Plötsligt dök den här varelsen upp i min telefon. Här är ju jag. Ganska precis aderton år ung.

Och jo. Jag ser ju själv att mycket är problematiskt. Jag kunde hålla en två timmars föreläsning enbart om de hårrelaterade problemen. Det är löjligt lätt att vara onådig.

Samtidigt måste jag säga: tänk att jag fick vara ganska precis aderton år ung och så obrydd om mitt utseende som jag ändå var! Jag var väldigt medveten om att det inte var det viktigaste. Knappt ens viktigt. Jag var trygg. Jag var älskad. Jag hade så otroligt bra kompisar i mitt liv och jag hade så otroligt bra pojkar i mitt liv. Jag kände mig rätt fin. Faktiskt.

Och just det – att jag kände mig rätt fin – gör det löjligt svårt att vara onådig. För hon på bilden och alla andra som förmår känna sig fina är ju nog vinnarna när det kommer till utseende.

Jag brukar ju säga att jag hellre känner mig vacker än är vacker, om jag måste välja. Att gå omkring och överskatta sina egna looks är ett både sällsynt och ofarligt problem. Att gå omkring och överskatta bristerna i sina egna looks kan få de vidrigaste av konsekvenser och är vanligare än spagetti och köttfärssås.

Därför vet jag vad jag väljer. Därför söker jag mig till det och dem som gör att jag känner mig vacker och därför undviker jag det och den som gör att jag känner mig ful.

Och allra helst söker jag mig till det och dem som gör att jag växer i insikt om hur oviktigt det ändå är. Varken hur jag ser ut eller känner att jag ser ut gör världen till en bättre plats, det är helt andra muskler som behövs till det.