Uttittad och dömd

Ibland känner jag mig lite gammal, inte alls på ett jobbigt sätt utan på ett helt neutralt sätt. Till exempel när jag träffar tidigare elever och inser att de ju är nästan… gamla och att jag ju då måste vara dinosauriegammal.

Det här hände till exempel på ett bröllop i somras när jag träffade en av mina tidigare elever som var fem före färdig jurist. Och när jag för en tid sedan konstaterade att en av mina tidigare elever startat en podcast. Och när jag på bloggalan i november insåg att jag var ungefär tio år äldre än de flesta andra närvarande och satt bredvid en annan nominerad vars ålder jag faktiskt överträffade med det dubbla.

Det hände också när jag lyssnade på ovan nämnda podcast och avsnittet om just bloggalan som finns här och som har namnet Hon vet knappast vem jag är (där jag faktiskt nämns på slutet på ett av de vackraste sätt jag någonsin blivit nämnd. Tack, finaste Emilia!). Emilia och Sarah pratar i podden om att befinna sig på en plats och känna sig uttittad och dömd. Min första tanke var Neeeej, så där är det ju inte alls. Min andra tanke var Jooooo, så där var det ju precis.

Jag minns hur det var att komma in i ett rum och inse att alla tittade på en. Uppifrån och ner och upp igen. Och de gjorde någon slags bedömning av vem man var. Och sällan var den bedömningen generös och välvillig. Ofta var den hård och kall.

Jag minns hur det var att vara så medveten om att och hur andra människor såg på en. Att det man gjorde eller sa eller tänkte göra eller tänkte säga alltid genomgick någon slags censur i huvudet utgående från hur andra människor skulle komma att se på det. 

Jag minns så väl eftersom mitt minne är onormalt gott. Men jag inser också: så där är det faktiskt inte alls längre. 

Att vara vuxen är skönt av tusen olika orsaker och just denna orsak är en av de skönaste. Jag känner mig aldrig uttittad och dömd på det sätt som var mitt ständiga livsvillkor för ett halvt liv sedan. I stället för att fundera på hur människor ser på mig funderar jag på hur jag ser på dem. Och jag försäker se på dem med en generösare och mer välvillig blick hela tiden. 

Jag blir mer och mer övertygad om omöjligheten i att döma en annan människa. Aldrig har vi hela bilden och utan den blir våra bedömningsförsök bara vilsna gissningar. Jag tror också att den hårdhet många unga själar visar andra lika unga bottnar i en ännu större hårdhet mot dem själva. Kraven och otillräckligheten som jag levde med för ett halvt liv sedan… Hjälp! 

Märkligt, på något sätt. Och inte alls, på ett annat sätt. Men en tillvaro med heltidsjobb, man, barn, trotsålder och bostadslån att jonglera känns betydligt lättare att hantera än den tillvaro då jag jonglerade bara med mig själv. Att ifrågasätta allt man är är ett heltidsjobb mer uppslukande än allt annat jag stött på. Tillsammans.

Jag skulle vara tusen gånger snällare mot mig själv och därmed också kunna vara tusen gånger snällare mot alla andra. Om jag skulle få vara ett halvt liv yngre igen. Nog är nåden en vacker egenskap hos en människa. Och en sällsynt hos en ung. Men den kommer med tiden. Om vi har nåden att få tiden.

IMG_3260
Hon hade behövt mer nåd. Nu har hon den. I den mån hon finns kvar.

Advertisements

2 thoughts on “Uttittad och dömd

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s