Denna självständighetsannandag vaknar jag i en sanslöst mysig lägenhet i Tammerfors med två av kvinnorna i mitt liv. Jag vaknade första gången klockan sju, men lyckades somna om. Jag vaknade andra gången klockan åtta, men lyckades somna om. Jag vaknade tredje gången klockan halv nio, men insåg att jag nog inte somnar om igen. Så jag tassade ut till köket. Läste min bok. Åt en halv påse godis. Ja, på helt tom mage.

Att sova över med kompis var för mig som barn lika med att vakna mycket tidigare än kompisen. Ligga så tyst som möjligt och knappt våga andas för att inte väcka den andra. Att sova över med kompis är för mig som vuxen så mycket mer än så.

Det är sjunde året i rad vi har vårt veckoslut tillsammans, jag och en av mina bästisar och hennes andra bästis. Den här helgen är en av höstens absoluta höjdpunkter och vi har aldrig tummat på den. Någon gång har en riktigt liten bebis varit med, flera gånger har en riktigt stor gravidmage varit med. Men det har alltid blivit av. Vissa saker är för viktiga för att man ska kunna göra avkall.

Vänner. Så sjukt bra grej. De här två släpper jag aldrig.

Fån den första bästishelgen. Lika bra och viktig nu som då. Då som nu.