Jag fyllde år för 83 dagar sedan. Om jag har räknat rätt alltså, det spelar inte så stor roll att jag tänker räkna igen. Så gott som varje liten dag som gått sedan dess har Arvid frågat hur länge det är kvar till hans födelsedag och så gott som varje liten dag har svaret fyllt honom med sorg. En människa som kan börja gråta vid tanken på att buu-klubben är tio minuter bort kan ju inte förväntas hantera en nittio dagars väntan med heder i behåll.

Jag minns att jag tyckte att vi hade nått någon slags milstolpe när det var mindre än femtio dagar kvar. Jag minns att Arvid inte tyckte det.

Det har varit en lång, seg och plågsam väntan men nu äntligen finns hans födelsedag faktiskt kring hörnet.

Den blivande femåringen har stora förhoppningar och önskar sig bland annat:

• en dator
• en ipad
• en telefon
• kryckor

Enligt en dagiskompis förälder har han också framfört önskemål om skridskor. Snacka om att inte ha koll. Alls.

Hur som helst ser vi fram emot födelsedagen. Det blir en festens och glädjens dag för oss alla. Vi ska njuta hela dagen.

För dagen därpå är det trehundrasextiofyra dagar kvar till hans födelsedag och då kommer festen definitivt att vara över.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Det är nästan ett år sedan jag besökte en simhall senast. Med andra ord är det nästan ett år sedan jag duschade med främlingar senast. Var naken med främlingar senast.

Då senast, för nästan ett år sedan var jag höggravid och det var egentligen ganska lätt att acceptera den kropp som var min. För den var ju inte riktigt min. Jag kände mig som en val – ja. Men jag visste samtidigt att min kropp inte var så pjåkig för att vara gravid i vecka 30-någonting. 

I dag var det inte riktigt lika lätt att acceptera. Jag ska inte föda barn om en månad. Vad kan jag då skylla mina skavanker på? 

Svaret är att jag inte kan skylla på någonting alls. 

Men svaret är också att jag inte vill skylla på någonting alls. Och att jag inte heller måste.

Att räkna upp ursäkter för att min kropp ska få se ut som den gör är att samtidigt räkna upp krav på andras kroppar. Om jag säger att min kropp är helt okej för en 34-årig trebarnsmamma antyder jag ju samtidigt att en 24-årig nollbarnsmamma borde ha en bättre kropp än min, en mindre pjåkig än min. 

Och sådant vill jag faktiskt inte antyda. Sådant tror jag ju inte ens på. 

Min kropp är bra. Inte för att den är tillräckligt gammal eller har burit tillräckligt många barn.

Den är bra för att den är.

Visste vi hur bra vi hade det? tänker jag när jag ser bilder från sommaren som gick. Bilder tagna i det där galna sommarhuset, bilder från vistelsen i Sverige, bilder från bröllop och läger och dagsutflykter. Men främst; bilder på de människor som fattas mig alla de dagar som inte är lediga dagar. 

Visste vi hur bra vi hade det? När vi hade varandra nästan hela tiden? 

Jo. Vi visste. Det gick ju inte en dag utan att någon av oss sa; fatta hur bra vi har det. Lika ofta sa vi: fatta hur bra de har det och syftade på barnen som lekte och lekte och lekte också dag 47 med kusinerna. 

Vet jag nu? Hur bra jag har det? Inte av samma orsaker som i somras, men av andra också bra. 

Vi är friska. För varje år – ibland för varje månad – förstår jag mer om hur enormt avgörande just det är. Vi tycker om varandra. Mycket, dessutom. Vi har mer tid tillsammans än vi brukar och vi ser det som en bra sak. Vi har en vardag som mer än fungerar även om varje sådan vardag kommer med skavanker. 

Så jo. Vi vet. Varje dag är vi tacksamma. Varje dag vill vi fortsätta vara det. Om vi kan tacka för det vi har redan när vi har det har vi vunnit så mycket. Den som ser det goda först när det tas bort förlorar lika mycket. 

Fatta hur bra de hade det. Fatta hur bra de har det. Vi har det. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Min plats i kyrkan är längst bak. Det blir lätt så bär min man leder gudstjänsten och vi har en bebis med oss. Jag sitter helt enkelt där leksakerna och golvytan finns. Eller sitter och sitter. Jag står ofta, går ofta, lyfter bort bebis från villovägar ännu oftare. Min plats i kyrkan är inte den plats som bäddar bäst för gudsmöten, om vi säger så. Men min plats är den plats som är möjlig just nu. 

Jag erkänner. En del av mig längtar tillbaka till en helt annan plats. 

Men en annan del av mig älskar att sitta på bakbänken i kyrkan. Med ett halvt öga på Hilde har jag ett och ett halvt öga kvar att ägna åt ryggar och bakhuvuden på de människor som har kommit att bli familj. Jag fylls av tacksamhet över att de finns och över att vi hör ihop. Det finns så många där som jag tycker så mycket om. Inte nödvändigtvis för att vi klickar så där naturligt, men för att vi hör ihop så där övenaturligt.

Jag ber för flera av dem under gudstjänstens gång. Att jag får syn på dem från min bakbänk blir en påminnelse om att be. Jag känner vid det här laget mångas mest innerliga böner – de har som sagt kommit att bli familj. En del ber jag för utan att jag har en aning om vad de kämpar med. Jag litar på att Han vet. Mina böner delar jag med den Gud som jag har nåden att få tro att lyssnar.

Och jag inser att min plats längst bak faktiskt inte är så pjåkig. Den är betydligt mer än möjlig. 

Med några av dem jag hör ihop med. 

De förföljer mig, bibelns Marta och Maria. De dök upp för två veckor sedan på församlingshelg, för en vecka sedan på gudstjänst och i dag på kvinnokonferens. Lite får jag förstås skylla mig själv. Den som söker sig till kyrkan tar ju risken att bli hittad av en biblisk person.

De lämnar mig inte, de där systrarna. Kanske för att systrar är något av det viktigaste och mest definierande jag själv har eller kanske helt enkelt för att jag ser den goda strävan i dem båda. För att jag ser bristerna i dem om möjligt ännu mer. För att jag ser dem båda i mig själv. 

Jag har mera Maria i mig, Martan i mig är inlärd. Båda kommer med sina arvsynder, men jag bär latheten bättre än bitterheten och därför är det kanske tur för alla att det är Maria som är min tendens. Just jag är roligare och lättare att ha att göra med när jag känner mig lite för slarvig än när jag känner mig lite för flitig. Men oj, så världen behöver dem/er som av födsel och ohejdad vana är mera Marta. 

Vi har så mycket att lära av varandra.

Jag har kvinnokonferensat i dag. Inte lika mycket som jag ville, men så mycket som jag kunde. Vi var en brokig skara kvinnor – en vildvuxen bukett ängsblommor – som samlades kring något större än vi själva. 

Vi har så mycket att lära av varandra.

En kvinna som tyvärr inte finns på den här bilden fick en vision och bar den hela vägen. Arbetade målmedvetet och outtröttligt. För att vi andra skulle få den här dagen. En dag av gemenskap, uppmuntran och systerskap. Tack, Elina! 

Jag minns hur skönt det var att få börja jobba mitt i oron för Hilde. Oron blev lättare att bära när jag också fick bära lektionsplaner, elevtexter och wilmameddelanden. När jag bar ”bara” henne blev bördan liksom för tung.

I dag är jag ”bara” förälder. Och då blir sorgen stor när ett barn fräser:

– Du har förstört hela min dag!

och ett annat barn målar med kulspetspenna över hela sin överkropp.

Det enda jag skulle kunna sätta på min CV från den här dagen är att jag inte har höjt eller ens vässat rösten en enda gång under hela den kvällsrumba som i skrivande stund inte är över.

Och det är i sanning en prestation värdig vilken CV som helst.

Det är som det är. Vi är som vi är.

Det finns ett omslag. Det finns en pressbild. Det finns ett citat. Det finns ett datum. 

Snart finns den. 

Jag hoppas så innerligt att den ska få finnas också hos dig. 

I dag har det gått tio månader sedan världen blev ny. Sedan världen blev bättre. Sedan Hilde kom till oss. 

I dag är hon kvick och snabb och energisk. Nästan aldrig stilla, nästan alltid på gång. Hon ställer sig upp med stöd och kan gå med stöd av soffa och bord. 

Hon äter otroliga mängder mat. Det går ungefär tio barnmatsburkar om dagen. Hon sover en timme på förmiddagen, två på eftermiddagen och elva och en halv timme på natten. Hon har två tänder och typ tre på gång. 

Hon är otroligt allergisk mot mjölk. En enda gång har vi testat och då spydde hon två gånger och svällde upp samt fick utslag både i ansiktet och på händerna. Det vet vi, men det mesta gällande allergier vet vi ännu inget om. Hon har fortfarande en problematisk hud, men det problemet drunknar fortfarande i allt det fantastiska hon är och har. 

Hon är på gott humör för det mesta. Länge, länge pysslar hon för sig själv. Kryper omkring och upptäcker sin värld. Hon leker mycket och helst med sina syskon. Hon tuggar på allt. Hon skrattar mycket. 

Det var så svårt i början. Det är så enkelt nu. Tänk om jag hade vetat då hur snabbt det skulle vända. Hur totalt.

Hon är sol och glädje och liv. 

Hon är Hilde och hon är vår. 

Hilde i väntrum på sjukhus för någon vecka sedan. 

Varje dag längtar jag tillbaka till mitt jobb. Det där jobbet som är det bästa för mig. Det där jobbet som ger så mycket och tar så lagom. 

Och varje dag är jag samtidigt så otroligt tacksam över att jag får vara hemma med Hilde nu. Den där lilla som ger så mycket och tar så lagom. 

Vi fick ju inte en flygande start, jag och min Hild. Det var mycket ledsenhet då i början och när ledsenheten småningom försvann tog oron över i stället. Och sedan började jag jobba. 

Nu är ledsenheten ett minne blott. Oron är inte borta men betydligt mindre och betydligt mindre akut. Vi har det så gott tillsammans, hon och jag. Samtidigt som jag längtar till jobbet längtar jag ingenstans. 

Vi fick en flygande fortsättning. 

Jag och Fredrik ligger under täcket och myser för att… Förklaring överflödig. När tillfälle ges myser man. Punkt. Och ibland myser man när tillfälle inte direkt ges, när tillfälle stjäls från diskbänken, tamburbyrån eller tvätten.
Plötsligt ska han in mellan oss. Mitt i myset.
– Så att ni inte ska börja bråka med varandra, förklarar han medan han borrar in sitt huvud mellan våra. 
Vi pratar lite om bråk – så otroligt skönt att för en gångs skull få ta det på en mer allmän och teoretisk nivå – och jag frågar Arvid vad han upplever att jag och Fredrik bråkar om. 
– Nå, om du vill vara med mig och pappa också vill vara med mig så bråkar ni om vem som ska få vara med mig. 
Det är så mycket på gång i hans själ att jag ibland tänker att det nog måste vara svårt att vara han. Men där under täcket blir jag viss om att han nog har det ganska bra. Han känner sig så älskad. 
Han är så älskad. 

Vi och den vi bråkar mest om.