Jag vet att stunden är helig. Vet inte varför jag vet. Bara vet. I vanliga fall skulle jag vara sur och arg och irriterad, men jag är inte det. Den dag då andra familjer har fått veta att deras älskade barn dött är det lätt att visa det tålamod och den frid och den kärlek som jag egentligen alltid vill visa. 

Så det är kanske därför stunden är helig. 

– Hur kan du vara så vacker? Hur kan du vara min? frågar jag av det barn som borde ha somnat för länge sedan och dessutom helt utan min inblandning. 

– Du är en av de härligaste jag vet, svarar han. 

Där i mörkret är det svårt att spela kaxig, svårt att spela alls. 

Han räknar upp alla härliga. Alltså alla som älskar honom. De är många. Lyckliga barn som får vara så älskat av så många. Lyckliga vi som får älska honom. 

– Men mest tycker jag om Gud och dig, säger han. 

Och jag smulas nästan sönder. Hur kan han vara så vacker? Hur kan han vara min? 

Han motiverar. 

– För Gud har ju gjort mig och så har han gjort dig. Och det var snällt gjort. 

Jag sa ju det. Helig stund. 

Bild: Kavilo photography 

I dag börjar årets bokmässa. Men inte för mig. Nej, i dag sitter jag hemma med smutsigt hår och en svårplacerad men absolut sorgsenhet. Dagen har dessutom bjudit på en riktigt ofräsch silverfiskrelaterad anekdot som jag inte vet om jag för alltid vill minnas eller aldrig någonsin tänka på igen. 

Det ska hända mycket på ett dygn. Då ska jag vara i mässform. Hurra! 

I morgon klockan 16 får jag samtala med Tomas Sjödin om att ta fram det bästa i varandra och föra de samtal som fördjupar livet. 

Och på söndag klockan 15 får jag berätta om min bok. Om gemenskap, närhet och tillhörighet. Om relationerna som är, som var och som aldrig blev. 

Jag blir så innerligt glad om du kommer och lyssnar! Och säger hej! Och pratar en stund! Välkommen! 

– Pappa kommer inte att vara präst mera, säger Ingrid till våra vänner.

– Jo, han kommer nog att vara präst. Men han kommer inte att jobba i församling nu, försöker jag förklara.

– Alltså, han ska nog vara präst. Men han blev bara lite trött, berättar Arvid med stora gester för sin storasyster. 

Han har inte hela sanningen, vår Arvid. Han har ju sällan det. Men han har en del av sanningen. En sak är åtminstone säker; en måndag i november går Fredrik till ett nytt jobb. I stället för att jobba i församling kommer han att jobba på kyrkostyrelsen. 

Man vet vad man har, aldrig vet man vad man får. Och på många sätt har Fredrik det jättebra nu, men vi har stor frid med det nya som väntar honom och oss alla. För hans nya jobb kommer ju att påverka hela familjen. Eller egentligen kommer det nya jobbet att påverka hela familjen mindre än det gamla. Och just det längtar vi efter. 

Ett jobb med arbetstider. Ett jobb som sällan slukar kvällar och veckoslut. Ett jobb som ger oss dagar då hela familjen kan vara ledig tillsammans. 

Det blir en ny tid. Jag hoppas och tror att det blir en god tid.

Min präst. Att han ser lite skyldig ut? Lite påkommen, liksom? Jamen, ja! Bilden är från i somras. Min syster stannade till vid bensinmacken i Oravais. Och träffade Fredrik med en hamburgare! I fattigmanstid! Då resten av sommarfamiljen åt havregrynsgröt minst två gånger om dagen för att spara pengar. Skyldig. 

Jag ser dem överallt. Photoshoppade bebisar. De finns i bloggar, på facebook och på instagram. 

De finns till och med i verkligheten. Mina kompisars bebisar verkar till vardags gå omkring med ett förskönande filter över sina kinder. Alla kids på musikleken verkar använda samma filter. 

I min värld ser ju bebisar ut som Hilde. De är torra, de har rödflammig hud och fnasiga kinder. Jag tycker att ett slätt och lent bebisansikte ser lite för perfekt ut. Lite photoshoppat, lite filtrat. 

Hilde är det vackraste jag vet, samtidigt som jag naturligtvis inser att hennes ansikte inte kommer att dyka upp på blöjpaketen. På sin höjd har hon en chans i reklam för salvor, men egentligen passar hon ju inte där heller. I så fall på en lite sorglig svartvit före-bild. Som hudförälder skulle jag ju aldrig köpa en salva där hennes hud presenteras som slutresultatet. 

Så nej. Den här hudkampen som körde igång i vårvintras har inte tagit slut. Vi vet några saker, men fortfarande för lite. Vår lilla Hilbert håller en irriterande smal diet och allt vi gör känns alldeles för mycket som 2009. Känns alldeles för bekant. 

Med en enorm och helt avgörande skillnad; hon är glad och nöjd och tillfreds. Mår så uppenbart bra och tar så uppenbart lite skada av den där huden som inte levererar. Är den mest harmoniska jag kan tänka mig. Så störtskön att hänga med. Mår som en prins. 

Flammig, torr och narig hud har liksom ingenting att komma med. 

Dagens Hilde. Det vackraste jag vet.

Nej, jag är inte klar. Nej, det räcker inte. Varje gång någon man i mitt flöde säger att #metoo-kampanjen känns lite olustig så kommer jag att tända till. Och ibland tänder jag till i närheten av mitt tangentbord.

Den här veckan har rivit upp gamla sår, sår som jag har inte har skrapat på under många, många års tid. Jag återupplever ingen skam – men jag blir fruktansvärt arg när jag minns vad som hände.

Jag växte upp med en ensamstående mamma, en ensamstående mamma som var ung och vacker och som dessutom syntes i tidningen rätt ofta. (Anekdot som beskriver hur odramatiskt det var med mammas ansikte i dagstidning: min första kommentar när jag tappade min första tand var att mamma inte får säga något om det i tidningen eftersom jag ville berätta själv på dagis.)

Att hon var ensamstående, ung, vacker och förekommande i dagstidningen är absolut ingen ursäkt. På inget sätt berättigar det att en man dök upp i bara kalsonger vid dörren till den lägenhet där vi bodde, en 26-årig ensamstående mamma och hennes tre döttrar. På inget sätt berättigar det att en man ringde hem till oss och flåsade i telefonluren. Lät som en hund, tyckte vi barn som knappt visste vad sex var. På inget sätt berättigar det att en man som frågade efter mamma en gång när jag svarade i telefonen började fråga vad jag hade på mig när jag sa att hon inte var hemma. Jag visste knappt att sex fanns och jag hade aldrig någonsin tänkt att sex kunde relateras till mig – ett lågstadiebarn – men jag visste att den frågan var äcklig.

Jag har hört många andra beskriva sin barndom som en total trygghet. Den beskrivningen har jag inte känt igen. Det var delvis de där männens fel. De skrämde mig. Jag förstod dem inte riktigt, men jag förstod att vara rädd.

Och jag var rädd. Och när jag som trettonåring fick en pappa så dämpades den där rädslan. Den försvann inte – det är väl egentligen samma rädsla som gör att jag helst inte rör mig ensam i mörker trots att mörkret kan falla redan innan buu-klubben börjar. Men rädslan dämpades när pappa kom. På något sätt är det lite vackert och på många sätt är det enormt tragiskt.

Jag är fortfarande medveten om att jag har kommit lindrigare undan än många, många, många andra kvinnor. Men jag tror fortfarande att också min berättelse är värd att berättas. Och jag anser fortfarande, om möjligt ännu mer i dag än för en vecka sedan, att det som borde kännas olustigt med #metoo är att den här berättelsen är nästan alla kvinnors. Inte att oskyldiga män känner sig oskyldigt anklagade.

Här är jag fem år. Här har jag alltså upplevt kalsonggubben. Han kom inte bara en gång. Han var en granne.

Det blev en sådan dag. Igen. En dag då vi i något skede gråter båda två för att så mycket blev så fel och för att vi är för trötta för att minnas hur vi ska oss ut ur allt trassel. Vi slutar prata, bättre så än att vi fortsätter säga helt fel saker. I stället kramas vi. Jättemycket. För vi tycker ju så oerhört mycket om. 

Efter en stund av ordlös omfamning hör jag honom snyfta fram mellan tårarna: 

– Arvid är fin. 

Trots allt trassel är det löjligt lätt att bekräfta. Jag vet ingen och inget finare. Om något är sant så är det just det. 

Och jag vet få saker som är finare än att han vet att han är fin också i just den här stunden. 

Det är på något sätt hans räddning. Det är på något sätt min. 

Bild: Kavilo photography

– Man behöver inte vara politices magister för att duka av bordet, sa mamma ibland när hon tyckte att någon annan kunde ta ansvar för övergivna assietter och askar med apelsinmarmelad. 

Vi fick också veta att man inte heller behövde ha nämnda utbildning för att tömma diskmaskinen, hänga tvätt eller plocka upp smutsiga strumpor från golvet. 

Jag minns att jag blev irriterad när mamma sa så där. Som om det var faktiskt var någon som trodde att det var bristen på högskolepoäng som gjorde att vi inte gjorde. Det var ju bara det att vi inte såg, inte orkade, inte ville. 

Bara och bara. 

Ju äldre barnen blir, desto oftare blir jag irriterad över att de inte ser, inte orkar, inte vill. Jag har svårt att se något bara där. Det känns illvilligt. Och i dag tänkte jag faktiskt: 

Man behöver inte vara filosofie magister för att byta toarulle. 

Och sedan tänkte jag uppgivet, och helt utan stolthet, att mina barns väg till högskoleexamen känns betydligt kortare än deras väg till toarullemedvetenhet. 

Inte mitt barn. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Under dagarna som gått har jag läst hundratals statusuppdateringar, blogginlägg och kommentarer där kvinnor lyft fram sexuella övergrepp och trakasserier som de utsatts för. En av de kommentarerna nämnde militären. Hur det i den miljön ansågs vara okej att tala om kvinnor på ett objektifierande sätt.

Jag påmindes då om de ganska många berättelser jag har hört som tyder på exakt samma sak. Att den plats som sägs göra pojkar till män verkar vara en plats där kvinnor objektifieras, sexualiseras och förnedras. 

Det är kanske ingen större fara för en ung man med god självkänsla, stor empati och rejäl ryggrad, han kommer kanske undan med blotta förskräckelsen. Men alla de unga män som är osäkra, otrygga och beroende av gruppens acceptans – gissningsvis en ganska stor grupp – kommer knappast undan lika lätt. Och det är inte de själva som blir de största förlorarna.

Jag har en dröm om att det ställe där pojkar sägs bli män skulle få vara ett ställe med benhård nolltolerans. Ett ställe som visar att man sällan behöver försvara andra människor med vapen men dagligen kan göra det med ord. Ett ställe där de destruktiva tendenser man plockat upp i skolkorridorer, på hemmafester och på sociala medier bara dör. Nu verkar det snarare vara ett ställe där dessa tendenser frodas och befästs och i någon mån ursäktas i den sexuella utsvultenhetens namn. 

Vi måste förstås börja mycket tidigare än när pojkarna redan står på tröskeln till vuxenvärlden. Därför går det inte en vecka utan att jag talar med Arvid om saken. Men det arbete som görs i hem, på daghem och i skolor får inte omintetgöras i den miljö som de flesta av våra pojkar vistas i under den kritiska tid då de väljer vilka slags vuxna de vill vara. 

Jag tror bestämt att vi borde se över den militära läroplanen. I första hand då den inofficiella. Det jag har sett av den hittills är inte speciellt imponerande. Som det är nu tror jag att jag avskyr militären, trots att jag antar att vårt land behöver ett militärt försvar i någon form. Jag skulle hoppas att det försvaret bestod av kvinnor och män som fått sin träning i en konstruktiv miljö som lär ut respekt för andra människor för att de är människor, inte för att de har högre militär grad än du själv. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Så här i svallvågorna av metoo-kampanjen vill jag lyfta fram en annan del av min berättelse. En precis lika sann del av min berättelse.

Det finns många, många män i mitt liv som aldrig har tittat på mig på ett äckligt sätt, som jag aldrig någonsin har känt mig obekväm med och som jag skulle våga vara ensam med när och var som helst. Faktum är att de allra flesta män jag själv valt att ha i mitt liv är just sådana män. 

De är mina vänner. De är mina bröder. De är mina barns gudfäder. Jag skulle anförtro dem vem och vad som helst. 

Ja, men du är ju trettiofem och gift. Med en präst, dessutom. Det sållar väl bort en stor del av det sextrakasserande packet, tänker ni kanske nu. Det finns kanske en poäng där, men faktum är att den här delen av min berättelse är äldre än både mitt äktenskap och Fredriks prästvigning.  

Det finns en hel del foton från min studentdag som visar på mitt kompisgäng från gymnasietiden. Jag har min turkosblå klänning och mina kompisar har sina mörka kostymer. Jag är den enda som har klänning och det beror inte på att jag hade nytänkande kvinnliga vänner som valde kostym. Nej, det beror på att jag hade egentligen bara manliga vänner. 

Ingen av de här pojkarna – för de var ju faktiskt bara pojkar – har någonsin tittat på mig på ett äckligt sätt, har någonsin fått mig att känna mig obekväm eller har någonsin försökt med något jag inte velat när jag har varit ensam med någon av dem. De kompisar jag fick i mitten av gymnasiet, de kompisar som ordnade min svenhippa när jag skulle gifta mig – de gick aldrig någonsin över någon gräns. 

Och det är samma sak med de män jag i dag kallar mina vänner. Det finns fortfarande en gräns som inte heller de har passerat. 

Vad har det gjort med mig att jag redan som tonåring fick komma in i ett sammanhang där ingen som jag litat på och räknat med har kommit med märkliga förslag? Där ingen trott sig ha rättigheter till mig som de inte hade? Där mina manliga vänner har varit mera intresserade av mina tankar, åsikter och känslor, än av mina bröst, kurvor och sexuella tjänster? 

Åtminstone har det gett mig en stark tilltro till att det går att vara man utan att vara en skitstövel. Och att det faktiskt går att forma en kultur där man gör på ett annat sätt och talar på ett annat sätt.

Och dessutom, som en bonus lite utanför ämnet men som något verkligt avgörande för just mig; det har fått mig att inse att mitt utseende är det minst intressanta med mig. Jag har tidigt tvingats hitta och utveckla helt andra styrkor. I ett gäng där ingen någonsin sa något positivt om hur jag såg ut gick det inte att bara vara snygg. Då måste jag bli något annat. 

Då fick jag bli något annat. 

Sådana här pojkar fanns inte bara i Pedersöre i början av 2000-talet. Jag har stött på tonårspojkar i huvudstadsregionens 2010-tal med lika mycket ryggrad och glädjande många män som aldrig någonsin skulle. 

Men också de här männen måste leva med att de är potentiella våldtäktsmän. Inte i sina egna ögon och inte i mina. Men den kvinna som inte vet vad de går för när hon möter dem på gatan – i hennes ögon är de lika farliga som alla de många män som faktiskt skulle. 

Jag förstår att det kan kännas jobbigt och orättvist. Att gå omkring och skrämmas bara för att man går omkring och är man är ju på något sätt helt orimligt. Men minst lika helt orimligt är det att många kvinnor går omkring och rädda bara för att de går omkring och är kvinnor. Och jag lutar åt att det är värre.

Så. Ni män som aldrig någonsin skulle; visa det! Bekänn färg. Världen behöver ert aktiva motstånd. Som ni har sett under de senaste dagarna har nästan alla kvinnor blivit offer för ord, hot, händer och blickar som de inte bad om. Det finns tyvärr alldeles för många chanser att ta ställning när en kvinna blir behandlad på ett fult sätt. Så gör det! Ta ställning redan när en sexistisk jargong kör igång. På bussen, på julfesten, i omklädningsrummet. Du kanske förstör stämningen, ja. Men vad är den stämningen värd? Du kanske förlorar gemenskapen, ja. Men vad är den gemenskapen värd? Och vad hjälper det om du vinner hela världen men förlorar din själ? 

Ni kan göra en enorm skillnad. För mig har ni redan gjort det. Ni har gett mig en tilltro och ett hopp som jag märker att många andra kvinnor knappt vågar drömma om. Jag är glad och stolt över er. Tack för allt det ni har gjort hittills. 

Kampen är inte över. 

Nu kavlar vi upp ärmarna.

Jag vill inte möta honom. Han är en äldre man som ser ut att vara påverkad av något annat än livet. Han kan inte ens gå rakt. Han ser ovårdad ut och han ser ut att lukta illa. Han är en sådan där människa som de flesta av oss vill undvika. 

Han är en sådan där människa som Jesus aldrig någonsin skulle undvika. Trots att jag vet det och trots att Jesus är min största förebild söker jag mig så långt åt sidan som jag bara kan. Jag vill inte att han ska börja prata med mig. 

Han börjar. Förstås. Han ger mig det vackraste leende någon människa gett mig i dag och pekar ivrigt mot ett träd. 

– Titta! Det var alldeles gult i går och nu är det nästan helt tomt! säger han fascinerat. 

Jag går nästan sönder. Jag skäms så oerhört mycket – och det ska jag också göra. Hur kunde jag försöka undvika en människa som fascineras av trädens höstresa? Så där som ingen av oss egentligen hinner? Så där som jag tänker mig att trädens skapare alltid hinner? 

Vi talar en liten stund om träd. På svenska är min kunskap begränsad, på finska är den nästan obefintlig. Men jag gör mitt bästa och sedan går vi vidare åt varsitt håll. Jag med barnvagn. Han med vinglande steg. 

Vem är han? tänker jag förundrat och tittar efter honom. Hur har livet behandlat honom, vad har fört honom hit? Och än mer: hur kan han trots sin resa ge mig det vackraste av leenden? Han som säkert får nästan inga? 

Han har något som jag saknar. Något som jag vill ha och behöver.

Det är inte så att jag plötsligt inbillar mig att han är rikare än jag. Nästan ingen är det, jag vet det så väl och jag vet också att det krävs mer av den som har fått mer. Det är kanske livets enda rättvisa. Det krävdes alltså av mig när jag mötte honom och jag levde på inget sätt upp till de kraven. 

Också han är ju det absolut värdefullaste som finns. Nästa gång jag möter honom ska jag försöka påminna honom om det.

Bild: Matilda Audas Björkholm