Tänk att hon är min syster. Hon som plötsligt säger: 

– Jag vill sticka en kofta till dig. 

Och sedan gör det. Låter mig välja mönster, färger och garn. Sätter igång. Och sedan överräcker ett stort paket när vi ses igen. 

Det här är min bästa kofta. Den är stickad med kärlek och ullgarn, i just den ordningen. Och i dag fotograferad med kärlek och fujifilm, i just den ordningen. 

Tänk vad hon kan. Och tänk att hon är min syster. 

   
   

   
    

    
    
    
    
 Vårvinterns vackraste dag. Solsken. Några minusgrader. Ljuva ledighet. 

Idylliskt, på några plan. Och inte alls, på några andra. Det som bilderna inte berättar är att dagen tyvärr började redan kvart över fem trots att alla somnade för sent i går. Inte heller skildrar bilderna Arvids usla beteende på väg till pulkbacken. Eller hans lika usla beteende på väg från pulkabacken. Inte heller vittnar bilderna om att en av oss hade 38,9 graders feber på morgonen.

Trots det; den här dagen är underbar. Jag älskar att timmarna är långa. Att vi vaknar och inte vet vad vi ska göra. Att kravnivån är nära noll. Att vi hinner ta strider med Arvid som vi inte har råd med i vardagen då tiden alltid är på hans sida. Att vi kommer ikapp. Igen. Jag tycker egentligen inte om att vi så ofta måste ägna lov och ledighet åt att komma ikapp, men det är ju bättre så än att konstant vara på efterkälken i sitt eget liv.

Mest älskar jag att vi är tillsammans. Svårslaget är det.

Jag hade tänkt skriva ett lite humoristiskt blogginlägg om det omöjliga i att få fem barn med sportlovsfeelis att somna i två rum. Jag hade till och med tänkt ut några hyfsat vassa formuleringar.

Men så blev omöjligheten så gott som omöjlig på riktigt och jag skrattar inte alls längre. Och om man  inte skrattar alls fastnar de lite humoristiska blogginläggen i halsen och har heller ingen koppling till verkligheten. Och just de blogginläggen har jag ingen lust alls att skriva.

Tänk att det fanns en tid i mitt liv då sömn var en icke-fråga. Inte visste jag vad jag hade då för åtta år sedan.

Å andra sidan: aldrig skulle jag byta bort det här livet med osäker sömn mot det liv jag hade då. Det vet jag redan nu, trots att jag inte alls kommit ut på andra sidan ännu. 

Och även om jag vet det redan nu så är jag trött och modlös och ledsen och arg och på dåligt humör just nu. Men jag är trots allt trött och modlös och ledsen och arg och på dåligt humör på det ställe där jag just nu är allra, allra helst. Och i kväll gör det hela skillnaden.

  

I natt sommar jag i det hus där jag tillbringat så gott som alla mina sportlov sedan jag fick mitt första lärarsportlov 2010. Den där första gången hade vi en bygglampa som enda ljuskälla på nedre våningen och den bar vi omkring på när vi bytte rum. Samtidigt som vi hade en tvååring, en ettåring och en halvåring i kjolarna. Det var goda tider då.

Mycket har sedan dess hänt med det här huset som är ett av våra paradis på jorden. I år går det för första gången att låsa badrummet på övre våningen, en lyx vi klarat oss bra utan hittills. 

Och ännu mer har hänt med den här gruppen som vi utgör när vi samlas. Trots att vi är fler nu än vi var då så är vi en mycket mer hanterlig grupp nu. Det är bättre tider nu.

  

Om jag känner min syster och min blogg rätt blir det rätt mycket bild nu. 

   

 Den syster jag tror mig känna rätt har förresten stickat koftan jag har på mig på bilderna. Till mig! Fatta! Jag fick välja mönster och färger för några veckor sedan och i dag när jag kom fick jag ett paket. Fatta igen! 

Det blir en fin vecka. Även om en del av oss ska vakna redan 4.30 i morgon.

Jag må vara gammaldags men en dag då mina barn inte alls varit i kontakt med skärmar känns som en lite bättre dag än andra dagar. Jag må vara bakåtsträvande men det finns inte en chans i världen att min sjuåring skulle få ha fri tillgång till skärmar. Jag må vara konservativ men det stör mig att så många barn (också mina egna) alltid väljer skärmen om de får välja själva. 

Jag är naturligtvis inte emot internet – kan man ens vara det? Men jag ser absolut problem med att vi hela tiden ska vara uppkopplade. Och jag tror inte alls att en sjuåring kan avgöra vad som är lagom. Jag umgås ju varje dag med sextonåringar som helt klart inte heller har en aning. 

Och jag orkar inte höra argumenter om att man först såg också böcker som ett problem, för det är faktiskt ungefär det enda böcker och ständig uppkoppling har gemensamt. Inte heller argumentet om att tv först ansågs var skadligt biter på mig – jag ser ju den skadan och bara om jag själv har spysjuka får barnen kolla tv fritt.

Det är möjligt att en stor del av min skepsis är irrationell, men jag ser också reella problem. Jag tror vi tappar vår känsla för vad närvaro är om vi hela tiden är närvarande på åtta ställen samtidigt. Jag tror vi förlorar vår koncentrationsförmåga när vi inte står ut med en sak i mer än två minuter. Jag tror vi går miste om en massa i det här fenomenet som kallas real life om vi oftast undviker det.

Jag tror helt enkelt att vi förlorar. Och jag vill så länge som möjligt skona mina barn från den förlusten.

  

Ännu en av de där tusen konstiga sakerna med att ha barn: att någon annans tillstånd plötsligt påverkar dig mycket mer än ditt eget. Jag väljer alla gånger min egen hunger, trötthet, sjukdom och lättretlighet framom barnens. Alla gånger.

Och det är inte bara för att jag är en självuppoffrande och ädel person utan mest för att jag inte orkar med deras gnäll. De är jättedåliga på att vara hungriga, trötta, sjuka och på dåligt humör. Om jag själv vaknar efter en för kort natt är det lite segt att stiga upp. Om barnen vaknar efter en för kort natt har ingen längre någon livsglädje. 

Att bli förälder är i sanning att ge ifrån sig kontrollen. Helt. På något plan anade jag det kanske. På inget plan visste jag vad det skulle betyda i praktiken; att jag rycker på axlarna när mitt eget grundläge är uselt men går i bitar när någon annan saknar något.

Men så har vi den där kanske allra konstigaste saken bland de tusen konstiga: att det alla gånger är värt det. Alla.

  

Aldrig vänjer jag mig. Penkis är en av skolårets roligaste dagar – och den delen minns jag. Förstås. Men penkis är också en av skolårets sorgligaste dagar – och den delen glömmer jag. Förstås.

I dag åkte de iväg. På sina lastbilsflak. I sina halare. Odödliga. Alla möjligheter finns kvar, inga dörrar har ännu stängts. 

De åker tillsammans. Som grupp. Men ändå inte alls. De åker iballra högsta grad som enskilda individer som gjort avtryck och skillnad. Jag minns så mycket en dag som den här. Texter jag fått läsa, brev jag fått, samtal jag fått föra, skratt jag fått dela, tårar jag fått torka, ord jag fått höra.

Mycket har jag fått. En ren gåva har det varit. 

Och det är väl därför jag alltid lyckas glömma hur sorglig den här dagen är; för att glädjen alltid är många gånger större.

   
  

Måste det pirra hela tiden? frågar sig Pia i dag. 

Bra fråga! Svaret är enkelt men det bör ändå sägas; nej, det måste inte pirra hela tiden. Det kan inte pirra hela tiden. Det inte ens ska pirra hela tiden. 

Pirr är ju lika ohållbart i längden som kött två gånger om dagen och t-skjortor för 4,90. Att pirret ger med sig är helt nödvändigt för att vi ska kunna leva normala liv. Sköta våra jobb, gå ut med våra hundar och engagera oss i samhällsdiskussioner. 

Pirr är överskattat, troligtvis för att underhållningsindustrin överskattat det. Vi har köpt dess berättelse om att pirret är det bästa och att det sedan går bara utför. Men egentligen är pirret ju bara en förrätt. Och inte en sådan där förrätt som överträffar alla andra rätter utan en något torr förrätt som gör att man är tacksam över att det kommer mer. 

Jag knarkar relationsberättelser. Älskar att få ta del av andras historier. Men jag är faktiskt rätt ointresserad av hur folk träffas och vad de faller för och hur innerligt pirret är och om de förlorar förmågan att äta eller sova när förälskelsen är som värst. Jag är mer intresserad av de andra berättelserna. De som börjar där de romantiska komedierna slutar. De som handlar om hur kärleken överlever och dessutom växer mitt i det kaos som ett riktigt liv med en vanlig vardag är. 

En av mina drömmar (och jag har inte många drömmar) är att jag och min Fredrik ska få vara en sådan berättelse. En berättelse som börjar med pirr som sedan blir något starkare, stabilare och bättre. 

Jag tror inte att svaret är att vi borde förvänta oss mindre. Men jag tror att vi måste fundera på vad som egentligen är mycket. Och sedan förvänta oss det genom att satsa på det.

Kärlek. Kallas det visst. Tydligen lite för tråkigt för film men det vackraste, mest spännande och mest otroliga jag någonsin stött på.

Ibland är verkligheten så mycket bättre än filmerna.

   

Det är vi. Där på bryggan. Tio år efter att vi sa våra livs kanske mest avgörande ja:n. Våra livs troligtvis allra bästa ja:n.

 

  
Jag går sönder. Hur kunde vi hamna här? Och med här menar jag att ett holländskt fotbollslag bytte ut fotbollsklädda barn mot underklädesklädda modeller i början av söndagens match. 

Egentligen borde jag inte ens ta upp det här, egentligen borde den här idiotin få dö åt sitt öde och nå så få som möjligt. Men jag kan bara inte låta bli. 

Jag förstår inte hur de tänkte. Alls. Hur kan någon tycka att det här är ett smart drag i ett samhälle som redan missuppfattat hela grejen med sex? Hur kan någon tycka att det som krävs i dagens värld är mindre kläder och mer sexualisering? Hur kan någon tycka att det här sänder positiva signaler till våra barn? Våra flickor som ska bli kvinnor och våra pojkar som ska bli män?

Man kan förstås hävda att ett fotbollslag inte bär något ansvar när vi talar om värderingar i samhället, men det fungerar ju inte så. Alla som gör något som syns bär ett ansvar. Om man gör det väl eller inte är en annan fråga, men ansvar bär man. Det kommer man inte undan. 

Man kan förstås hävda att man inte ska ta saker på så stort allvar utan ha lite roligt. Men jag tycker inte att människor i underkläder är det minsta roligt. Och jag tror faktiskt inte att det var syftet heller. Modellkroppar har sällan ett underhållande syfte på det sättet utan på ett helt annat sätt. Och jag ser ingen som skrattar.

Man kan försåts hävda att det här är ett bra sätt att få synlighet och att all synlighet ju är bra synlighet. Men faktum är att jag tror och hoppas att den tiden är förbi. Att vi i dag kan reagera och ta avstånd och protestera på några sekunder gör att all synlighet inte alls är bra längre, för ingen destruktiv synlighet får så oemotsagd. 

Man kan alltså hävda och hävda och hävda. Men man kan också bara kallt konstatera att det här är ett sorgligt fenomen i en sorglig värld och alla försök att förklara och försvara är otillräckliga helt enkelt eftersom det var ett idiotiskt initiativ som någon borde ha förstått att stoppa innan det såg dagsljus. 

Unken kvinnosyn. Unken manssyn. Unken människosyn.

Ibland känner jag mig lite gammal, inte alls på ett jobbigt sätt utan på ett helt neutralt sätt. Till exempel när jag träffar tidigare elever och inser att de ju är nästan… gamla och att jag ju då måste vara dinosauriegammal.

Det här hände till exempel på ett bröllop i somras när jag träffade en av mina tidigare elever som var fem före färdig jurist. Och när jag för en tid sedan konstaterade att en av mina tidigare elever startat en podcast. Och när jag på bloggalan i november insåg att jag var ungefär tio år äldre än de flesta andra närvarande och satt bredvid en annan nominerad vars ålder jag faktiskt överträffade med det dubbla.

Det hände också när jag lyssnade på ovan nämnda podcast och avsnittet om just bloggalan som finns här och som har namnet Hon vet knappast vem jag är (där jag faktiskt nämns på slutet på ett av de vackraste sätt jag någonsin blivit nämnd. Tack, finaste Emilia!). Emilia och Sarah pratar i podden om att befinna sig på en plats och känna sig uttittad och dömd. Min första tanke var Neeeej, så där är det ju inte alls. Min andra tanke var Jooooo, så där var det ju precis.

Jag minns hur det var att komma in i ett rum och inse att alla tittade på en. Uppifrån och ner och upp igen. Och de gjorde någon slags bedömning av vem man var. Och sällan var den bedömningen generös och välvillig. Ofta var den hård och kall.

Jag minns hur det var att vara så medveten om att och hur andra människor såg på en. Att det man gjorde eller sa eller tänkte göra eller tänkte säga alltid genomgick någon slags censur i huvudet utgående från hur andra människor skulle komma att se på det. 

Jag minns så väl eftersom mitt minne är onormalt gott. Men jag inser också: så där är det faktiskt inte alls längre. 

Att vara vuxen är skönt av tusen olika orsaker och just denna orsak är en av de skönaste. Jag känner mig aldrig uttittad och dömd på det sätt som var mitt ständiga livsvillkor för ett halvt liv sedan. I stället för att fundera på hur människor ser på mig funderar jag på hur jag ser på dem. Och jag försäker se på dem med en generösare och mer välvillig blick hela tiden. 

Jag blir mer och mer övertygad om omöjligheten i att döma en annan människa. Aldrig har vi hela bilden och utan den blir våra bedömningsförsök bara vilsna gissningar. Jag tror också att den hårdhet många unga själar visar andra lika unga bottnar i en ännu större hårdhet mot dem själva. Kraven och otillräckligheten som jag levde med för ett halvt liv sedan… Hjälp! 

Märkligt, på något sätt. Och inte alls, på ett annat sätt. Men en tillvaro med heltidsjobb, man, barn, trotsålder och bostadslån att jonglera känns betydligt lättare att hantera än den tillvaro då jag jonglerade bara med mig själv. Att ifrågasätta allt man är är ett heltidsjobb mer uppslukande än allt annat jag stött på. Tillsammans.

Jag skulle vara tusen gånger snällare mot mig själv och därmed också kunna vara tusen gånger snällare mot alla andra. Om jag skulle få vara ett halvt liv yngre igen. Nog är nåden en vacker egenskap hos en människa. Och en sällsynt hos en ung. Men den kommer med tiden. Om vi har nåden att få tiden.

Hon hade behövt mer nåd. Nu har hon den. I den mån hon finns kvar.