Jag anser att yttrandefrihet är väldigt viktigt. Om, när och där yttrandefriheten är hotad har vi ett stort problem.

Det som hände i Paris är fruktansvärt. Det som hände i Köpenhamn är fruktansvärt. Oavsett vad en människa säger eller skriver eller ritar så är döden aldrig ett rimligt straff. Jag vill inte förminska ordet eller konsten, men ett människoliv är det ju inte. Att tycka att någon förtjänar döden på grund av något som formulerats är alltid att tycka fel. Tycker jag.

Punkt.

Men just eftersom yttrandefriheten är så väldigt viktig så måste vi våga prata om vad vi gör med den. Det känns i nuläget förbjudet att ens ifrågasätta karikatyrer av Muhammed, som om det ifrågasättandet på något sätt antyder att de dödade förtjänar sin död. Det gör de inte. Förstås inte. Men det att de dog betyder inte heller att alla de bilder som deras pennor format varit klockrena fullträffar som eftervärlden aldrig får kritisera. Allt som upprör och stör och berör är inte per automatik bra och rätt.

Personligen ser jag inte poängen i att avbilda någon annans profet på ett sätt som denna andra upplever som kränkande. Och nej, inte ens för att visa att denna andra och hens tro inte har någon rätt att begränsa mig. Att få rita vad som helst är måhända en mänsklig rättighet men att för någon annans skull välja att inte alltid göra det är en mänsklig skyldighet. Vi lever ju tillsammans och bara i det begränsar och begränsas vi. Det är inte farligt. Det är att vara människa och leva med andra människor.

Vi kan naturligtvis inte välja bort att skriva och rita på grund av hur några radikala människor reagerat på bilder de inte tyckt om. Men vi måste våga fundera på varför vi skriver och ritar som vi gör. Vad vill vi? Vad är målet? Vilket är det ändamål som helgar de medel som så många skyr?

För det är vanliga människor som skyr dem, som såras och kränks av dessa medel. Det är inte bara radikala fundamentalister som skjuter och bombar. Det är nioåringen på din sons klass. Det är kvinnan i blomsteraffären. Det är mannen du hälsar på varje morgon på väg till jobbet. I min bok är vår rättighet inte större än vår skyldighet.

Det är en av de absolut sista dagarna år 2014. Jag och Fredrik är på bankkontoret i Jakobstad. Vi ska uträtta ett ärende och passar för enkelhetens skull på när vi nu befinner oss på en ort där vi får tala det språk vi kan på riktigt.
– Hej, vi har ett ärende gällande våra försäkringar, säger Fredrik.
– Jo, ett ögonblick bara. Sätt er där och vänta.

Vi blir hänvisade till några fåtöljer utsnför båset. Fredrik sätter sig. Och jag sätter mig i hans famn. Eller rättare sagt; hinner nästan sätta mig i hans famn innan han med uppspärrade ögon väser:
– Men vad gör du? Vi är ju på banken!
I ett tonläge som hade varit förståeligt om jag sensuellt hade ålat ur min vinterjacka och börjat poledansa mitt i lokalen. Inte riktigt lika förståeligt för att jag diskret satt mig i min mans famn. Tyckte jag. Men jag reste mig och bytte plats. Eller blev bortföst och gjorde det.

Tanken på att det på något sätt skulle vara mindre lämpligt att sitta i famn på banken skulle aldrig ha slagit mig om Fredrik inte reagerat som han gjorde. Jag satt mig inte där för att testa gränser och vara lite wild och crazy. Jag satt mig där för att jag ville.

Vi har alltså radikalt olika erfarenheter av det som nu går under namnet bankepisoden 2014. Det här fick oss att söka stöd så vi frågade de par vi träffade strax därpå hur de skulle ha reagerat. Lite för att kolla vad som är den mest rimliga reaktionen. Båda vill ha rätt.

Så. Här kom den. Vändagens allra mest rafflande parrelationsfråga. Hur skulle du reagera om din respektive satt sig i din famn på bankkontoret? (Och jag tror att Fredrik gärna vill ha tillägget ”i Jakobstad” här eftersom han menar att hans reaktion hade varit mildare på ett random bankkontor i Helsingfors).

Bild: Kavilo photography

Jag vet inte hurdana frågor du ställer till din sexåring när ni äter kvällssmörgås men själv tycker jag tydligen att det är rimligt att fråga:
– Ingrid, är du nöjd med ditt liv?
Tack och lov svarade hon ja.

Jag borde ju ha nöjt mig med det, sett mig som räddad ur en lite konstig situation som jag själv placerat mig i. Men icke:
– Vad skulle du vilja ha mer av i ditt liv och vad skulle du vilja ha mindre av?

(Nej, jag vet inte vad jag tänkte. Vad jag sökte.)

Men svar fick jag, efter en stunds tankepaus:
– Jag skulle vilja ha mera av husdjur och mindre av en ny säng.

Hon har alltså genomskådat vår sängstrategi och godkänner den inte. Vi hade tänkt att hon skulle få en högsäng så att det blir lite svårare att komma till vår säng på nätterna. Nu har hon själv insett att en högsäng gör det svårare att komma till vår säng på nätterna och är plötsligt väldigt ointresserad.

Jag tänker att jag fick vad jag förtjänade och borde gå på kurs i hur man samtalar med barn när man intar kvällssmörgås. Väldigt lite gott kom ur just det här samtalet. Jag har mycket att lära.

Ända sedan jag läste första boken i Fifty shades of Grey-trilogin har jag ångrat mig. Varför gav jag den boken min dyrbara tid? När det finns så ofantligt många bra böcker i den här världen som jag inte kommer att hinna läsa? Men nu plötsligt har jag ett svar. Nu plötsligt vet jag varför jag läste boken. Det ger mig nämligen rätten att säga vad jag tycker.

Åtminstone i mitt facebookflöde flödar kommentarer om Fifty shades of grey just nu. Någon väntar ivrigt på att se den. Någon annan kräver bojkott på grund av den sexualitet som finns i filmen.

Jag kommer inte att se filmen. De timmar som berättelsen fick när jag läste boken är bortkastade nog så filmen vägrar jag se. (Faktum är att jag i skrivande stund överväger att avsluta det här inlägget nu genast eftersom jag nu ger ännu mera tid åt det, men jag kör på nu när jag ändå börjat eftersom det känns ännu mera bortkastat om dessa minuter resulterar i ingenting alls.)

Orsaken till att ni inte lär hitta mig i biosalongen är inte politisk. Men jag fattade inte grejen. Inte alls. Jag hade förväntat mig lite svag men lite kittlande litteratur men fick mycket svag och inte alls kittlande sådan och var besviken och konfunderad.

Jag var uttråkad hela vägen. Det fanns ingenting som fångade mig och ingenting som jag ville veta mera om. Jag antar att personerna skulle förrställa fascinerande men de var mindre intressanta än alla människor jag stött på, både i litterär och verklig värld. Om jag minns rätt slutade boken på ett sätt som borde ha fått mig att vilja läsa nästa bok, men det fanns inte en chans och nu några år senare är nästa bok fortfarande oläst.

Ibland var jag bara uttråkad och ibland var jag både uttråkad och generad. Pinsam till mods. Det kan hända att det var första gången en bok har fått mig att skämmas, faktiskt. Och det är ju ändå någon slags prestation.

Något i mig tycker ju att varje bok som en enda läsare älskar förtjänar sin plats på jorden, men det är svårt ibland. Nu är ibland. Jag vill inte verka elitistisk för jag är verkligen inte elitistisk. Jag läser ofta böcker med rosa och vita omslag, om vi säger så. Jag är inte för fin för någon bok. Inte för den här heller. Men jag fattade inte och tyckte inte om. För mig var det redan 50 nyanser för mycket av den här Grey.

”Själv skulle jag ha oerhört svårt att finna en man i förkläde med blöja under armen attraktiv – tyvärr!”

Ja, en av nyhetsveckans allra roligaste kommentarer finns under Markus Haakanas text om delade (eller egentligen då icke-delade) föräldraledigheter.

Jag har i och för sig kanske aldrig sett Fredrik i förkläde och om det någon gång har hänt så har han absolut inte haft en blöja som accessoar, men det sexigaste som finns är att Fredrik är den pappa han är. Han är kanske aldrig snyggare än när han bygger lego med Ingrid eller läser för Arvid. När han inte bara ger dem det som finns kvar att ge efter allt annat utan när han ger dem sitt bästa jag för att de är värda just det. När han i perioder har valt bort världsliga, sekundära ting som karriär och självförverkligande för att satsa helt på våra barn. Sina barn. Då är han mannen jag valde och ännu mera. Då bli jag knäsvag. Då är han så sjukt attraktiv.

Men allt det jag sa just spelar ju faktiskt ingen roll. För inte kan vi ju ta in attraktion som argument när vi väljer vem som är föräldraledig. Älskling, tror du att du eller jag är en sexigare hemmaförälder? Hur tror du att jag gör mig i långkalsonger och smutsigt hår? Tänder du på mig också om jag utmanar rådande normer genom att vara en pappa som stannar hemma? Eller en mamma som jobbar?

Nej. Just attraktionsargumentet vill jag verkligen inte ta till när jag fattar avgörande beslut om vem som är hemma med våra barn. Men om jag mot förmodan plötsligt skulle vilja det så är Fredrik inte mindre attraktiv för att han valt att vara hemma med barnen. Helt tvärtom. Faktiskt.

Igår stod jag på hustaken och ropade om hur mycket hud jag har numera. Idag grät jag när våra abiturienter lämnade skolgården och den hud jag anade igår var plötsligt ett minne blott. Om ens det. Men det bara är så att en del av mitt hjärta åkte iväg med de där lastbilsflaken.

Med flaken åkte de tårar jag fått torka, de samtal jag fått vara en del av och de texter jag haft förmånen att få läsa. Det var omöjligt att inte tänka tillbaka och det var omöjligt att inte sörja det som åkte iväg. Vidare. Men samtidigt åkte egentligen ingenting för allt det där finns ju kvar. Det som en gång bosatt sig i ett hjärta blir kvar där.

Det är ju till låns vi har dem. Bara några korta år av deras liv, men några korta år när det händer så väldigt mycket. De flesta blir åtminstone nästan vuxna. De hittar sig själva och många lär sig tycka om det de hittar. De planerar sin framtid och funderar på hurdana människor de vill vara när de blir stora. Under just de åren får vi ha dem hos oss.

Det är stort. Förstås.

Och jag tycker om dem. Massor. Jag hoppas hoppas hoppas att de vet det. Att det synts. Att det känts. För sant har det varit. Hela vägen.

Hoppas du har hud, min vän. Så skrev en av mina allra bästa vänner till mig igår efter att hon läst de kommentarer som mitt arma vaccininlägg förde med sig. Hon som vet att min hud inte är vad den kunde vara. Hon som vet att jag egentligen inte är gjord för att skriva texter som andra kan läsa, tänka tankar som andra kan ta del av. Hon som vet att jag inte fixar det. Egentligen. Hon som varit med när min hud spruckit. Hon som sett mina sår. Hon som torkat mitt blod.

Till min stora glädje fick jag svara att jag har förvånansvärt mycket hud nu. Enligt allt jag tidigare erfarit av mig själv borde jag ju gå sönder av att anonyma människor kallar mig dum och ansvarslös och anklagar mig för att inte orka bry mig om mina barns bästa. Men den här gången är jag märkligt oberörd. Nästan lite kall. Den som känner mig vet att jag aldrig är kall. Jag vet liksom inte ens om att den temperaturen existerar.

Så. Är det alltså så här det känns att bry sig bara lagom mycket? Att skriva om något som inte ligger hjärtat närmast? I så fall kan jag inte låta bli att tänka att livet måste vara lätt för den som förmår engagera sig mindre än jag. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att livet måste vara trist för dem som förmår engagera sig mindre än jag.

Eller. Är det så här det känns att vara buren av att tillhöra majoriteten? För det inbillar jag mig att jag gör nu, att de flesta trots allt gör och tänker ganska lika som jag när det gäller vaccin. När jag skriver om till exempel min tro är jag fel och konstig i de flestas ögon och då slår de kritiska rösterna hårdare. Nu är jag plötslig mainstream. Och jag kan inte låta bli att tänka att livet måste vara ganska bekvämt och skönt för den som oftast är mainstream.

Ja, inte vet jag varför jag plötsligt visar prov på en hud som jag inte hade trott mig besitta. Inte en enda gång under de dagar som nu gått har jag tyckt mig se människor på gatan kasta hatiska blickar på mig. Så där som jag gjorde i höstas när många läste min blogg av helt andra orsaker än nu. Jag har hud och jag tycker om det.

Nu drar jag upp snoret och går vidare.

4650. Nästan skrattretande exakt och snygg siffra. 4650. Så många unika besökare hade min blogg igår. Jag är så gott som helt hundraprocentigt säker på att jag inte ljuger ens lite när jag säger att gårdagen är min största besökarskräll någonsin. Aldrig förr har så många tittat in. Jag är ingen Malenami. Jag är ingen Linn Jung. Jag är ju bara jag. Det sagt helt utan att förminska mig själv.

Aldrig hade jag kunnat tro att ett inlägg om vaccin skulle bli mitt mest lästa någonsin. Det känns nästan lite tragiskt med tanke på alla de inlägg jag skrivit genom åren som varit genomtänkta på riktigt, som kostat mig något personligen och som har varit verkligt viktiga för mig. För ärligt talat är min åsikt i vaccinfrågan inte speciellt passionerad. Stark, ja. Men mest för att jag inte ser något vettigt alternativ för en människa med min kunskapsnivå på området. Inte stark för att den här frågan är det jag brinner för. Jag har aldrig diskuterat frågan med mina systrar eller mina bästa vänner, om vi säger så. Det här är inte min hjärtefråga.

Uppenbarligen är det mångas. Och det är väl därför så många läst och kommenterat. Många håller med och tycker att jag fångat deras tankar i mina ord. Det är roligt när mina ord kan få ha den betydelsen. Många håller inte alls med. Någon av er kallar mig naiv. Det får ni göra. Jag har inte hävdat något annat, tvärtom tycker jag också själv att mitt inlägg andas naivitet i allra högsta grad. Men jag är hellre naiv åt det här hållet i den här frågan. För att kunna vara något annat än naiv skulle det krävas en otrolig mängd kunskap och den kunskapen har jag faktiskt inte.

Någon annan kallar mig motsägelsefull och säger att jag lägger mina barns liv i händerna på andra för att jag är för lat och ointresserad för att ta reda på fakta. Någon annan tycker på ett mera försiktigt sätt att jag borde läsa på. Jag kan förstå den synpunkten. Och nog kan jag säkert läsa på lite. Men det räcker ju egentligen ingenstans. Det räcker inte att läsa en kritisk bok eller lyssna på några föreläsningar. Jag tänker mig att det krävs en läkarutbildning, minst, för att kunna göra ett verkligt välgrundat val. Och vi kan inte förutsätta att man måste vara utbildad läkare för att få ha barn. Lika lite som vi kräver att föräldrar är utbildade pedagoger och psykologer, ändå låter vi dem umgås med barn. Man måste få vara bara en vanlig människa som litar på de rekommendationer som finns. Som kanske håller med om att det finns något onaturligt med vaccin men som inte heller vill ha den naturlighet som gör att barn dör i polio. Eller livmoderhalscancer.

Jag beundrar på något sätt alla er som anser er vara så insatta att ni kan avfärda statens hälsorekommendationer. Jag ser ju att det här är er hjärtefråga, men jag är också den första att erkänna att den inte är min. Det betyder inte att jag är lat och ointresserad och likgiltig inför mina barns hälsa. Det betyder bara att jag tvivlar på att den där ena boken kommer att ge mig den kunskap som krävs för att fatta ett beslut helt själv och då väljer jag att lyssna på dem som vet mera. Och det betyder att jag lägger min föräldraenergi på frågor där jag tror att min tid och mitt engagemang kan göra större skillnad än den här.

Vi kommer ingenstans för att vi kallar varandra naiva och dumma och motsägelsefulla. Vi kommer någonstans först om och när vi lyssnar på varandra och tror att också andra än vi själva vill sina barn väl, till och med om de valt annorlunda än vi och vet mindre än vi.

Hon är en dag gammal och pytteliten, den absolut minsta som finns i min värld. Jag håller henne i min famn och är oerhört medveten om att jag har fått mitt största uppdrag någonsin när jag har fått bli hennes mamma. Från och med nu ska jag vaka som en hök varje dag. Från och med nu ska jag göra allt jag bara kan för att hon ska vara trygg. Jag lovar henne det. Så länge jag lever ska jag skydda henne.

Ganska snart insåg jag att folk har väldigt starka och väldigt varierande åsikter om hur man ska vara förälder. Man tvingas ta ställning till en rad frågor gällande mat, sömn och hälsa och som nybliven förälder är det ofta svårt att veta. Ska man si eller ska man så?

Skulle vi anklaga oss själva efteråt om det blir fel? Det har varit vår nyckelfråga när vi fattat beslut för våra barn. När det gäller vaccin har vi ställt oss just den frågan. Skulle vi anklaga oss själva om vi väljer ett rekommenderat vaccin som leder till allvarliga komplikationer? Skulle vi anklaga oss själva om vi väljer bort ett rekommenderat vaccin och det leder till allvarliga komplikationer?

Svaret är antagligen ja. På båda frågorna. Föräldern till ett barn som lider av allvarliga komplikationer anklagar sig antagligen alltid. Då blir följdfrågan; i vilket fall skulle vi anklaga oss själva mera? Och där har svaret varit enkelt. För oss. Vi skulle anklaga oss själva väldigt mycket mera om vi gick emot sjukvårdens rekommendationer och på eget bevåg valde bort ett vaccin som läkaren uppmanat oss att ta. När svaret visade sig vara så enkelt blev frågan plötsligt en icke-fråga.

Självklart ska våra barn ha de vaccin som sjukvården anser att de ska ha. Jag vet inte bättre än läkarna. Fredrik vet tyvärr lika lite. Då bara måste vi lita på dem som vet mera.

Idag kan vi läsa om motståndet mot HPV-vaccinet i Jakobstadsregionen, i den region där jag själv var ung tonårsflicka för ett halt liv sedan. Det är sorgligt att okunskap och missförstånd ligger till grund för beslut som i värsta fall kan kosta liv. Att uppmuntra en ung flicka att ta ett vaccin är inte detsamma som att uppmuntra henne till en tidig sexdebut. Att tro att tonårsdottern går säker bara hon väljer bort sex är inte sant. Att utgå från att hon väljer bort sex för att det passar din världsbild bäst är naivt, om än naivt i kärlek. Att koppla ihop ett vaccin med sex på det här sättet är bara, bara dåligt. Ingen vinner någonting alls på det.

När Ingrid en dag ganska snart är så gammal att vi ska välja eller välja bort HPV-vaccinet är min fråga inte om hon är sexuellt aktiv eller inte. Min fråga är då densamma som nu; skulle jag anklaga mig själv efteråt om det blir fel? Och ja, det skulle jag ju. Förstås. Då som nu. Så jag kommer att välja det rekommenderade vaccinet. Då som nu. Vaccinet är ju inte en fråga om sex och moral, det är en fråga om cancer i livmoderhalsen. Och eftersom min kunskap om cancer är så är liten men eftersom jag fruktar cancer och avskyr cancer och har förlorat min mormor i cancer så väljer jag gärna allt vaccin jag bara kan för att skydda de barn som jag lovat att skydda så länge jag lever.

Han stinker alkohol. Stinker. Jag sitter och läser och märker inte speciellt mycket i min närmiljö men efter en stund reagerar jag. Här stinker alkohol. Jag tittar mig försiktigt omkring. Vem är det?

Jo, men det är ju han. Han som sitter där med två barn. En liten flicka och en ännu mindre pojke. Båda yngre än Ingrid. De klättrar på honom. De frågar honom hur många hållplatser det är kvar. De småkittlar honom. De är med honom som om han var vilken pappa som helst och inte en pappa som halv två en lördag stinker alkohol, blinkar lite för ofta och rör sig lite för långsamt.

Det lär ju finnas bara en sorts föräldrar; den sort som är världens bästa för sina egna barn. Inte kanske på det viset att vi andra alla gånger skulle tycka att just den föräldern är den absolut bästa för just det barnet, men på det viset att just det barnet självt tycker att just den föräldern är den absolut bästa. Det är kärlek. Det är lojalitet. Det är villkorslöshet.

Och det är barnets utsatthet.

Jag har ju absolut ingen aning om huruvida det hör till den här pappans vardagsrutiner att vara i halvbra skick på lördagseftermiddagar och/eller andra dagar. Det kan ju hända att han liksom jag hade sitt års typ enda utekväll just igår och nu sotar för det eftersom han fortsatte efter det där (nästan) hela halva vinglaset som jag nöjde mig med. Men det kan ju också hända att den här pappan stinker alkohol lite för många lördagar för att det ska kännas rättvist mot de två små som satt tätt intill honom på spårvagnen. Och det är ju där som barnets utsatthet kliver in.

För det var uppenbart för alla att just den här pappan är världens bästa. För de små han hade hos sig är han den enda som gäller. I deras värld tveklöst den bästa. Alla kategorier. Beundrande blickar. Ömma händer. Han är deras hjälte. Han är deras trygghet.

Det sägs att också de barn som misshandlas och vanvårdas av sina föräldrar in i det sista talar gott om de föräldrar som sviker dem gång på gång. Att de aldrig ger upp. Att de helst vill vara hos sina föräldrar trots att det ger en vardag utan trygghet, utan basbehov och utan allt det som varenda litet barn enligt alla konstens regler har rätt till. Att de ser sina föräldrar som världens bästa även om hela resten av världen inte har en aning om vad de menar.

Det finns något så sorgligt och tragiskt och ändå något så hoppfullt och vackert i den tanken.