Där står de i sina ljusblå hupparin. Lite solbrända, mycket glada. De står på den trappa som på något märkligt sätt fortfarande är min och jag inser att jag inte känner någon av dem. Alls.

De solbrända och glada är i år tutorer i den skola som fortfarande känns som min och de finns på bild på instagram. Jag har för andra året i rad startat ett nytt läsår utan att göra det i ett klassrum och det känns liksom både helt fel och helt rätt samtidigt.

Jag sörjer att jag inte känner någon av de ljusblå på trappan. Jag sörjer att jag inte fick träffa min egen gamla basgrupp idag. Deras första dag deras sista år. Jag vet precis vad jag hade velat säga till dem idag. Jag saknar dem så att jag går lite sönder. Jag sörjer att det finns alldeles för få tonåringar i mitt liv just nu, för ingenting har hittills visat sig passa bättre in där. Jag sörjer att mina kära gamla kolleger som var min vardag i så många år plötsligt inte alls är min vardag längre. De fattas mig.

Så idag sörjer jag mycket, men också idag får jag göra det utan att ångra någonting. Det år som har gått har lärt mig att den kombinationen är mycket möjlig och ibland mycket ofrånkomlig. Också de gånger du avstår och offrar med stor sorg kan du göra det med stor vilja.

Och också ikväll vet jag det så väl; att jag är så innerligt tacksam över att jag får sörja. Om det hade varit bara lätt att lämna skolan och människorna hade det ändå varit den största sorgen av alla.