Jag tyckte så synd om fotbollsföräldrar. Drömde om att inte behöva bli en. Utifrån sett såg det inte speciellt roligt ut. Jag såg bara en massa skjutsningar, en massa försäljning av wc-papper och en massa veckoslutstimmar på i bästa fall en läktare och i sämre och vanligare fall på marken bredvid fotbollsplan.

Oj, vad jag hade fel.

Jag älskar ju det här. För de älskar det och jag tror att man aldrig tröttnar på att se en människa man älskar göra något hon älskar. Det kan vara fotboll eller frimärken eller frisbeegolf, det är en njutning oavsett. Idag har jag sett Arvid spela fyra fotbollsmatcher. Fyra timmar satt jag på en regnjacka i gräset och hejade mig småhes. Varje sekund ville jag vara just precis där.

Men på riktigt: om vi ska klara av det här med något slags förstånd i behåll så måste vi lösa vissa praktiska frågor. Nu börjar alla våra matcher med att vi vänder upp och ner på huset för att hitta speltröjan, strumporna eller benskydden. Eller allt det där. Hur gör alla andra? Eller börjar alla andras matcher också på det sättet?