Tre år med eliten

Aldrig vänjer jag mig. Penkis är en av skolårets roligaste dagar – och den delen minns jag. Förstås. Men penkis är också en av skolårets sorgligaste dagar – och den delen glömmer jag. Förstås.

I dag åkte de iväg. På sina lastbilsflak. I sina halare. Odödliga. Alla möjligheter finns kvar, inga dörrar har ännu stängts. 

De åker tillsammans. Som grupp. Men ändå inte alls. De åker iballra högsta grad som enskilda individer som gjort avtryck och skillnad. Jag minns så mycket en dag som den här. Texter jag fått läsa, brev jag fått, samtal jag fått föra, skratt jag fått dela, tårar jag fått torka, ord jag fått höra.

Mycket har jag fått. En ren gåva har det varit. 

Och det är väl därför jag alltid lyckas glömma hur sorglig den här dagen är; för att glädjen alltid är många gånger större.

   
  

2 reaktioner på ”Tre år med eliten

  1. ”Alla möjligheter finns kvar, inga dörrar har ännu stängts. ”
    Jag tycker så synd om dagens studerande. Kalla mig cynisk, men jag tänker bara att de kommer att lära sig den hårda vägen att dörrar stängs. Antingen av staten med sina inbesparingsplaner eller av människor som tycker en massa och slutligen av dem själva som har lyssnat på alla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s