Vi håller på att packa iväg hela familjen för övernattningsresa. Kläder och lakan och tandborstar för fem personer är kläder och lakan och tandborstar för fem personer. Det är sällan god stämning när vi ska packa. Nåd är att jag alltid lyckas glömma det. Varje gång är jag genuint förvånad över stämningen.

Fler än en gång har jag förundrats över Fredriks prioriteringar i sådana lägen. Det är ju inte så att han börjar tillverka mjöd, tapetsera om i vardagsrummet eller bygg en halmbock mitt i packandet. Nej, det är inte så, men det känns så. Han tycker att så märkliga saker är viktiga. Och – och det här är viktigt – minst lika ofta har han förundrats över mina prioriteringar i sådana och andra lägen. Vi ser helt klart helt olika saker som behöver och borde göras hemma.

Här har vi ett val. Vi kan välja att vara irriterade och frustrerade över att den andra inleder ett projekt som i våra egna ögon är helt onödigt. Eller så kan vi välja att vara tacksamma och glada över att den andras ögon ser sådant som vi själva uppenbarligen inte ser.

Det finns många olika nycklar till att ha det bra tillsammans. För oss är det här en sådan nyckel. Att försöka se på den andra med tacksamhet och glädje också de gånger vi inte riktigt förstår. Man blir bättre på det hela tiden. Om man övar.

– Alltså, jag måste fråga. Har du någon släkting eller bror som går i Lärkan?

Frågade jag. För mannen framför mig hade samma efternamn och samma leende som en av mina gamla studerande.

Mannen framför mig var hans pappa. Pappa! Jag gissade att han var trettio, det visade sig att han var femtio.

Och någon dag senare träffade jag en kvinna som jag gissade att var mellan trettiofem och fyrtio. Fyrtioåtta.

Det här kunde ju vara ett tecken på att jag helt har tappat känslan för folks ålder, men jag inser nog att det här är ett tecken på att jag börjar bli gammal. Att människor som för tjugo eller tio år sedan kändes gamla numera känns typ lite drygt torra bakom öronen.

Hur det känns att konstatera att jag börjar bli gammal? Alltså jättebra. Jag har fått mer liv än jag trodde. Dessutom rikare liv. Det är lätt att vara tacksam.

Lika lätt som det är att med råge underskatta folks ålder. Jag ska nog sluta försöka.

Hon har skämt bort oss med god nattsömn typ hela sitt liv, lilla Hildis. Jag vågar ju knappt säga det högt – eller ens viska det tyst – men en enda natt i hela hennes liv har jag behövt ta upp henne ur sängen och hålla henne i famnen i tröstande syfte. Det var en natt i Umeå hösten 2018. En enda natt.

För en månad sedan började hon utmana lite. Med betoning på lite. Varje kväll efter läggdags ska hon komma upp och kissa en gång. Och den kissturen är den läääängsta i världen. Dessutom tvättar hon händerna i ett tempo som får Rowan Atkinsons karaktär i Love actually att verka speedad (ni som vet vet). Till på köpet ska hon bestämt krypa tillbaka till sitt rum efteråt.

Om jag inte skulle tycka att hon är så vanvettigt gullig när hon kryper fram i snigeltakt skulle jag säkert kunna bli vanvettigt irriterad.

Jag är så svag för henne. Jag är så glad över henne.

För typ ett år sedan. Glad också då.

Av (minst) tiotusen orsaker att älska Fredrik vill jag efter ett veckoslut på vift berätta om en:

När jag är borta och ringer hem låter han nästan alltid glad. Han sköter ju allt på hemmaplan då och jag vet att det skulle finnas (minst) tiotusen orsaker att klaga och sucka, men han väljer bort dem när han pratar med mig. Det gör det så mycket lättare och roligare att vara borta. Och det här ska jag själv försök bli bättre på. Jag är lite för bra på att fastna i en av de där tiotusen orsakerna att klaga, trots att det aldrig hjälper honom och sällan hjälper mig.

Han har haft en gudstjänst, en jordfästning och ett dop medan jag var borta. För att fixa det har han fått köra hundratals kilometer. Ändå tar han emot mig utan bitterhet och missunnsamhet.

Det.

Jag trodde ju att jag valde en bra en då när det begav sig för sjutton år sedan. Men jag hade nog inte en aning.

Han är också bra på kubb. Typ bäst i sommarhussällskapet.

Denna självständighetsannandag vaknar jag i en sanslöst mysig lägenhet i Tammerfors med två av kvinnorna i mitt liv. Jag vaknade första gången klockan sju, men lyckades somna om. Jag vaknade andra gången klockan åtta, men lyckades somna om. Jag vaknade tredje gången klockan halv nio, men insåg att jag nog inte somnar om igen. Så jag tassade ut till köket. Läste min bok. Åt en halv påse godis. Ja, på helt tom mage.

Att sova över med kompis var för mig som barn lika med att vakna mycket tidigare än kompisen. Ligga så tyst som möjligt och knappt våga andas för att inte väcka den andra. Att sova över med kompis är för mig som vuxen så mycket mer än så.

Det är sjunde året i rad vi har vårt veckoslut tillsammans, jag och en av mina bästisar och hennes andra bästis. Den här helgen är en av höstens absoluta höjdpunkter och vi har aldrig tummat på den. Någon gång har en riktigt liten bebis varit med, flera gånger har en riktigt stor gravidmage varit med. Men det har alltid blivit av. Vissa saker är för viktiga för att man ska kunna göra avkall.

Vänner. Så sjukt bra grej. De här två släpper jag aldrig.

Fån den första bästishelgen. Lika bra och viktig nu som då. Då som nu.

Som förälder får väl egentligen inte ha favoriter, men Hilde är åtminstone inte min icke-favorit. Om vi säger så. Hon köpte ett par yllestrumpor ikväll.

– Vet du vad som står här? frågade hon mig och pekade på etiketten.

Jag sa nej. Trots att jag säkert hade kunnat utläsa något om ylleprocenten i strumporna.

TUR att jag sa nej, för annars skulle jag ha gått miste om det här:

– Det står älskade älskade mamma, sa Hilde.

Jag smalt. Om du ser en stor pöl på prismas golv, typ vid julpyntet, är det kanske mig du ser.

10.40 idag ringde jag ett samtal.

– Hej, det här är Amanda Audas-Kass. Jag har tid hos er idag klockan elva och ska hoppa i duschen nu före och ville bara kolla om det är bättre att jag kommer med rent hår eller torrt hår.

Jag kände en enorm lättnad över att Fredrik inte var hemma och åhörde samtalet. Han skulle ha svimmat av stress över min extrema tidsoptimism. Men jag hann. 11.00.23 steg jag in på salongen. Med rentvättat – dock inte torkat – hår. Och lät klippa mina toppar.

Och det var egentligen mera det än min tidsoptimism som jag ville skriva om. Eller egentligen mera om det faktum att jag ägnade en hel halvtimme idag åt att beskåda min egen spegelbild.

Att sitta framför spegeln så länge är alltid en prövning. Att göra det nyduschad och osminkad och med vått hår i ett hårt belyst rum är en ödmjukande på gränsen till förödmjukande upplevelse. Jag noterade skavanker som typ aldrig annars stör mig. Ska så lagom umgås så mycket med sin egen spegelbild.

Den som gav oss spegeln tog nog mer än hen gav, konstaterade jag där i frisörstolen. För nog känns det som om många saker skulle vara bättre och lättare om ingen av oss hade tillgång till vårt eget yttre. På något sätt tror jag ju att vi därmed skulle ha mindre tillgång också till andras yttre och med det finns väl bara fördelar.

Vi kan inte göra speglar ogjorda, men vi kan – i åtminstone någon mån – välja hur intensivt vi umgås med dem.

Intensivt ska vi umgås bara med bilder som får oss att se på oss själva och varandra med mera nåd. För mig är den här bilden, tagen av syster Matilda, en sådan bild.

Det finns många berättelser om mig och mitt liv. Här kommer en.

Hilde och jag vandrar omkring i botniahallen. KAJ ska börja spela om en kvart och vi springer av oss lite inför ett par timmar av stillasittande. En man jag aldrig har träffat kommer fram till mig, presenterar sig och tar i hand. Och så säger han att han är så glad att vi har kommit till Kvevlax och församlingen här.

– Vi har bett för er ända sedan vi fick veta att ni var på väg.

Jag blir lite ställd. Kan man bli annat? När en människa man inte känner bär fram en i sina böner? Jag får nog inte ens fram hur mycket hans ord betyder.

Att få vara buren av andras böner är något av det finaste en människa kan få vara. Jag tänker ju dessutom att de här bönerna har blivit besvarade. Vi har landat så mjukt. Nästan osannolikt mjukt.

En del av min mjuklandning är det fantastiska faktum att jag skriver det här på en buss i Helsingfors. Har fått umgås med en bästa vän hela kvällen och är nu på väg hem till en annan bästa vän. Också det jag inte ens trodde att jag kunde be om har blivit.

Jag och en av de bästa när vi förra året handlade julpynt på Stockmann och nostalgiskt tog en bild eftersom vi trodde det var sista gången vi fick uppleva just den jultraditionen tillsammans. Ha! Vi trodde SÅ fel.

Vi gjorde som de flesta andra igår och firade KAJs första tio år. Vi borde ha gjort det utan Hilde (och stundvis utan Arvid), men det är lätt att vara efterklok. Trots att konserten alltså hade sitt (höga) pris var det SÅ värt det. Jag är ju visserligen inte känd för att vara svårrörd, men det blev faktiskt en kväll som verkligen tog tag i mig.

Varför?

1. Det var otroligt proffsigt. Så bra musik. Så bra texter. Så bra ljud. Så bra ljus. Så bra allt. Hägklassigt och välgjort och fantastiskt på alla plan.

2. Det var otroligt sympatiskt. Det är ju inte bara det – eller ens mest det – att de är begåvade. De är liksom bara så härliga.

3. Det var otroligt viktigt. De når ju en bred publik och inför den härligt breda publiken belyser KAJ på ett fint sätt den ibland onödigt trånga mansrollen. Dels driver de i flera texter på ett kärleksfullt sätt med män som inte kan, vill eller får tala om sådant som är viktigt på riktigt och dels är de själva i sin existens en motvikt på så enormt många plan. När de stod och kramade om varandra på scenen i slutet av föreställningen till stående ovationer av fyratusen tror jag att också se svårrörda fick se sig besegrade.

Österbotten. Lite roligare, lite vackrare och lite bättre för att KAJ finns.

Taco hej.

I vårt liv finns en människa som började fundera på en lämplig födelsedagspresent till Hilde. Vad kan en liten Hild tänkas vilja ha? Liksom?

Och så landade hon här:

Hon sydde en biskopsdräkt till Hilde! Fatta! Idén är genialisk och genomförandet håller minst lika hög nivå. En helt perfekt födelsedagspresent till vår lilla treåring som ju är en stor vän av biskopen. Tack, finaste Anna-Karin!

För den som behöver påminnas om förlagan:

Bild: Markku Pihlaja/Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland

Hur likt? Så likt!

Hur fint? Så finast!