Jag tyckte så synd om fotbollsföräldrar. Drömde om att inte behöva bli en. Utifrån sett såg det inte speciellt roligt ut. Jag såg bara en massa skjutsningar, en massa försäljning av wc-papper och en massa veckoslutstimmar på i bästa fall en läktare och i sämre och vanligare fall på marken bredvid fotbollsplan.

Oj, vad jag hade fel.

Jag älskar ju det här. För de älskar det och jag tror att man aldrig tröttnar på att se en människa man älskar göra något hon älskar. Det kan vara fotboll eller frimärken eller frisbeegolf, det är en njutning oavsett. Idag har jag sett Arvid spela fyra fotbollsmatcher. Fyra timmar satt jag på en regnjacka i gräset och hejade mig småhes. Varje sekund ville jag vara just precis där.

Men på riktigt: om vi ska klara av det här med något slags förstånd i behåll så måste vi lösa vissa praktiska frågor. Nu börjar alla våra matcher med att vi vänder upp och ner på huset för att hitta speltröjan, strumporna eller benskydden. Eller allt det där. Hur gör alla andra? Eller börjar alla andras matcher också på det sättet?

Plötsligt dök den här varelsen upp i min telefon. Här är ju jag. Ganska precis aderton år ung.

Och jo. Jag ser ju själv att mycket är problematiskt. Jag kunde hålla en två timmars föreläsning enbart om de hårrelaterade problemen. Det är löjligt lätt att vara onådig.

Samtidigt måste jag säga: tänk att jag fick vara ganska precis aderton år ung och så obrydd om mitt utseende som jag ändå var! Jag var väldigt medveten om att det inte var det viktigaste. Knappt ens viktigt. Jag var trygg. Jag var älskad. Jag hade så otroligt bra kompisar i mitt liv och jag hade så otroligt bra pojkar i mitt liv. Jag kände mig rätt fin. Faktiskt.

Och just det – att jag kände mig rätt fin – gör det löjligt svårt att vara onådig. För hon på bilden och alla andra som förmår känna sig fina är ju nog vinnarna när det kommer till utseende.

Jag brukar ju säga att jag hellre känner mig vacker än är vacker, om jag måste välja. Att gå omkring och överskatta sina egna looks är ett både sällsynt och ofarligt problem. Att gå omkring och överskatta bristerna i sina egna looks kan få de vidrigaste av konsekvenser och är vanligare än spagetti och köttfärssås.

Därför vet jag vad jag väljer. Därför söker jag mig till det och dem som gör att jag känner mig vacker och därför undviker jag det och den som gör att jag känner mig ful.

Och allra helst söker jag mig till det och dem som gör att jag växer i insikt om hur oviktigt det ändå är. Varken hur jag ser ut eller känner att jag ser ut gör världen till en bättre plats, det är helt andra muskler som behövs till det.

Och så bar hon ut en stor hög med böcker i hallen och satte sig ner. Läste dem högt för sig själv och ett gosedjur, en efter en, och flyttade över de lästa böckerna till en annan hög. Tills alla låg i den högen.

En hel timme satt hon där. En timme! Utan att säga ens ett ord till mig som satt och jobbade i köket. Men hur skulle hon ha hunnit? Hur skulle hon ha behövt?

Om jag lyckas vara med och ge henne ens hälften av min kärlek till läsning och böcker är jag överlycklig. För mig har den kärleken nämligen varit ovärderlig. För mig är den kärleken nämligen ovärderlig.

Hon är alldeles för liten för att man ska kunna säga eller ens gissa, men åtminstone för den Hilde som är nu när hon är nästan fyra år den kärleken också ovärderlig.

Den här onsdagen i mitten av augusti la Hilde till ett nytt hot i sin redan välsorterade repertoar.

– Mamma, om du väljer kvällsbok så tänker jag flytta till Helsingfors.

Jag valde inte kvällsbok. Hon bor kvar.

Där står de i sina ljusblå hupparin. Lite solbrända, mycket glada. De står på den trappa som på något märkligt sätt fortfarande är min och jag inser att jag inte känner någon av dem. Alls.

De solbrända och glada är i år tutorer i den skola som fortfarande känns som min och de finns på bild på instagram. Jag har för andra året i rad startat ett nytt läsår utan att göra det i ett klassrum och det känns liksom både helt fel och helt rätt samtidigt.

Jag sörjer att jag inte känner någon av de ljusblå på trappan. Jag sörjer att jag inte fick träffa min egen gamla basgrupp idag. Deras första dag deras sista år. Jag vet precis vad jag hade velat säga till dem idag. Jag saknar dem så att jag går lite sönder. Jag sörjer att det finns alldeles för få tonåringar i mitt liv just nu, för ingenting har hittills visat sig passa bättre in där. Jag sörjer att mina kära gamla kolleger som var min vardag i så många år plötsligt inte alls är min vardag längre. De fattas mig.

Så idag sörjer jag mycket, men också idag får jag göra det utan att ångra någonting. Det år som har gått har lärt mig att den kombinationen är mycket möjlig och ibland mycket ofrånkomlig. Också de gånger du avstår och offrar med stor sorg kan du göra det med stor vilja.

Och också ikväll vet jag det så väl; att jag är så innerligt tacksam över att jag får sörja. Om det hade varit bara lätt att lämna skolan och människorna hade det ändå varit den största sorgen av alla.

Det finns ljud som jag avskyr och det finns ljud som jag älskar. Och det finns verkliga favoritljud. Här kommer ett:

ljudet av Ingrid och Hilde som skrattar och pratar och har det bra tillsammans. Som systrar sig. Som berättar saker för varandra, som ställer frågor till varandra. Som tar varandra på allvar. Som bygger en relation som för alltid kommer att vara en del av dem båda.

Jag borde spela in det ljudet och spara det på burk. För det finns kanske inget vackrare.

Tre av våra tre barn vill helst av allt ha ett till syskon. Enligt deras gemensamma utsaga kommer de att bära ett så enormt stort ansvar att vi föräldrar knappt skulle märka av det här lilla syskonet.

– Jag vill ha ett syskon till. Det är det ENDA jag vill, hävdar Arvid.

– Alltså, jag kan faktiskt hoppa över mitt godis den här lördagen om vi får ett syskon istället, förtydligar han med rösten full av övertygelse.

– Jag kan hoppa över mitt alla lördagar, intygar Ingrid.

Jag förstår dem. Om jag också skulle kunna lägga något slags likamedtecken mellan bebis och lördagsgodis skulle jag ha sjutton barn. Minst.

Och jag inser, när jag lyssnar på dem, att vi aldrig förr har haft ett så här stort minsta barn utan att ett nytt barn varit på väg. Och att det känns rätt skönt att också den minsta är nästan stor numera. För mig. Men att det finns också andra känslor i familjen.

Deras syskonlängtan har pågått en tid, men intensiteten just idag har sina skäl. De flesta av oss var på bröllop igår och firade att två bra typer gör världen vackrare och roligare genom att dela varandras värld. Där fanns förutom härliga människor, festligt program och goooood mat väldigt många bebisar. Det kändes rätt skönt att inte ha en egen. För mig. Men det fanns uppenbarligen också andra känslor i familjen.

De gör sig oftast orimligt bra som storasyskon. Men det är ju inte orsak nog att ha sjutton barn. Eller ens fyra.

Men den här stunden. Det här första mötet. Ett av mitt livs bästa stunder. Bara därför kunde man ju nästan.

Sak som säger en hel del om Hilde Kass snart fyra år: att hon använder ordet faktiskt ofta. Väldigt ofta. Faktiskt.

En annan sak som säger en hel del om Hilde Kass snart fyra år: att hon gillar att rita så mycket att hon nästan ritar oss ur huset, men att vi bara älskar det. Av förekommen anledning.

När jag idag kokade morgongröt hittade jag de här bilderna på mig och Fredrik i köket. Och jag blev så lycklig. Tänk vad hon kan!

Jag säger inte att jag blir provocerad av barn i jeansjackor och ryggsäckar som poserar utanför ytterdörrar med solsken i blick och miner som andas både förväntan och spänning. Jag säger bara att jag inte förstår vad de är gjorda av, de barn som ställer upp på sådant i sådant läge. Eller vad de föräldrar är gjorda av, de som arrangerar sådant i sådant läge.

Här hann vi i tid till skolan och alla var på hyfsat gott humör. Det finns inga bildbevis, ni får helt enkelt tro mig. Men jag ska skriva ner tre bilder så att jag minns dem senare i brist på de faktiska bilderna.

1. Ingrid bara bubblade hela morgonen och for iväg med en kompis till skolan. Rätt tidigt. Väldigt lyckligt. Bättre blir det inte.

2. Arvid var lite mer försiktig, för sådan är han och sådan får han vara. Men ändå trygg och glad. Bättre blir det inte.

3. Hilde meddelade att hon nog inte börjar skolan när hon blir sju. Hon stannar kvar på nya dagiset. Och bättre vitsord kan hon ju inte ge den plats som nu är hennes.

De bilderna. Det blev en fin start på en höst som blir som den blir. Det som kommer kommer. Omöjligt att veta vad. Men en fin start fick vi.

En start som också bjöd på någon slags loppukevennys när Hilde kom ut ur sitt rum klockan 22.38 för att hon behövde hjälp med att byta om till kanindräkt. Tänk att det behovet kan infinna sig vid den tiden en torsdag. När man är tre.

Ja. Suck.

Att vara Arvid nästan åtta år är att ha väldigt stora frågor.

– Mamma, jag vill inte att du ska dö, säger han plötsligt lite gråtande när jag sitter vid hans sängkant efter läggdags.

Och jag slås igen en gång av det helt ofantligt sanslösa i att jag är den personen i hans liv. Som verkligen inte får dö. Att få vara den för någon är svindlande stort. Åt alla tänkbara håll.

Sedan är han tyst så länge att jag är helt säker på att han somnat.

– Mamma, tror du att det kommer något nytt världskrig? frågar han då.

Och då tar vi det. För om någon undrar sådant när han egentligen borde sova, då bara måste man ta det.

Han är på många sätt så stor, min älskade lilla pojke. Jag vet inte riktigt när det hände, hann inte helt med. Han är på alla sätt så fin, min älskade lilla pojke.