Aldrig vänjer jag mig. Penkis är en av skolårets roligaste dagar – och den delen minns jag. Förstås. Men penkis är också en av skolårets sorgligaste dagar – och den delen glömmer jag. Förstås.

I dag åkte de iväg. På sina lastbilsflak. I sina halare. Odödliga. Alla möjligheter finns kvar, inga dörrar har ännu stängts. 

De åker tillsammans. Som grupp. Men ändå inte alls. De åker iballra högsta grad som enskilda individer som gjort avtryck och skillnad. Jag minns så mycket en dag som den här. Texter jag fått läsa, brev jag fått, samtal jag fått föra, skratt jag fått dela, tårar jag fått torka, ord jag fått höra.

Mycket har jag fått. En ren gåva har det varit. 

Och det är väl därför jag alltid lyckas glömma hur sorglig den här dagen är; för att glädjen alltid är många gånger större.