås inte monopol på helighet. Varken som människa eller som kristen. Det här inlägget handlar inte om vems Gud som är heligare, det handlar om helighet som ett fenomen som går över religionsgränser. Det handlar om ett fenomen som jag alltså tror att många av oss håller på att tappa förståelsen för i en värld där religioner får dissas och troende får idiotförklaras.

Jag såg idag en artikel om hur 1300 muslimer byggde en skyddsmur kring en synagoga i Oslo. Det är att visa respekt för andras helighet, det är att förstå sin egen och andras helighet och värna om den. De som bad inne i synagogan och de som bildade muren utanför tror inte på samma Gud. Men båda grupperna har en tro på något som är större än dem själva och det förenar dem. Båda grupperna vet därmed vad helighet är. De 1300 muslimerna visade en respekt för andras tro som tyvärr är ganska sällsynt idag.

För mig betyder heligheten att jag tror att Gud är hel och ofelbar. Jag tror att det finns någon som vet bättre än jag. Någon som har visat en väg som jag kan välja att våga gå. Jag tror att det finns en absolut sanning. Jag tror att det finns ren kärlek och ren godhet i honom. Att Gud är helig betyder för mig att han är perfekt. Och som många andra anser jag att han därför förtjänar att behandlas med någon slags respekt.

Därför gör det ont när så många vill spotta och håna och förlöjliga. Och när eller om (oftast om faktiskt) jag säger att det gör ont så är svaret oftast att jag är lättkränkt och faktiskt får tåla det om jag nu en gång väljer att tro. Och så kanske det är. Men min tro är en stor del av mig, kanske den största och mest avgörande delen. Att håna den blir därför lite grann som att håna mig. De flesta av oss brukar vara överens om att människor inte får hånas, men sedan när är det den som hånar som bestämmer om den andra har rätt att ta åt sig eller inte? Om en mobbare ursäktar sig med att den inte menade något illa och att den mobbade borde tåla lite mera så brukar vi inte nöja oss med det. Den ena kan inte ensam diktera reglerna för när den andra har rätt att bli sårad.

Trots att jag tycker att vi kan behandla Gud med respekt så tycker jag absolut att vi får skämta om Gud. Han tål nog det, i all sin helighet. Jag tycker också att vi får skämta om troende människor och deras tro, men det är inte sagt att de (vi) i all sin (vår) bristfällighet tål det lika bra. Antagligen inte. Uppenbarligen inte, vilket vi ju på sistone tyvärr fått se de mest tragiska konsekvenser av.

Det är lite som om någon skämtar om mina barns svagheter. Om den som skämtar älskar mina barn så tycker jag förstås bara att det är roligt. Men om den som skämtar inte känner mina barn eller tycker illa om mina barn så kan exakt samma skämt plötsligt kännas allt annat än roligt. För respekten och välmeningen fanns aldrig där, och väldigt ofta är det just respekten och välmeningen som gör skillnaden mellan humor och hån.

När jag blir kallad korkad så har jag faktiskt lite svårt att se det roliga. När någon håller mig ansvarig för korståg, häxbränningar och alla elaka uttalanden som någon kristen någonstans någon gång gjort så orkar jag inte riktigt. När någon som inte verkar vara det minsta genuint intresserad av att försöka förstå vad helighet betyder för mig ändå vill få in några dräpande kommentarer om kristendomen så tycker jag att det är ganska fult. Det är inte att uppriktigt vilja förstå en annan människas sätt att se på världen. Det är att vilja såga det som hon tror på.

Det finns förstås saker som jag tycker att är problematiska med andra religioner. Men jag skriver inte inlägg där jag hånar det som är bristfälligt i andras tro och gör mig lustig på andra människors religioners bekostnad. Jag ritar inte förlöjligande karikatyrer eftersom jag faktiskt inte kan se det goda syftet. Det är inte att respektera det som är heligt för någon annan. Och jag vill respektera det. Jag kan respektera det. Jag är tillräckligt trygg i min egen tro för att visa andras tro och icke-tro respekt, för att visa andras helighet den respekt som jag tycker att den förtjänar.

Bakom mig har vi sportlovets värsta dag. Sportlovets enda dåliga. I en hel vecka fick vi leva med de bästa som finns och nu plötsligt ska vi tillbaka till vardag och verklighet. En vardag och verklighet som jag vet att jag egentligen älskar, men en vardag och verklighet som jag just nu inte ens riktigt minns. Så total har av- och bortkopplingen varit.

Lycka är att ha ett semesterparadis där man kan koppla bort vardagen helt. Mer än lycka är det vi har; en rad av semesterparadis där vardagen är fjärran. Så är det för den som inte bor där familjen bor.

Redan före klockan nio idag (svensk tid, men ändå) grät Ingrid och hennes mest jämngamla kusin. De som är varandras bästa vänner i hela universum. Några timmar senare grät deras mammor. Också vi är ju varandras bästa. Hur många gånger under veckan som gått har vi frågat oss varför vi inte bor på samma ställe? Tjugofem. Kanske. Hela tiden.

När vi lever tillsammans lever vi ju bäst.

Och jag tror egentligen inte att det gäller bara oss. Jag tror att de flesta av oss mår bäst av att leva tillsammans. Jag tror inte på kärnfamiljen. Kärnfamiljen räcker inte riktigt till. Vi behöver flera vuxna händer. Vi behöver mera omväxling och stimulans. Vi behöver skratta tillsammans de gånger vi skulle gråta ensamma. Vi behöver kunna äta glass tillsammans efter att barnen lagt sig. Just det hänget är kanske ärkehänget.

Vad jag gör åt det här då? Åt insikten om att mitt liv blir rikare när det delas tätare med flera? Ingenting i vardagen. Helsingfors drunknar inte precis i hus där flera familjer kan dela liv och vardag utan att det blir för trångt och för mycket av det goda. Och för dyrt. Men när jag är ledig, när jag tar paus från den vardag där drömlivet känns som en omöjlighet, då flyttar min familj ihop med andra och då lever vi drömmen. Då har vi plötsligt det där gemensamma och delade livet.

Ibland kan jag vara irriterad på att vi alltid packar väskor dagen innan en ledighet, att vårt hem bebos av andra eller ingen när vi skulle ha mest tid att vistas i det. Men alla gånger föredrar jag att få leva lite mer som jag egentligen vill när ledigheten kommer. Att packa halva hemmanet, sova på madrasser och ha ett mindre bekvämt och praktiskt mera utmanande liv är alla gånger värt det. Alla.

Jag har tre småsystrar. Jag är stoltast i världen över dem. Men min kärlek är större än stoltheten. Alla tre fick jag dela liv med under sportlovet. Lyckliga jag. Tacksamma jag.

En kvinna blir våldtagen. En man blir friad. Efersom han säger sig ha våldtagit i sömnen, av misstag. En ledande sömnexpert säger i rättegången att det är osannolikt att våldtäkten begicks i sömnen. Ändå går mannen fri.

Det är ruttet. Så absurt att det skrämmande nog blir nästan komiskt. Vad mer kan vi säga oss göra i sömnen? Liksom? Men mest av allt är det ruttet.

Oavsett om mannen sov eller inte så har vi en våldtagen kvinna. En våldtagen kvinna som vågade och orkade anmäla (vilket vi ju vet att är ovanligt) och en kvinna som nu blir helt utan den tillstymmelse till upprättelse som en fällande dom kanske kunde ha varit. Hon har ju oavsett mannens sömnläge blivit utsatt för ett brott och att inte fälla förövaren är på något plan detsamma som att inte erkänna det brott som begåtts mot henne.

Det finns så mycket som är så otroligt fel.

Ja, jag är kristen. Det betyder inte per automatik att jag är korkad, fördömande, fantisk, verklighetsfrånvänd och kärlekslös. Det betyder inte att jag tror att du är sämre än jag om du tror på något annat eller om detta något annat är inget. Det betyder inte heller att jag har starka åsikter om hur andra väljer att leva sina liv och tycker att alla måste följa mina principer. Det att jag är kristen betyder att jag är kristen. Punkt.

(Och det är dessutom långt ifrån det enda jag är.)

Jag tycker inte synd om mig själv för att det finns människor som tycker illa om mig bara för att jag tror. Jag tycker synd om mänskligheten för att det är så. Jag tycker det är allas och hela världens förlust varje gång vi lättvindigt avfärdar och avvisar varandra.

Vem av oss har råd med det?

Tro inte att du vet allt om vem jag är bara för att du vet att jag ser på livet på ett annat sätt än du. Ta reda på vem jag är istället. Vi är alla så mycket mer än våra sätt att se på världen och vi förminskar både varandra och oss själva om vi inte vågar mötas bortom dem.

Vad är det värsta som kan hända om vi närmar oss varandra med öppenher och respekt? Att vi lär känna varandra? Att lär oss älska varandra? Att vi inser att vi hade fel? Att vi lär oss något nytt? Att vi växer som människor?

Det har vi råd med.

– Vet ni vad som är skillnaden mellan människor som läser mycket och människor som inte läser mycket? Jo, de som läser mycket är bättre människor.

Så sjukt provokativt sagt. I och för sig på bokmässan i Göteborg, så i just den miljön ganska ofarligt. Men ändå provokativt.

Jag minns tyvärr inte vilken av alla strålande föreläsare och talare där som sa det, så min källhänvisning är usel. Jag njöt för mycket för att skriva ner petitesser som namn. Personen menade att vi som läsare kommer in i huvudet, tankevärlden och känslolivet hos en annan människa och att det gör det lättare för oss att förstå andra. Vilket i sin tur gör oss till bättre människor.

Som sagt; sjukt provokativt sagt.

– Vill du förändra världen till det bättre? Läs en bok av en person som tycker och tänker annorlunda än du.

Sa någon annan. Igen är min källa mycket vag. Jag har tappert försökt googla fram vem som sagt det, men jag hittar inte namnet på den skyldiga. Inte lika provokativt men med samma budskap; när vi läser böcker om och av människor som ser på världen på ett annat sätt gör vi världen till en bättre plats.

Så mycket av det mörker vi ser i vår värld idag beror på att vi inte vill förstå varandra. Så mycket av ondskan beror på att det saknas naturliga mötesplatser för människor med olika tankevärldar. Det är lättare än någonsin att umgås bara med likasinnade. Sitta innanför murarna och dunka varandra i ryggen, bara ibland slänga tomater och bananskal på dem utanför.

Jag tycker om att märka vad böckerna gör med mig. Jag älskar att ibland läsa böcker som bekräftar mig, men ännu mer älskar jag faktiskt att läsa böcker som utmanar mig och tvingar mig att tänka om. De där böckerna som är så obekväma att jag ångrar dem flera gånger medan jag läser men de där böckerna som jag vet att kommer att göra mig väl. Och förhoppningsvis via det göra världen väl. Jag mår gott av att möta människor jag väljer bort i verkligheten och inse att de kan lära mig hur mycket som helst om jag låter dem.

Egentligen är vi ju inte öar. Och böckerna verkar veta det bättre än verkligheten. Bland annat därför läser jag.

Finland sekulariseras och väldigt många applåderar. Men samtidigt som kyrkan förlorar medlemmar är det som om vårt land förlorar sin religiösa bildning. Vi fostrar en generation som inte har en aning om vad helighet är. Och så länge vi rör oss i hemlandets trygga vrå gör det kanske inte så mycket. Det värsta som kan hända (och händer hela tiden) är att vi sårar en medmänniska. Men på många håll utanför vårt lands gränser är det ett betydligt större problem. På många håll vet man nämligen fortfarande vad helighet är. Och på många håll tas heligheten fortfarande på stort allvar.

Hur ska jag som troende visa vad helighet innebär? Borde jag sluta småle när någon kallar min tro farlig? Borde jag visa att jag blir ledsen när jag och andra troende sägs vara korkade och verklighetsfrånvända? Borde jag protestera när jag känner mig kränkt istället för att alltid bara eftersträva att vara easy-going och bekväm, min kristna tro till trots?

Kanske. För inte gör jag ett speciellt bra jobb om min uppgift är att visa min omvärld vad helighet är. Jag känner ibland att jag har alldeles för mycket självdistans. Jag har kanske tvingats till det av ett samhälle som har tappat all förståelse och respekt för helighet.

Det att jag förespråkar större förståelse för det heliga betyder inte att jag tycker att religioner är eller ska vara oantastliga. Religioner ska tåla granskning. Naturligtvis. Och de ska tåla kritik. Men sedan när ska de tåla hån och förlöjligande och förminskande? Hån och förlöjligande och förminskande som vi ju i regel kollektivt tar avstånd från men plötsligt gillar när den riktas mot ”rätt” håll. Jag fattar inte.

Att sträva efter helighetens upprättelse handlar inte om att låta radikala och farliga människor vinna. Det handlar inte om att låta sig skrämmas till tystnad. Det har aldrig handlat om det. Det handlar om att den som tror att den kan kränka en religion utan att kränka dess utövare inte har en aning om vad tro betyder för en troende människa. Då måste man väl våga erkänna sin okunskap på det området istället för att bara envist hävda den rätt man tycker sig ha att dissa det som är heligt för en medmänniska? Med den sekularisering som många av oss prisar kommer en religiös analfabetism på köpet och den kommer långt ifrån alltid att hjälpa oss att möta varandra.

Heligheten finns där oavsett om du tror på den eller inte. Den är riktig och verklig för en massa människor i vår värld. Frågan är inte om den finns eller inte. Frågan är om du vill försöka förstå och respektera den eller inte.

I alla andra sammanhang är brist på förståelse och brist på vilja att förstå en negativ sak. I just det här fallet verkar våra vanliga regler inte gälla.

Det blev ju förresten så att föräldrar också i fortsättningen får fördela sin vårdledighet som de själva tycker. Den barnavårdsreform som åtminstone i min sociala medievärld kritiserades stenhårt hade inte en chans i verkligheten heller. Åtminstone inte ännu.

Det absolut vanligaste argumentet är att det här är en sådan fråga som familjerna måste få avgöra själva. Jag ifrågasätter det som argument eftersom vi väl inte per automatik har rätt att välja vad samhället och staten gör med sina pengar. Vem som helst får ju naturligtvis vara hemma hur länge som helst men att påstå att vi själva måste få bestämma vilken slags hemmavistelse staten finansierar är inte helt rimligt.

Inte heller tror jag att vi som enskilda familjer väljer lika medvetet och genomtänkt och självständigt som vi vill tro att vi gör. Vi följer ju väldigt långt bara normen. 95 % av vårdledigheten i Finland tas ut av mammor. Det känns lite märkligt att tro att det faktum att nästan alla gör på samma sätt inte inverkar på vårt eget val. Vi följer uppenbarligen väldigt långt bara normen.

Och, vilket jag sagt redan för länge sedan, OM det i alla dessa 95 % är så att familjerna faktiskt vinner på att mamman är vårdledig så har vi ju verkligen ett problem. Om nästan alla kommer fram till samma svar efter att vi medvetet och genomtänkt och självständigt fattat ett beslut. Då har vi väl ändå ett problem? Om inte flera.

Jag anser att yttrandefrihet är väldigt viktigt. Om, när och där yttrandefriheten är hotad har vi ett stort problem.

Det som hände i Paris är fruktansvärt. Det som hände i Köpenhamn är fruktansvärt. Oavsett vad en människa säger eller skriver eller ritar så är döden aldrig ett rimligt straff. Jag vill inte förminska ordet eller konsten, men ett människoliv är det ju inte. Att tycka att någon förtjänar döden på grund av något som formulerats är alltid att tycka fel. Tycker jag.

Punkt.

Men just eftersom yttrandefriheten är så väldigt viktig så måste vi våga prata om vad vi gör med den. Det känns i nuläget förbjudet att ens ifrågasätta karikatyrer av Muhammed, som om det ifrågasättandet på något sätt antyder att de dödade förtjänar sin död. Det gör de inte. Förstås inte. Men det att de dog betyder inte heller att alla de bilder som deras pennor format varit klockrena fullträffar som eftervärlden aldrig får kritisera. Allt som upprör och stör och berör är inte per automatik bra och rätt.

Personligen ser jag inte poängen i att avbilda någon annans profet på ett sätt som denna andra upplever som kränkande. Och nej, inte ens för att visa att denna andra och hens tro inte har någon rätt att begränsa mig. Att få rita vad som helst är måhända en mänsklig rättighet men att för någon annans skull välja att inte alltid göra det är en mänsklig skyldighet. Vi lever ju tillsammans och bara i det begränsar och begränsas vi. Det är inte farligt. Det är att vara människa och leva med andra människor.

Vi kan naturligtvis inte välja bort att skriva och rita på grund av hur några radikala människor reagerat på bilder de inte tyckt om. Men vi måste våga fundera på varför vi skriver och ritar som vi gör. Vad vill vi? Vad är målet? Vilket är det ändamål som helgar de medel som så många skyr?

För det är vanliga människor som skyr dem, som såras och kränks av dessa medel. Det är inte bara radikala fundamentalister som skjuter och bombar. Det är nioåringen på din sons klass. Det är kvinnan i blomsteraffären. Det är mannen du hälsar på varje morgon på väg till jobbet. I min bok är vår rättighet inte större än vår skyldighet.

Det är en av de absolut sista dagarna år 2014. Jag och Fredrik är på bankkontoret i Jakobstad. Vi ska uträtta ett ärende och passar för enkelhetens skull på när vi nu befinner oss på en ort där vi får tala det språk vi kan på riktigt.
– Hej, vi har ett ärende gällande våra försäkringar, säger Fredrik.
– Jo, ett ögonblick bara. Sätt er där och vänta.

Vi blir hänvisade till några fåtöljer utsnför båset. Fredrik sätter sig. Och jag sätter mig i hans famn. Eller rättare sagt; hinner nästan sätta mig i hans famn innan han med uppspärrade ögon väser:
– Men vad gör du? Vi är ju på banken!
I ett tonläge som hade varit förståeligt om jag sensuellt hade ålat ur min vinterjacka och börjat poledansa mitt i lokalen. Inte riktigt lika förståeligt för att jag diskret satt mig i min mans famn. Tyckte jag. Men jag reste mig och bytte plats. Eller blev bortföst och gjorde det.

Tanken på att det på något sätt skulle vara mindre lämpligt att sitta i famn på banken skulle aldrig ha slagit mig om Fredrik inte reagerat som han gjorde. Jag satt mig inte där för att testa gränser och vara lite wild och crazy. Jag satt mig där för att jag ville.

Vi har alltså radikalt olika erfarenheter av det som nu går under namnet bankepisoden 2014. Det här fick oss att söka stöd så vi frågade de par vi träffade strax därpå hur de skulle ha reagerat. Lite för att kolla vad som är den mest rimliga reaktionen. Båda vill ha rätt.

Så. Här kom den. Vändagens allra mest rafflande parrelationsfråga. Hur skulle du reagera om din respektive satt sig i din famn på bankkontoret? (Och jag tror att Fredrik gärna vill ha tillägget ”i Jakobstad” här eftersom han menar att hans reaktion hade varit mildare på ett random bankkontor i Helsingfors).

Bild: Kavilo photography

Jag vet inte hurdana frågor du ställer till din sexåring när ni äter kvällssmörgås men själv tycker jag tydligen att det är rimligt att fråga:
– Ingrid, är du nöjd med ditt liv?
Tack och lov svarade hon ja.

Jag borde ju ha nöjt mig med det, sett mig som räddad ur en lite konstig situation som jag själv placerat mig i. Men icke:
– Vad skulle du vilja ha mer av i ditt liv och vad skulle du vilja ha mindre av?

(Nej, jag vet inte vad jag tänkte. Vad jag sökte.)

Men svar fick jag, efter en stunds tankepaus:
– Jag skulle vilja ha mera av husdjur och mindre av en ny säng.

Hon har alltså genomskådat vår sängstrategi och godkänner den inte. Vi hade tänkt att hon skulle få en högsäng så att det blir lite svårare att komma till vår säng på nätterna. Nu har hon själv insett att en högsäng gör det svårare att komma till vår säng på nätterna och är plötsligt väldigt ointresserad.

Jag tänker att jag fick vad jag förtjänade och borde gå på kurs i hur man samtalar med barn när man intar kvällssmörgås. Väldigt lite gott kom ur just det här samtalet. Jag har mycket att lära.