Vi skriver hösten 2007 och jag väntar mitt första barn. Jag mår uruselt. Av allt jag minns från den hösten så minns jag bäst hur jag kröp omkring i lägenheten, för svag för att kunna stå. Hur jag låg hemma i soffan, för svag för att kunna något annat. Hur jag avbokade resan till England, för illamående för att på något sätt kunna njuta. Hur jag sjukskrevs, för sjuk för att kunna jobba och göra. Hur jag spydde dagligen. Hur det inte hjälpte alls. Hur jag mådde lika illa efteråt som innan.

Hur jag och Fredrik en dag på rådgivningen fick frågan; vill vi gå på ultraljudsundersökning?

Vi hade tänkt igenom det hemma och hade ett svar:

– Är det okej om vi går på ultraljudet och kollar att hjärtat slår och så (vi hade ännu inte lyckats höra hjärtljuden) men inte tar reda på om det finns några kromosomavvikelser?

Nej, det var inte okej. Om vi valde det tidiga ultraljudet så var syftet att hitta kromosomavvikelser. Så vi valde bort det och nöjde oss med det andra ultraljudet istället.

Jag var nämligen inte beredd på att hitta kromosomavvikelser. Jag var beredd på att bli mamma. Trodde jag. Jag var också beredd på att bli mamma till ett barn med kromosomavvikelser. Trodde jag. Och tror jag fortfarande idag. Starkare idag än då, faktiskt. Men jag var inte beredd på att min allra första graviditet skulle präglas av väntan på ett barn som var unikt på ett annorlunda sätt än de flesta andra. Jag var inte beredd på en lång period av oro som kanske ändå inte skulle göra mig mera beredd på det som komma skulle.

Det märkliga är att jag som kände så enormt starkt för just den lösningen den där första graviditeten faktiskt inte ens kommer ihåg hur vi gjorde andra gången. Var vi på det där första ultraljudet, på jakt efter kromosomavvikelser, när vi väntade Arvid? Tänk att jag inte minns.

Men så liten betydelse hade det just då. Våren 2012 var vi beredda på att bli föräldrar till ett barn med kromosomavvikelser och vi var kanske rentav också beredda på att veta om det. Jag säger inte att alla alltid måste vara beredda, och i vissa situationer förmår vi inte det vi önskar att vi förmådde, men jag säger att jag tror att också en människa med en utvecklingsstörning har samma värde som vi andra. Samma rätt till liv. Jag vill helst inte avgöra vilka liv som är värda att leva.

Lätt att säga nu i efterhand. När mina barn är unika på samma lättsamma sätt som de flesta andra av oss. När vårt föräldraskap påminner väldigt mycket om de flesta andras. När vi anförtroddes liv i den form som vi hade räknat med eftersom det statistiskt sett är det slags liv man oftast får.

Men ändå. Jag tror så starkt på att alla liv kan lära oss något. Jag tror att de människor som på många sätt anses vara mindre produktiva och mindre nyttiga kan lära oss mera än de flesta andra om kärlek och om att älska. Och det vill jag kunna. Det vill jag lära mig.

Nej, låten var kanske inte bäst. Men när har den nu varit det? Och vad har det egentligen för betydelse?

Någon suckar att vi får skämmas över vårt bidrag i år igen. Jag kommer inte att skämmas, inte alls. Ibland har jag faktiskt skämts lite, när vi skickat något som vi verkar tycka är roligt och humoristiskt och jag inte alls förstått grejen. Nu skickar vi något som vi verkar tycka är fint och viktigt och den grejen förstår jag.

Någon annan beklagar sig över att Finland inte förstår att det här är en musiktävling. Är det verkligen det? Är det därför grannländer röstar på varandra? Är det därför flera avvikande, unika och (nästan) politiska bidrag vunnit genom åren? 

Någon säger att PKN fick röster bara för att vi tycker synd om bandmedlemmarna. Någon annan anklagar dem som tycker synd om för att vara okunniga och fördomsfulla och överlägsna och politiskt inkorrekta mitt i sitt försök att vara politiskt korrekta. 

Jag orkar faktiskt inte bry mig. Det enda jag vet är att det fanns en tid när den som var annorlunda på samma sätt som medlemmarna i PKN var en skam för sin familj. Låstes in. Inte fick synas. Att de nu uppträder på en av landets största scener och får ta emot en tredjedel av folkets röster känns som en seger. Oavsett motiv och musikalisk kvalitet och möjligheter i ESC. Det känns som en slags upprättelse, som en bekännelse. Vi hade fel förr. Men låt oss göra bättre nu. 

PKN vann stort igår. Vi vann alla åtminstone lite igår.

Den som läser min blogg främst för att följa med hårets resa har alla orsaker att känna sig besviken. På sistone har det varit skamligt fattigt med uppdateringar, men här kommer en rapport. Och här kommer först en väldigt naken sanning:



Så här ser mitt hår ut idag. Jag har inte färgat det sedan oktober 2013. Jag har inte klippt det sedan juni 2014. Jag har inte fönat det eller lagt i något förlåtande medel. Jag har inte plattat det (något annat skulle vara helt fruktansvärt dålig reklam för min plattång). 

Jag har låtit det fara bara. Kan man lugnt säga. 

Och jag kan konstatera att jag verkligen inte har all den självdistans jag önskar mig. Jag är så rädd att någon ska tro att jag vill ha håret så här, att jag aktiv jobbat med locktång och grejer för att få till det. Det här inlägget är i sig säkert bara en slags ursäkt. En desperat försäkran om att jag egentligen vill något annat för mitt hår men att den Gud som designat mig tydligen hade de här planerna. Jag får ta upp der i himlen sedan. Lidandets problem och det. Liksom.

Det nya med håret just nu är balsammetoden. Ännu är det för tidigt att säga något eftersom schampot legat på hyllan bara en tvätt, men spännande är det ju. Och ytterst riskfritt och odramatiskt och återkalleligt i jämförelse med allt annat mitt stackars hår blivit utsatt för. 

Resan fortsätter. 

Klockan 13.50. Ungefär. Jag sitter på en röd sammetsstol med min dotter i famnen och hör Mia Hafrén fråga sig om man kan ha en solkatt i en bur. Jag andas in doften av Ingrids hår. Och jo, jag gråter. Förstås. Jag tänker att jag inte kan förstå att hon snart ska fylla sju år. Jag kan inte förstå att just jag välsignades med nåden att få vara just hennes mamma. Jag kan inte förstå att tiden går så snabbt och i höst börjar hon skolan och då vet man ju att hon snart flyttar hemifrån. Jag tänker att jag vill ta vara på varje timme, varje minut, varje sekund. Att vi aldrig kommer att ha tillräckligt med tid tillsammans. Hon väger ingenting i min famn. Så gärna håller jag henne intill mig just där just då.

Klockan 16.25. Samma dag. Jag släpar ut en skrikande och mycket motvillig Ingrid från mitt jobb. Hon vägrar komma med hem. Hon vägrar ha jacka. Så jag släpar henne. Jag säger ingenting. Jag är så arg och frustrerad att jag vet att jag säger något fult och/eller höjer min röst om jag säger något alls. Jag försöker att inte bita ihop käkarna så hårt att någon stackars svag tand ska gå sönder. Men det är svårt. Riktigt svårt. Jag kan inte förstå hur en sexåring plötsligt kan bete sig som en ilsken ettåring och totalstrejka så här. Ännu mindre kan jag förstå det efter att hon fått ha en eftermiddag ensam med sina föräldrar. Med musikal. Med hamburgerlunch. Med skratt och samtal och allt man alltid önskar sig. Jag är så fruktansvärt irriterad. Jag tar inte precis vara på varje sekund och minut. Vet i den stunden inte ens om jag kommer att kunna ta vara på den här arma timmen som pågår.

Det går snabbt. De där resorna mellan total lycka och… något helt annat går så väldigt snabbt när barn är inblandade. Någon gång i ett annat liv när föräldraskap antingen var väldigt nytt eller helt obekant för mig så intervjuade jag Aja och Christian på Lundagård. Jag minns att en av dem sa att föräldraskap hade lärt dem just det; hur snabbt man kan pendla från att vara helt otroligt glad till att vara helt otroligt arg.

Och tur är väl det.

För. Klockan 17.10. Är vi hemma. Är vi mätta. Är vi tillsammans. Jag och de två som jag vill göra solkatter av och med.

Och nästan allt är väl igen.

Så snabbt går det.

Vi tre. Förevigade när Arvid var fem dagar ung av Maria Hedengren.

Det är alltid väldigt intressant och lite frustrerande när en liten sak plötsligt får representera en betydligt större. När en åsikt i en viss specifik fråga tolkas som ett bevis på åsikter i flera andra.

Ta till exempel Fifty Shades of Grey. Det att man inte tycker om den betyder kanske helt enkelt att man inte tycker om den. Det betyder inte nödvändigtvis att man är moralist. Det betyder inte heller med säkerhet att man ljuger för sig själv och egentligen nog älskar den i smyg. Det betyder absolut inte per automatik att man har ett problem med kvinnlig sexualitet. Det betyder kanske bara just precis det att man inte tycker om den.

Jag har stött på en rad artiklar och kolumner som hävdar att folks negativa attityd till filmen går hand i hand med en negativ attityd till kvinnans sexualitet. Jag kan förstås bara tala för egen del, men i mitt fall handlar min negativa attityd bara om att boken var så dålig att jag inte vill se filmen. Jag ser ju aldrig filmen om boken är dålig. Och att boken var dålig berodde inte på kvinnans eller någon annans sexualitet, det berodde på ointressanta karaktärer som var svåra att identifiera sig med trots att det så uppenbart var meningen att den ena karaktären skulle vara intressant och den andra lätt att identifiera sig med.

Att inte få vara kritisk till en film utan att anklagas för att vara kritisk till hela den kvinnliga sexualiteten som fenomen är på något sätt väldigt hårt.

Inspirerad av Linnea och Linn skall också jag härmed lyfta fram mina sämre egenskaper. Till allmän åskådan. För den det kan tänkas intressera.

Jag är den som blommor kommer till för att dö, jag lyckas inte hålla liv i en enda växt och det beror antagligen mest på att jag inte bryr mig.

Jag kan låta en ouppackad väska stå kvar i sovrummet ännu flera veckor efter att jag kom hem från resan, det är bara att hoppas på att det inte finns (fanns) något ätbart i den.

Jag är pinsamt dålig på finska, min största skräck är att tvingas tala finska inför en grupp elever då de flesta är nästan lika bra på finska som på svenska.

Jag tänker alldeles för mycket på mitt hår och det är tyvärr så att jag själv tycker håret är absolut fulast de dagar då det får flest komplimanger (typ idag).

Jag har inte läst en massa av de böcker som jag absolut borde läsa eftersom jag tycker att det tar för länge att läsa dem.

Jag avskyr det faktum att jag alldeles för ofta svarar att det är bra men alldeles för mycket på gång när någon frågar mig hur det är.

Jag svarar sällan i telefon, alla mina vänner vet det och de flesta har slutat försöka ringa mig redan för länge sedan.

Jag svarar sällan på textmeddelanden och e-postmeddelanden heller eftersom jag ofta läser dem vid ett tillfälle när jag inte tänker svara på dem och allt i den meningen är på något sätt bara destruktivt.

Jag har en allmänbildning som på många områden påminner om en guldfisks, fråga mig vad som helst och jag kommer antagligen inte att kunna svara.

Jag skriver och säger rätt ofta saker som jag ångrar efteråt (ibland en pinsamt kort stund efteråt), och jag försöker verkligen att vara nådig mot mig själv och påminna mig om att bara den som aldrig gör aldrig gör fel och att bara den som aldrig växer aldrig ångrar.

Mest av allt är jag lite trött på mig själv för att jag bara lyfter fram floppar som är bekväma och socialt accepterade att lyfta fram. När ska jag våga lyfta fram det hos mig själv som på allvar stör mig och skrämmer mig? Min feghet, min själviskhet, min lättja? Med riktigt brutalt råa exempel?

Eller är det de sakerna vi måste låta bli att lyfta fram, för att skydda oss själva och varandra från fulhet som vi kanske inte riktigt klarar av?

Jag säger inte att jag är rädd. Men inte är jag motsatsen till rädd heller. Tanken på de 21 kristna egyptier som kallblodigt avrättades förra veckan förföljer mig. Liksom tanken på de tre brittiska tonårsflickor som ungefär samtidigt lämnade Storbritannien för att ansluta sig till IS, ingen av dem äldre än min sextonåriga lillasyster och ingen av dem äldre än de förstaårsstuderande jag är grupphandledare för. För att inte tala om de minst 90 kristna kvinnor och barn som har kidnappats och fruktar för sina liv just nu.

På många ställen i vår värld är det livsfarligt att vara kristen idag.

I ljuset av det spelar det uppriktigt sagt ingen roll alls att många kallar mig korkad för att jag är kristen men i ljuset av det spelar det enormt stor roll att många vägrar respektera min tro. För det är just fasansfulla frukter av brist på respekt som skördar liv ute i världen nu.

Och nej, jag tror inte att lösningen är att alla religioner försvinner och det kommer de hur som helst inte att göra imorgon så vi behöver en annan plan. Det är troende som dödar och det är troende som dör, religionerna spelar en enormt stor roll i vår värld idag och lär inte vara borta imorgon eller ens dagen därpå. Också utan religioner kommer den som vill hata och döda alltid att hitta en orsak. Precis som den som vill idiotförklara och förakta alltid kommer att hitta sin.

Så nej, jag tror faktiskt inte att lösningen är att vi som har en tro dämpar den för att låta bli att provocera. Jag vägrar dölja och gömma min tro i rädsla för att bli idiotförklarad när det finns människor som vägrar dölja sin trots att de vet att det kostar dem livet. Mera än någonsin vill jag hålla fast vid min tro och hävda min rätt att tro på min Gud. Bara så kan jag ens på något enda litet sätt hedra minnet av de människor som fått ge och de människor som kommer att få ge sina liv för att de tror på samma Gud.

Elva nätter i sträck har vi somnat under samma tak som andra människor. Men nu har Fredriks syster och hennes döttrar återvänt till sitt hem och därmed har vi återvänt till verkligheten på riktigt, landat i vardagen på allvar. Gårdagen var på sin höjd en mellanlandning.

Är det kanske därför jag känner mig lite låg och sorgsen nu? För att det alltid är lite svårt att landa när man flugit fritt? Eller är det för att den här landningen på många sätt blir hård då studentprov ska lämnas in samma vecka som familjens kisijobb visar sig från en av sina fulare sidor? Eller är det för att jag inte har sprungit på två dagar och det nu rycker i benen? Eller är det helt enkelt för att mitt hår borde ha tvättats senast igår men fortfarande är smutsigt?

Att något är heligt betyder inte att det inte får ifrågasättas. Det mesta, om inte rentav allt, ska ifrågasättas. Om det är sant och rätt så håller det nog. Och om det inte håller är jag inte det minsta intresserad.

Blind tro är alltid farlig tro. Ironiskt med tanke på att blind tro alltid är svag tro. Den tro som fungerar bara om vi blundar är en tro som egentligen inte fungerar alls.

Det att jag talar för att vi ska respektera det som är heligt för varandra handlar inte om att aldrig ifrågasätta. Det handlar bara om att aldrig håna och kränka. För vi kan och bör ibland lyfta fram det problematiska i varandras sätt att se på livet men vi förlorar ju absolut ingenting på att göra det på ett sakligt och vänligt sätt. Vår poäng blir inte tydligare och starkare för att vi förminskar och förlöjligar.

Det här gäller naturligtvis troende i lika hög grad som icke-troende. I till exempel debatten om könsneutrala äktenskap har troende kristna sagt fruktansvärt elaka saker som jag aldrig någonsin skulle säga. Men också dessa kommentarer kan jag ta avstånd från utan att göra det på ett elakt sätt. En del kristna har då försvarat sig med att de i samma debatter minsann fått ta emot fula kommentarer. Det må vara sant men det är faktiskt ingen ursäkt alls. Det var ju en gång en man som bad oss vända andra kinden till. Det betyder i min värld inte att vi behöver svälja vad som helst utan att protestera men det betyder nog att vi behöver välja att inte ge tillbaka med samma ruttna mynt. När vi väljer hämnd väljer vi fel.

Jag vet att det i mångas öron låter mesigt, men jag tror ändå på snällheten och den kraft som bor i den. Jag tror på att säga ifrån ordentligt när det krävs men jag tror att vi kan göra det utan att spotta på varandra. Jag tror så helhjärtat på att världen faktiskt blir bättre när vi förstår varandra bättre. Varje uppriktig fråga, också kritiska och ifrågasättande sådana, bygger broar och för oss närmare varandra. Varje hån raserar broar och gör skiljelinjerna skarpare.

Att respektera det som är heligt för en annan människa är inte att aldrig ifrågasätta. Att aldrig ifrågasätta är farligt.

Att respektera det som är heligt för en annan människa är att ifrågasätta det problematiska på ett respektfullt sätt. Att ifrågasätta utan att håna och förlöjliga är fullt möjligt.

Hon är sexton år och lider av en ätstörning. Den ätstörningen har färgat hennes liv sedan hon var sex år gammal. I tio år har mat varit laddat och svårt. I tio år har hon inte kunnat äta utan att må dåligt. I tio år har hon känt sig tjock.

Jag vet inte ens vart jag ska titta när hon berättar det. Sextonåringen framför mig är vackrast av alla, så där som de flesta sextonåriga flickor ju är. Hur kan hon tro och känna så fel? Och så har jag min egen sexåriga flicka. Tanken på att hon skulle känna sig tjock är obehaglig. Tanken på att hon ens skulle fundera på om hon är tjock eller smal är ruskig. Jag orkar inte med den.

Och jag orkar inte heller med att jag egentligen inte har en aning om hur jag ska kunna motverka den osunda utseendefixering som finns i vår värld. För jag vet faktiskt inte. Jag vill bygga en skyddsmur kring varje ung flickas självbild men jag vet inte hur man gör.

Däremot vet jag att jag inte tycker om stora reklambilder med bikiniklädda perfekta modeller. Att jag inte tycker om renodlade fitnessbloggar med lättklädda vältränade kroppar som säkert uppriktigt vill väcka inspiration men många gånger bara väcker ångest. Att jag inte tycker om att vi talar om bakverk som ”syndigt goda” eller säger saker som ”man borde väl inte, men…” före vi tar en bit till av blåbärspajen.

Jag vet att jag ju själv knappt klarar av allt det där en sämre dag. Och då är jag trettioett år gammal och har det mesta av mitt på det torra. Hur skulle jag klara av den här världen som är idag om jag var ett halvt liv yngre och fortfarande osäker på om jag någonsin skulle få allt det där som jag drömde om då?

Hur får man den vackraste av alla att förstå att hon är just det?

Och att inse att det egentligen inte spelar någon roll?