Tre av våra tre barn vill helst av allt ha ett till syskon. Enligt deras gemensamma utsaga kommer de att bära ett så enormt stort ansvar att vi föräldrar knappt skulle märka av det här lilla syskonet.

– Jag vill ha ett syskon till. Det är det ENDA jag vill, hävdar Arvid.

– Alltså, jag kan faktiskt hoppa över mitt godis den här lördagen om vi får ett syskon istället, förtydligar han med rösten full av övertygelse.

– Jag kan hoppa över mitt alla lördagar, intygar Ingrid.

Jag förstår dem. Om jag också skulle kunna lägga något slags likamedtecken mellan bebis och lördagsgodis skulle jag ha sjutton barn. Minst.

Och jag inser, när jag lyssnar på dem, att vi aldrig förr har haft ett så här stort minsta barn utan att ett nytt barn varit på väg. Och att det känns rätt skönt att också den minsta är nästan stor numera. För mig. Men att det finns också andra känslor i familjen.

Deras syskonlängtan har pågått en tid, men intensiteten just idag har sina skäl. De flesta av oss var på bröllop igår och firade att två bra typer gör världen vackrare och roligare genom att dela varandras värld. Där fanns förutom härliga människor, festligt program och goooood mat väldigt många bebisar. Det kändes rätt skönt att inte ha en egen. För mig. Men det fanns uppenbarligen också andra känslor i familjen.

De gör sig oftast orimligt bra som storasyskon. Men det är ju inte orsak nog att ha sjutton barn. Eller ens fyra.

Men den här stunden. Det här första mötet. Ett av mitt livs bästa stunder. Bara därför kunde man ju nästan.