Ovärderlig

Och så bar hon ut en stor hög med böcker i hallen och satte sig ner. Läste dem högt för sig själv och ett gosedjur, en efter en, och flyttade över de lästa böckerna till en annan hög. Tills alla låg i den högen.

En hel timme satt hon där. En timme! Utan att säga ens ett ord till mig som satt och jobbade i köket. Men hur skulle hon ha hunnit? Hur skulle hon ha behövt?

Om jag lyckas vara med och ge henne ens hälften av min kärlek till läsning och böcker är jag överlycklig. För mig har den kärleken nämligen varit ovärderlig. För mig är den kärleken nämligen ovärderlig.

Hon är alldeles för liten för att man ska kunna säga eller ens gissa, men åtminstone för den Hilde som är nu när hon är nästan fyra år den kärleken också ovärderlig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s