Det händer ibland. Det hände i går. Därför skriver jag om det i dag. Det händer ibland att jag träffar äldre – eller rentav gamla – människor som jag bara känner att jag vill bli när jag blir stor. Sådana där glada, uppmuntrande och generösa människor som lyfter oss som är yngre. Sådan vill jag också bli.

För det händer ju också ibland. Det händer också ibland att jag träffar äldre – och de känns rentav alltid gamla – människor som jag absolut inte vill bli när jag blir stor. Som är sura, misstänksamma och kritiska. Som har förlorat allt som liknar glädje och generositet.

Säkert beror det på livet. På att inga liv är lätta och på att några är ännu svårare. Men säkert beror det också på annat. Vi kan inte alltid välja vad som händer men vi kan ibland välja hur vi bär det som händer. Det kan göra stor skillnad.

Jag blir lika tagen varje gång en människa säger att jag är bra. Att det jag säger och skriver spelar roll. Men på något sätt blir jag lite speciellt tagen när en människa som levt dubbelt längre än jag själv säger det. En sådan människa vill jag också bli, en sådan som lyfter dem som är yngre.

Och. En sådan människa kan jag vara redan nu. Man behöver ju inte vara det minsta gammal för att välja att lyfta dem som är ännu yngre.

Vissa stunder vill man ju spara på burk. Den här kvällen lägger jag i min.

Jag fick samtala med kloka, roliga Alaric Mård om längtan efter det perfekta. Hans bok Begränsade är vi allihopa är en genuin, viktig, hoppfull och smärtsam berättelse. Läs den! Fina Sofia Torvalds ledde samtalet med hennes fantastiska förmåga att vara närvarande, lyhörd, engagerad och rolig samtidigt.

Det var alltså en ren glädje att få vara med på det hörn som var mitt. Jag fick tala om den tacksamhet jag hittat och aldrig vill släppa taget om. Den påminner mig om att allt det största och mest avgörande i livet är sådant jag fått som gåvor som jag inte förtjänat. Den påminner mig om den Gud som jag tror att har gett mig allt det. Och tacksamheten håller mig ödmjuk eftersom den hjälper mig att minnas att det är så lite jag kan ta åt mig äran för. Jag fick också tala om att perfekt är överskattat och om vikten av att ibland – men faktiskt inte alltid – göra sitt bästa. Jag fick tala om att leva och vara människa. Det var alltså förstås en ren glädje.

För min del både började och slutade turnén här, men du kan höra Alaric i Närpes i morgon. Gör det!

Bilder: Nicklas Storbjörk

I dag firar jag det faktum att fotbollsdamerna i Finland får samma landslagsersättning som herrarna. Tycker dessutom det är så sympatiskt och snyggt att herrspelarna vill vara med och stöda.

I dag antifirar jag det faktum att 90 % av de Nokia-anställda som haft för låga löner är kvinnor. Tycker dessutom det är så osympatiskt och osnyggt att det alltid finns röster i kommentarsfält som vägrar se någon koppling alls där.

Världen. Den är som den är. Det blir något steg framåt ibland och något steg bakåt en annan. Men mycket går åt ett rättare, rättvisare och roligare håll och det är alltid värt att fira.

I det här gänget finns knappast någon landslagsspelare. Men om det fanns önskar (och tror) jag (åtminstone goda dagar) att de skulle få samma ersättning.

– Mamma, jag vill inte att du ska åka.

Vi har spelat tre kort, vi har läst kapitelbok och vi har bett aftonbön. Vi har med andra ord gjort allt vi gör när vi gör kväll. Men när jag ska lämna rummet kommer tårarna. Ett par timmar innan han ska vakna ska jag nämligen vakna och smyga ut för att ta tåget till Helsingfors. Det har hänt så många gånger att det förlorat sin eventuella charm. Det har hänt så få gånger att det inte hunnit bli någon egentlig vana.

Tänk att få vara så älskad av och så viktig för en annan människa! tänker jag när jag ligger och stryker hans panna tills han somnar. Tänk att bara tanken på att jag inte är där på morgonen får hans tårar att rinna.

Jag är ju bara jag, men i hans ögon är jag fantastisk. För honom är jag den bästa, och det är en både stor och märklig tanke. På samma sätt som världen kryllar av världens bästa barn och världens bästa livskamrater verkar den krylla av världens bästa föräldrar.

Det är liksom ärkedefinitionen på nåd.

Jag har sprungit två kilometer. Det går fortfarande lätt, vi får någon slags hjälp av skugga. Jag springer om flera löpare i minuten, jag känner mig stark.

Framför mig springer en kvinna som har better bodies-kläder på sig. Och hennes kropp ser onekligen ut att vara en bättre, ibland ser man idealkroppar i verkligheten och det här är ett sådant ibland. Men hennes bättre kropp är trött. Tröttare än min, trots att den är väldigt mycket lättare och ser ut som en löparkropp. Med lätthet springer jag om henne, trots att min är väldigt mycket tyngre och inte ser ut som en löparkropp.

En minut senare springer en kvinna om mig. Eller egentligen springer rätt många kvinnor om mig, men just hon fastnar i mitt minne. Hon är nämligen en kvinna som kanske kunde kallas stor. Hon är ännu längre än jag och väger klart mer. Hon är starkare och snabbare än jag och med lätthet springer hon om mig.

Bland annat därför älskar jag tjejmilen.

Alldeles för många dagar i året är en kropp bara vad den ser ut att vara, men den här dagen när 20 000 kvinnor springer en mil tillsammans handlar det om hälsa, om välmående och om vad kroppen klarar av. Det finns en befrielse och en styrka i det, det finns ett sunt osynliggörande av hur kroppen ser ut.

När jag äntligen kommit i mål ställer jag mig vid mållinjen för att se mina systrar komma över. Jag står ju där varje år och jag står där och gråter varje år. Jag gråter när 77-åriga Ulla slutför sin trettiofjärde tjejmil. Jag gråter när en kvinna kommer gående, lutande mot sin käpp. Jag gråter när andra gråter, och det är fler än en som gör det när mållinjen är nära. Jag gråter när jag ser styrkan och glädjen i att finnas till och orka och kunna. Hur kroppen än ser ut.

Älska tjejmilen. Älska allt som hjälper kvinnor att fokusera mindre på hur de ser ut och mer på hur de mår.

(Och älska våra föräldrar som gav oss den här upplevelsen igen en gång.)

Efter målgång.

Oftare och oftare händer det. Att jag stannar upp mitt i allt. Får jag faktiskt göra det här? Är det här faktiskt mitt jobb?

Under tio år i den skola som fortfarande är min ställde jag mig just den frågan. Dagligen. Det börjar luta åt att jag får tre år till med samma fråga. Ingen är gladare än jag om det blir så.

Ikväll fick jag besöka ett föräldramöte för att tala om något av det roligaste och viktigaste jag vet; barn och läsning. Jag kände mig så rik. Jag kände mig rentav välsignad, fast jag vet att ordet är stort.

Men det är stort. För mig är det här jättestort.

Pirrig i väntan på att stolarna ska fyllas av föräldrar.

– Mamma, du får nog gå nu.

Är kanske de ljuvaste ord världen någonsin hört. Och de hördes redan tidigt på morgonen.

Sedan blev det ännu bättre på eftermiddagen. De ljuvaste orden någonsin överskuggades av ännu ljuvare när en viktig vuxen sa:

– En jättebra dag. Som natt och dag.

Nu är mitt hjärta lätt. Det kommer att komma bakslag, men just nu är hjärtat lätt.

När jag ser tillbaka på tio år i Helsingfors ser jag människor. Förstås. Sådan är jag. Och bland dem jag ser allra först finns hon. Jag föll för henne direkt och tio år senare är jag fortfarande fallen. Det går att få en helt ny bästa vän när man är vuxen. Hon är beviset.

Hon är den som var allra svårast att lämna när vi flyttade, för hon är den av de älskade som har klart minst kopplingar norrut. Men jag har ju en hel del kopplingar söderut tack vare jobbet och jag får träffa henne nästan lika ofta som förr.

Hurdan hon är? Till exempel sådan här:

När vi träffades för några veckor sedan ägnade vi orimligt mycket tid åt att hitta en viss nyans av ett visst nagellack åt mig. Vi lyckades inte. Just den nyansen var slutsåld överallt. Jag ville ha den så gärna att jag letat på nätet – slutsålt. Jag ville ha den så gärna att jag beställde en liknande på nätet.

När vi träffades i dag grävde hon fram exakt den nyansen av exakt det nagellacket åt mig. Hon hade fortsatt leta. Hon hade hittat.

Tisdagen den 27 augusti fick jag årets första julklapp. För tio år sedan fick jag en av livets bästa gåvor.

Bilden ger varken henne eller nagellacket rättvisa. Jag är dålig på bild och jag är ännu sämre på bild på tåg.

Jag saknar dem. De fattas mig. Min älskade flock. Jag vet att den ena är världens sämsta sällskap på fotbollsmatcher, att den andra kan vara helt orimlig emellanåt och att den tredje aldrig somnar på kvällarna. Men de är mina och när de inte är hos mig saknar jag dem.

Saknaden har dock fått plåster gjort av guld på såren. Lyckliga jag som i natt får somna just här! Hos vänner som kom att bli familj och som nog aldrig mer kan bli något annat.

Också den här dagen får jag somna tacksam.

Delar av min flock.

Att ha stora barn. Är det egentligen bara att ha alla sina ägg i en korg som någon annan bär? Någon som oftast bär lite rangligare och osäkrare än man själv skulle bära? Å andra sidan; det är ju faktiskt långt man själv som lärt bäraren bära. Man får väl försöka lita också när det skvalpar till.

Det är – vidhåller jag fortsättningsvis – roligare hela tiden det här med att ha barn. Men ibland också svårare.

Mina två stora. Mina äggbärare. Och så en tredje jag älskar vansinnigt mycket. Och jag vet att de är små i många andras ögon. Storlek är kanske mer relativt än något annat, konstaterade jag i dag när facebook bjöd på en bild av en fyraårig Ingrid. Oj, vad jag tyckte hon var stor då. Oj, vad jag tyckte hon var liten nu.