Tack, facebook, för att du påminner mig om det som varit. För åtta år sedan var det här:

Och jo, jag förstår precis vad ni menar. Alla ni många som påpekar att det syns att Hilde är vår.

Åsynen av de här bilderna påminner mig om hur ofantligt mycket jag älskade. Redan där och då. Trots att jag var så frustrerad på föräldraskapet och trots att jag var så osannolikt trött. Vi sov ju som krattor. En bra natt. Och när den här bilden togs skulle det ta ännu ett år innan vi började ha nätter att lita på.

Ibland är det gott att inte veta.

Men när den här bilden togs skulle det bara ta ett år innan jag faktiskt började tycka om att vara förälder.

Ibland skulle det vara gott att veta.

– Men, älskling, snart får du börja jobba igen och då blir det nog bättre. 

Sa han i lördags, han som känner mig mest och bäst. Och jag höll med. I just den stunden kändes det som om frågan om meningen med livet för alltid var besvarad. Meningen med livet är att inte vara hemmaförälder. 

Så döm om min förvåning när jag i tisdags plötsligt grät lite vid tanken på att den här perioden hemma med Hilde kommer att ta slut. 

Jag blir inte klok på mig själv. 

Ambivalens är det enda konstanta just nu, men nu har tillvaron faktiskt varit stabilt god hela veckan. Jag har sett mitt glas som halvfullt och lyckats se det goda och vackra som ges mig just nu. Dessutom är det…

… jag skojar inte. 

Exakt där blev jag avbruten i mitt skrivande för mindre än en timme sedan. Och den stund som gått sedan jag började en mening med ordet Dessutom har inte riktigt matchat resten av veckan. Om vi säger så. 

Välkommen tillbaka, du välkända ambivalens. Om jag känner dig rätt lär glaset vara halvfullt igen om en stund. 

Skål! 

Och så har vi honom, då. Han som plötsligt en dag ville cykla med Ingrids gamla cykel, den i tjugo tum. Och så klarade han det. Förstås. På gott och ont klarar han det mesta han företar sig, och på gott och ont vill han företa sig en hel del.

Så nu cyklar han runt med en för stor cykel. Cykeln är vit och har lila och rosa blommor. Jag som är uppvuxen på 80-talet får anstränga mig för att inte säga som det är; han cyklar omkring med en flickcykel. Han som är född 2012 vet bättre. Han vet att det bara finns cyklar. Glädjande nog verkar hans kompisar, också födda ungefär då, veta lika bra som han. Och han själv råkar verkligen älska just den här cykeln.

– Jag ska alltid ha en sådan här cykel. När den här blir för liten ska jag köpa en likadan större, förklarar han med yviga gester för bästa vännens pappa när vi möts en morgon i dagistamburen.

Jag var beredd redan för två år sedan. Beredd på att han plötsligt en dag inte skulle gå med på den där vitrosa cykeln som var hans allra första. Och inte var jag säker på att han skulle vilja ta över bästa kompisens gamla cykel heller, den med lila prinsessor, för ett år sedan. Och inte hade jag trott att han skulle ta ett enda tramptag på den cykel som Ingrid fick när hon började skolan.

Jag har haft fel och han har haft rätt.

Jag tror ju fortfarande, tyvärr, att någon någon dag kommer att lära honom att han borde vilja ha en annan cykel än en med rosa och lila blommor. Men än så länge är han lyckligt omedveten. Bara orimligt stolt över sin lite för stora cykel, den han bara nästan vågade provcykla.

– Jag är ganska modig. Man skulle nästan kunna tro att jag har som jobb att våga prova på nya saker, säger han med det största självförtroende jag stött på.

Om du upplevt att ditt eget självförtroende har trutit de senaste dagarna så är det antagligen han som sugit åt sig det mesta  av norra jordklotets sammanlagda mängd självförtroende. 

De gör varandras världar större. Vad är bättre än det? 

P.S. Det provocerar mig otroligt mycket att barncyklar i regel är så tydligt könskodade. En cykel är ju det perfekta arvegodset, men tillverkarna försöker uppenbarligen sätta käppar i hjulet (haha) för hållbar cykelkomsumtion. Och lyckas alldeles för ofta. Glädjande länge har Arvid vägrat vara en kugge i det hjulet (haha, igen). D.S. 

Ingrid skriver en bok. Så här två dagar in i processen har hon fått ihop 1258 ord. Jag är naturligtvis imponerad. 

Mest imponerad är jag över att huvudpersonen Lena har två storasystrar varav den ena vill bli detektiv och den andra jobbar som polis. Jag gillar också att det finns en farmor och farfar i huset och att farfar i ett av kapitlen går på sångstund tillsammans med Lenas lillebror Micke. På listan över glädjeämnen i boken finns också Lenas sexårsdag. Hon får en mjukisdelfin, en fotboll, en skolväska och en basketboll i present. 

Så där skulle jag ju också kunna skriva en barnbok. Så där möjliggörande för att försöka krossa förlegade och förminskande könsroller. 

Det fina är ju att Ingrid inte gör det därför. Hon har ingen agenda, hon drömmer inte om att hennes bok ska bli utgiven på ett normkritiskt förlag. Hon bara skriver en berättelse som bor i henne, som känns trovärdig för henne. 

Det är ju självklart att flickor får välja mer traditionellt feminina jobb än detektiv och polis. Självklart får farmor gå med till sångstunden. Och självklart får små flickor önska sig dockor till födelsedagen. Men de måste inte. De kan ju annat också, får annat också.

Gårdagens mörkerchock till trots: ibland vågar jag tro att mycket faktiskt blir bättre. Att världen blir större och möjligheterna flera. Att drömmarna inte har några tak.

Den unga författaren fotograferad av sin moster Matilda Audas Björkholm

Ibland känner jag mig som en dålig mamma. Exempel: varje dag tackar jag min skapare för att Ingrid klarar skolarbetet så självständigt som hon gör, för varje gång jag undantagsvis behöver hjälpa henne med något så kryper några av mina minst attraktiva föräldraegenskaper fram. Om jag någon gång riskerar bli kaxig och stor på mig som morsa är det bara att sätta en matematikbok och ett lite förvirrat barn framför mig. Jag kommer att falla. Hårt.

Och då är jag alltså lärare.

Så med rätta känner jag mig rutten.

Och precis som säkert alla andra föräldrar har jag mörka dagar när jag drabbas av sorg över att just mina helt ljuvliga barn fick en mamma som är så mycket annat än ljuvlig.

Men så kommer riktigt mörka dagar som den här dagen i dag. Då en treåring blir knivhuggen till döds av sin pappa. Då blir jag alldeles gråtig i huvudet och känner att världen är livsfarlig. Och att mina barn nog har det ganska bra i alla fall. Som jag konstaterade i går har de ju faktiskt världens bästa pappa och dessutom en mamma som åtminstone aldrig, aldrig någonsin skulle skada dem med vilja och kniv.

Egentligen vill jag bara att alla våra barn för alltid ska vara under våra lite klumpiga men alltid välmenande vingars beskydd. Men så går det ju inte att leva. Så jag låter väl Ingrid gå till folkdansen ikväll. I reflexväst. Med ännu lite större medvetenhet om att varje dag då vi alla är hela och oskadda är en förunderlig gåva.

Jag tycker tyvärr att just den medvetenheten blir större hela tiden. Det enda som räddar är att tacksamheten också växer. Att gåvorna är många när alla dagar med ljus kan ses som just gåvor.

Jag tog i dag itu med läxan om den digitala klockan med ett betydligt större tålamod än jag egentligen har i mig. Sådant gott gör grymma perspektiv med oss. 

 

Bild: Kavilo photography

Jag säger inte att jag valde honom i blindo. Absolut inte. Jag var visserligen ung, yngre än jag hade tänkt vara, men jag gjorde ett förnuftigt val. När många andra i min ålder sökte spänning på gränsen till fara sökte jag mest av allt trygghet och snällhet. Och jag hittade och valde just den tryggheten och snällheten.

Men hur förnuftigt mitt val än var så kvarstår faktum; det val som görs av en nittonåring görs av en nittonåring med en nittonårings ytterst begränsade perspektiv. Jag funderade  till exempel ytterst lite på om mannen jag valde skulle vara en bra pappa.

Han visade sig vara den bästa.

Få dagar ser man ordet bästa användas lika flitigt som på just fars dag. Vad är väl vackrare än det? Att det är så många som har fått ha världens bästa pappa och så många som har fått ge sina egna barn världens bästa pappa?

För oss är han bäst. 

Bild: Kavilo photography

 

 

Så kom dagen då Hilde äntligen gick med på att svälja ner några skedar riktig havregrynsgröt. 

Vi är en sådan där familj som firar små saker så vi kallade till oss storasyskonen som fick bevittna grötintaget. Och eftersom de är en del av den här familjen som firar små saker så blev det hurrarop och applåder. Vilken ofantlig bedrift! Vilken oerhört genial bebis!

Arvid tog det lite längre. Kanske för långt. 

– Sätt ner henne på golvet så ser vi om hon har lärt sig gå! Hon kanske har börjat gå nu när hon har börjat äta gröt! jublade han.

Det hade hon inte. Förstås inte.

Men nog har hon det gott, vår Hild. Tänk att  hon får växa upp i en miljö där hon å ena sidan tokhyllas för att hon flera månader senare än de flesta andra sväljer ner lite gröt och där hon å andra sidan antas kunna klara av vad som helst. 

Bild: Maria Hedengren

Jag har stått på scen i en alldeles för urringad topp och en alldeles för kort latexkjol. Jag var femton år. Nej, min mamma visste inte vad jag hade på mig. Men hela min högstadieskola och hela gymnasieskolan i byggnaden intill visste. Om jag minns rätt visste också hela radio extrems produktionsteam.

Jag var inte värre än någon annan. Vi var fyra stycken på den där scenen och vi tyckte alla med allt vårt dåvarande förstånd att en lätt klädsel var en bra klädsel.

Så tro mig: jag har på många sätt full förståelse för de unga kvinnor som lånat ut sina bara ben och bara axlar till den där herrmiddagsreklamen som snurrar runt på nätet. Det kunde ha varit jag.

I samband med att jag och mina kompisar stod på den där scenen minns jag att en lärare diskuterade saken med vår klass. Jag minns – min vana otrogen – inte exakt vilka ord hon använde, men jag minns att hon vågade tala och problematisera. Hon gjorde det på ett sätt som inte fick mig att förgås av skam, men nog på ett sätt som fick mig att förstå att vårt klädval inte var okomplicerat.

Och det visste jag ju redan. Det var ju därför mamma inte hade fått se min utstyrsel.

Jag älskar rakryggad vuxenhet som vågar. Den vuxenhet som fanns hos både min lärare och hos min mamma. Den vuxenhet som inte är rädd för att verka tråkig och bakåtsträvande utan som vågar bära det ansvar som är vuxenheten givet. Jag visste att jag var ute och cyklade. Jag valde visserligen ändå att cykla, men för mig var det viktigt att veta att det vinglade.

Det är naturligtvis inte okomplicerat när femtonåringar sänder signaler som de själva knappt förstår. Och det är naturligtvis inte heller okomplicerat när morgondagens lärare sänder signaler som de antagligen förstår men ändå väljer att sända.

Får man inte göra något roligt längre? Måste allting ifrågasättas och problematiseras? 

Jo, man får göra jättemycket roligt längre. Det mesta, faktiskt. Man får naturligtvis också göra herrmiddagsreklamer som jag finner sunkiga om man själv finner dem roliga. Men man måste också leva med att det mesta ifrågasätts och problematiseras.

För något år sedan satt Ingrid och tittade på Barbie och jag befann mig i närheten. Jag råkade uppfatta ett samtal mellan Barbie och en polis. Den manliga polisen sa – och nu minns jag min vana torgen nästan ordagrant – så här:

– Du borde få böter, du är ju alldeles för snygg.

Alltså, va? Vem tyckte att det där var en bra replik i ett barnprogram? Eller i något program alls? Så jag ifrågasatte och problematiserade. Sa åt Ingrid att jag tyckte det var en sällsynt märklig och korkad kommentar. Bar mitt vuxenansvar. 

Det finns så mycket som är så märkligt i den värld som är vår. När vi ser något märkligt måste vi få säga till och ifrån. Annars får märkligheterna fortsätta oemotsagda.

Det kunde ha varit jag. Hoppas att det inte behöver vara ni.

 

Era ben ska ju bära er ut i världen, på de livsviktiga uppdrag som är era. Era axlar ska ju bära era huvuden, där era kloka tankar bor.

Hon är en utpräglad nattuggla, har alltid varit. Tack och lov är hennes sömnbehov relativt litet, men sällan är våra morgnar vackra. Oftast blir det fult vid något tillfälle, senast i dag blev det fult vid flera. 

Jag kan inte minnas när hon senast var på gott humör när hon gick till skolan. 

Vissa morgnar känns så ansträngda att jag inte för mitt liv kan begripa att vi snart ska slänga in ett jobb till i den här mixen som kallas vardag. Tänk om jag också skulle behöva klä mig anständigt och packa en väska innan vi snubblar ut ur lägenheten på morgnarna! Det känns som om mina mjukisbyxor är det som håller hela skeppet flytande. 

Det pratas mycket om föräldraledighet nu och det är en så enormt viktig sak att prata om. I Sverige kan föräldrar ta ut föräldraledighetsdagar på ett flexibelt sätt ända fram tills barnet är åtta år. Jag träffade en mamma där som just nu jobbar 80 % och är föräldraledig 20 %. Hennes yngsta barn är tre. Och hon kan inte förstå hur någon småbarnsfamilj klarar av att båda föräldrarna jobbar heltid. 

Jag vet faktiskt inte om jag heller kan.

Tänk att som småbarnsförälder få jobba sex timmars dagar och sedan vara föräldraledig de återstående timmarna. Eller få jobba fyra dagar i veckan och vara föräldraledig en. Eller jobba halva tiden och vara föräldraledig andra halvan. Tänk att få ge sin familj den möjligheten utan att det ska betyda ett stort ekonomiskt minus.

Det känns som om de flesta barnfamiljer är lite för trötta. Lite för stressade och lite för stretchade. Och vi människor gör oss inte riktigt i uttänjda format, vi går ju sönder till sist om vi blir för tunna. 

Jag vill ju tro att det går att hållas hel också fast man har familj. Men jag efterlyser lite hjälp på traven. En reform av föräldraledighetssystemet kunde vara en sådan hjälp. Det system vi har nu har kanske varit det bästa tänkbara i något skede, men jag tvivlar på att det fortfarande är det. 

Bild: Maria Hedengren

– Förakta inte den livssituation du befinner dig i just nu. 

Orden gick rakt in i hjärtat på mig. Sällan hade någon talat så sant om mitt liv, och kvinnan som talade nu hade aldrig ens träffat mig förut. Hon visste ingenting om det förakt som jag bar på, det förakt som jag knappt vågade erkänna ens för mig själv. 

Jag var nybliven mamma till mitt första barn och mycket kändes hopplöst och tråkigt. Jag ville så mycket men tyckte mig kunna så lite. Jag kände mig bunden och fångad och begränsad. Jo, jag föraktade den livssituation som var min just då.

I dag är jag tillbaka i den livssituationen. Också i dag vill jag mycket och tycker mig kunna lite. Men föraktet är helt borta. Jag vet att tiden hemma med Hilde har evighetsvärde, på inget sätt nedvärderar jag min tillvaro just nu. Jag önskar bara – helt själviskt – att jag skulle tycka att det här hemma-med-barn-livet är roligare än jag faktiskt tycker. Att jag skulle kunna vara mera här och nu och njuta mera av det som är i dag. 

Jag jobbar på det och försöker vara i de stunder som blir mig givna. Ofta misslyckas jag och ibland lyckas jag. I går satt Hilde och jag på badrumsgolvet i elva minuter och tittade på när tvättmaskinen (hon den där nya) jobbade. Jag var bara där och längtade ingenstans. Ville inget annat.

Det var en stor liten stund.

Sällan är ju stora stunder störst. Ofta är de största stunderna de små som vi väljer att se som stora. 

En bild från föraktets tid.