Facebook berättade i går att det var fem år sedan den här bilden togs:

Här står vi på vår sommarhustrappa för första gången. Nyss hemkomna från banken. Bara några dagar tidigare tänkte vi för första gågen tanken på att köpa ett sommarställe och sedan bara gjorde vi det.

Vi köpte en gris i en säck och har kommit så många tråkiga överraskningar på vägen. Vi inbillade oss aldrig något annat. Den som köper en gris i en säck får en gris i en säck.

Vi fick en fantastisk gris. Tack för våra fem första år, Torpis!

I kväll har jag och min syster gjort sommarens sista kvällstur i vår älskade vackra sommarby. Vi cyklade till fälten och hon fotade. Och tårarna brände till lite. Hur skulle de kunna något annat?

Bilder: min älskade syster Matilda Audas Björkholm

Jag har simmat mera den här sommaren än jag har gjort sammanlagt i mitt vuxna liv. Som barn simmade jag alltid när jag bara fick (tror mammas köldgräns gick vid 16 grader) och som vuxen har jag simmat nästan aldrig.

Det beror förhoppningsvis främst på att vattnet är betydligt kallare för en vuxenkropp än för en barnkropp. Men det beror tyvärr också på att jag är betydligt kallare mot min vuxenkropp än mot min barnkropp. Inbillar mig att bara en kropp som ser tillräckligt trevlig ut får ha det trevligt i vatten. Har känt mig obekväm för att jag känt mig ofullkomlig.

Men jag orkar inte mera.

Mänsklig sett har jag levt en dryg tredjedel av mitt liv. Den i särklass längsta tredjedelen är över och jag vet så väl att också ett långt jordeliv är kort. För kort för att jag ska hinna gå omkring och vara obekväm bara för att jag är ofullkomlig.

Den här sommaren har jag alltså packat in mina skavanker i baddräkt och jag har hoppat i vattnet. Dykt och snurrat och flutit som en söldpadda. Varit bekväm. Så sjukt bekväm.

Jag har mänskligt sett två tredjedelar liv kvar. Av hopp och dyk och snurr och flyt. Jag har missat några goda simår.

Jag har de flesta kvar.

Ofullkomliga ben.

Sommarfamiljen är splittrad för några dagar. Vi som ska vara tio är för tillfället bara tre. Mycket märkligt.

När bilen rullade iväg i går på kvällen fick jag ett sällsynt fint farväl när en av mina systerdöttrar ropade:

– Hejdå, Amanda! Jag älskar dig! Du är min bästa fadder!

Och det gjorde så gott att få vinka tillbaka och veta att vi ses igen om någon enstaka dag.

Snart ska vi ta ett annat och betydligt hårdare farväl av varandra. Och jag ska verkligen inte tänka på det nu. Det är illa nog som det är utan att jag börjar ta ut det i förskott. Det är ju inte så att jag kommer lättare undan då för att jag sörjer redan nu.

Tyvärr.

I min sommarträdgård. Som jag just nu verkligen verkligen inte vill lämna,

Det här fotot är magiskt.

Är den verkligen det? undrar du nu. Tycker att det ser ut som en helt vanlig ettåring på strand. Tycker att det enda magiska är att hennes föräldrar låter henne dricka saft.

Men du ser för lite.

Titta igen. Notera. Granska. Tänk efter.

Det är inte alls helt vanlig ettåring på strand. Det är ju en ettåring med svåra allergier och atopisk hud. En ettåring som för ett år sedan levde på kortisonsalvor och en ettåring som för bara några månader sedan aldrig fick gå i bara ben och kortärmat. Som måste ta så korta bad som möjligt för att hon annars bara kliade och rev sönder sin hud.

Där sitter hon nu. I bara blöja. Om ens det. Har fått kortisonsalva högst fem gånger sedan årsskiftet. Torrare än medeltalet är hon absolut. Och blir hon uttråkad eller irriterad kommer hon att börja klia. Men att vi plötsligt kan låta henne gå utan strumpbyxor är för oss en helt otrolig seger.

Magiskt.

Jag är så tacksam! Tänk att hon trots sina många svåra allergier får må så oerhört bra. Tänk att hon är en nöjd liten Hild som sover gott och är frisk och tillfreds. Varje dag är jag tacksam och förundrad. Det här räknade vi aldrig med. Vilken gåva!

En av dagens hopplösa nyheter når oss via aftonbladet. En av tio unga kvinnor i Sverige kan tänka sig att operera sitt könsorgan av kosmetiska skäl.

Det i sig kunde ju kännas något hoppfattigt men det blir värre. En undersökning bland kvinnor som genomgått en sådan operation visar nämligen följande:

– 30 % av kvinnorna har inspirerats av porrindustrins idealbilder

– ungefär lika många har gjort operationen på inrådan av en pojkvän

– resterande menar att det är en kombination av dessa

Ingen verkar alltså välja det för sin egen skull.

Jag tänker tusen saker. Varje sak badar i ilska. Jag vill bara göra slut med alla de där pojkvännerna. Och jag vill bara göra slut på de där porrindustriella idealbilderna.

Det är svårt att vara ung. Har väl alltid varit det. Jag var själv osäker på så ofantligt många saker, men inte en enda gång funderade jag på om jag borde operera mitt könsorgan av kosmetiska skäl. Det fanns inte på kartan när jag var sexton och jag skulle önska att det inte fanns på någon annan sextonårings karta heller.

I en tid och en värld där så mycket är så mycket bättre är det sorgligt att vi ska göra andra saker så mycket sämre.

Jag har aldrig varit med i något lag. Aldrig spelat fotboll eller handboll eller innebandy. Aldrig varit anfallare eller back eller vad man annat kan vara. Vet inte ens vad man annat kan vara.

Ibland har jag tänkt att jag gått miste om något viktigt eftersom jag aldrig haft en speltröja som ser likadan ut som de andras. Gått miste om livsviktiga lektioner i samarbete, laganda och tillhörighet. Men efter att ha suttit i sommarteaterpublik två gånger på tre dagar inser jag att jag har fått allt det där. Men med mindre svett och utan att räkna mål.

Nio somrar i mitt liv har jag stått på en sommarteaterscen och alla de somrarna har jag älskat. Jag har fått livsviktiga lektioner i samarbete, laganda och tillhörighet. Jag har fått lära mig att ta ansvar, att göra mitt bästa och att vänta på min tur. Jag har fått veta att min insats är helt avgörande för helheten och jag har fått jobba tillsammans med människor helt annorlunda än jag själv. Lite 1-0 till sommarteater vs handboll är ju också det faktum att människor i väldigt olika ålder möts på en sommarteaterscen. Jag är en riktig sucker för sammanhang som samlar både femåringar och sextioåringar.

Tack, sommarteatern, för allt du gett mig! För skor som instinktivt känts alldeles för stora men ändå visat sig passa. För publiksuccéer och publikfiaskon och för alla lärdomar som följt. För allt jag vuxit och vågat. För allt jag fått.

Med syster och mamma på kvällens föreställning av Lumpänglars väg. Ljuvlig. Se den! (Och jo. Där satt jag IGEN i min märkligt knutna sjal på huvudet. Jag sa ju det. Att förfallet kom och tog mig.)

Det finns så många som är bättre än jag. Som har större tålamod. Som fungerar på mindre egentid. Som tycker om att leka. Som lagar bättre mat. Som lagar ens god mat. Som är mer genomtänkta och pedagogiska och därför kan säga rätt saker och sätta upp rätt regler. Som har ett längre tålamod. Som är roligare.

Som helt enkelt är bättre.

Och ändå.

Ändå skulle de välja mig om de fick välja. Ändå är min famn och min närvaro trygghet för dem. Ändå är det min blick de letar efter bland alla andra blickar på vårfesten. Ändå är jag deras världars bästa mamma, trots att jag egentligen inte är bäst ens i kvarteret. Eller husbolaget.

Nåd är det. Nåd av det helt ofattbara slaget.

Bilder: Maria Hedengren

Att ha en svåger som min är att ha en människa i ens liv som tittar på en med bekymmersrynka och med allvarlig röst frågar:

– Amanda, är du väldigt ledsen för det här med håret?

När håret ser ut så här efter havsbad.

Han känner mig. Och dricker cokis i bakgrunden.

Om jag är väldigt ledsen för det här med håret? Nej. Inte det minsta. Om jag måste betala med skum frisyr för att få bada i hav så betalar jag.

(Dessutom har jag nått någon slags ny nivå av att inte riktigt orka bry sig. I går på stranden funderade jag på om jag verkligen kan sitta på allmän strand med märkligt knuten sjal på huvudet. I dag satt jag med minst lika märklig sjal på huvudet i sommarteaterpublik. Och funderade inte ens på lämpligheten. Så snabbt kan det gå när förfallet kommer och tar en.)

Dagens vackraste stund?

Vi simmar i havet vid landets kanske allra bästa simstrand och vi har inte det minsta kallt. En så här bra simtur har jag inte haft sedan sommaren 2014. Det kan alltså ta länge tills det händer igen. Jag stornjuter.

Långt borta ser jag Hildes neonrosa hatt. Den är liksom självlysande. Hon sitter i min svågers famn. Han vadar fram i det långgrunda vattnet med henne på armen. Ibland stannar de och då doppar han ner henne i havet. Hon stornjuter.

Tänk. Att hon får vara så trygg med min svåger. Att jag och Fredrik kan virvla i vattnet tillsammans långt ut och veta att hon i hatten är hur nöjd som helst.

Ibland tänker jag att vi borde bo närmare vår sommarfamilj. Att det är synd och skam och på gränsen till ansvarslöst att oftast bo tio timmar från varandra. Att vi borde ge våra barn mer närhet till dem. Men i dag tänker jag att vi ändå ger våra barn en sommarfamilj och ett sommarhus och en sommarby. Och det är troligtvis inte bättre än att dela vardag. Kanske inte ens lika bra. Men det är bra.

Jättebra.

Jag och Hilde ”strandlejonet” Kass. Oklart varför hon har med sig en cykelhjälm. Oklart och fantastiskt.

Jag är arg. Så där som jag är ibland. Det är sand överallt och jag har suttit i tuggummi med mina skönaste shorts. Vi är för få vuxna i köket när det ska fixas gröt och mackor för tusen barn. Jag är också jättehungrig men hinner verkligen inte bry mig. Inget barn vill gå och lägga sig och inget barn inser heller att vuxnas strandiver bara dör om strandbesök sedan innebär sen och strulig läggdags.

När jag är så där arg som jag är ibland går jag alltid ut och går om jag bara kan. I dag kan jag. Och i dag går jag med sommarprat i öronen. Det blir Ebbas pappas. Jag har ingen aning om varför det blir just det, det är verkligen inte min sinnesstämning.

Men det gör något helt avgörande med min sinnesstämning. Efter bara någon enstaka minut lämnar ilskan mig. Jag får de där perspektiven som arghet baserad på strand verkligen, verkligen behöver. Ebbas pappa skulle troligtvis ge vad som helst för en kväll med för mycket sand och sen och strulig läggdags.

Jag hinner inte lyssna på hela sommarpratet – SÅ arg är jag inte – men jag hinner tillräckligt långt för att vara med om när ilskan knuffas undan av en enorm tacksamhet. Tänk att jag får ha kvällar som är jobbiga på det här sättet!

Jag fyller 35 år i dag. Min reaktion på sanden och strulet visar att det ändlösa tålamod jag hoppas på inte gavs mig över en natt när jag blev ett år äldre. Men den ändlösa tacksamhet jag länge jobbat på – den tar sig. Vägen till den blir kortare hela tiden.

Tack för alla gratulationer! De landar i mitt hjärta!

På strand. Innan strul. Fotade av min syster.