Tre år med eliten

Aldrig vänjer jag mig. Penkis är en av skolårets roligaste dagar – och den delen minns jag. Förstås. Men penkis är också en av skolårets sorgligaste dagar – och den delen glömmer jag. Förstås.

I dag åkte de iväg. På sina lastbilsflak. I sina halare. Odödliga. Alla möjligheter finns kvar, inga dörrar har ännu stängts. 

De åker tillsammans. Som grupp. Men ändå inte alls. De åker iballra högsta grad som enskilda individer som gjort avtryck och skillnad. Jag minns så mycket en dag som den här. Texter jag fått läsa, brev jag fått, samtal jag fått föra, skratt jag fått dela, tårar jag fått torka, ord jag fått höra.

Mycket har jag fått. En ren gåva har det varit. 

Och det är väl därför jag alltid lyckas glömma hur sorglig den här dagen är; för att glädjen alltid är många gånger större.

   
  

Advertisements

2 thoughts on “Tre år med eliten

  1. “Alla möjligheter finns kvar, inga dörrar har ännu stängts. ”
    Jag tycker så synd om dagens studerande. Kalla mig cynisk, men jag tänker bara att de kommer att lära sig den hårda vägen att dörrar stängs. Antingen av staten med sina inbesparingsplaner eller av människor som tycker en massa och slutligen av dem själva som har lyssnat på alla.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s