Det finns väldigt mycket väldigt tråkigt som kunde sägas om riksdagsvalet som kom och gick, men i dag vill jag fokusera på en glad nyhet.

Fest och glädje!

Aldrig förr har lika många kvinnor suttit i Finlands riksdag. Det gör mig genuint lycklig. Inte för att kvinnor nödvändigtvis är bättre, smartare, snällare och mer kompetenta än män men för att de faktiskt är lika bra, smarta, snälla och kompetenta som män och för att de behöver få vara just det också i riksdagen.

Om politik skulle vara tråkigt och torrt och irrelevant skulle det inte spela någon roll vem som sitter i riksdagen. Men politik är inte det, politik är liv. Det handlar om dig och mig och den vardag vi möter. Därför behöver alla slags liv och vardagar finnas representerade när besluten fattas. Det måste finnas någon som är ungefär som du och det måste finnas någon som är ungefär som jag. Alltså är den mest jämlika riksdagen hittills en bra sak. Grattis, Finland!

Men samtidigt. Vi måste prata om Vasa valkrets. Det är ofantligt trist att det finns så få kvinnor bland de nyvalda riksdagsledamöterna från Vasa valkrets. Min blivande valkrets. Hur kan bara tre av sexton vara kvinnor? Det känns ju som om det finns fler kvinnor i herrarnas handbollslandslag än i den skaran och på många sätt är det ju nog ett misslyckande.

Jag har ingen aning om varför det ser ut just så här i just den österbottniska kretsen och jag hoppas att du som bor på min nygamla hemort är lika förvånad som jag. Eller? Har du någon aning? Vågar du spekulera?

Det måste ju finnas någon som är ungefär som de österbottniska kvinnorna också. Ju.

Jag glömde bort att jag har en blogg. Inte hade jag mycket till telefon heller. Det blev två dygn helt utan facebook och nästan helt lika utan instagram. I stället var jag helt och hållet närvarande bara där jag var. Scrollade livet självt. Liksom.

Livet och vännerna i världsklass. Vi har kallat det för avskedsesan, men det var ingen som tog något avsked. Vi ses säkert under påsken, sa vi i stället. Det är ju en så mycket roligare sak att säga.

Jag har ägnat två dygn åt att äta vansinnigt mycket och vansinnigt gott, åt att prata och skratta och prata ännu mera med dessa älskade vänner och åt att låta bli att tänka på hur kort tid till vi fortfarande bor nära varandra. Vi som inte kände varandra alls när vi flyttade hit, vi som vävt ihop våra liv i varandras.

Det geografiska avståndet må vara vad det är – de kommer alltid att vara nära våra hjärtan. Det slår förstås alla geografiska avstånd som finns, även om jag redan nu kan sörja allt det som är lätt nu men blir svårt sedan.

Och i dag har vi packat två lådor till.

Med rätta kan man fråga sig varför den här bilden illustrerar den här texten. Svaret vet jag. Och de. Kanske.

Att ha en Hild på nästan två och ett halvt är att varje kväll kunna smyglyssna till en aftonkonsert från hennes sovrum. I skrivande stund har det gått över en timme sedan vi la henne och under den timmen har hon hunnit bjuda på hits som Blinka lilla, Hej vädret, Björnen sover, Här kommer Pippi Långstrump, Åke-sången, Du är så fin och Sov du lilla videung. En liten artist omedveten om sin publik.

Hon är så osannolik. Trots att det alltid är så här så förundras jag lite varje kväll. Tänk att hon bara ligger där för sig själv och är nöjd och glad. I över en timme! Tänk att hon inte kräver sällskap eller underhållning av oss. Alls. Vad tänker hon på, liksom? Något slags hyfsat rikt inre liv verkar hon ju onekligen ha.

Hon är verkligen en helt underbar typ, denna Hild på nästan två och ett halvt. Tänk att hon finns!

I dag har jag mött ett yngre jag hundratals gånger. Det mesta sparkade verkligen inte joy och får ett nytt liv i soporna. Få pappersbilder får leva vidare på österbottnisk mark.

Jag har också mött yngre versioner av mina barn hundratals gånger. Minst. Där är det så mycket joy. Men det är sådant joy som också finns i digital form, så inte heller speciellt många av de bilderna får komma med i flytten.

Jag har mött en betydligt yngre Ingrid. Hon var (och är) orimligt mysig, men hon var också orimligt taskig i huden. Tänk att vi var så vana vid de där såren och utslagen att vi knappt såg dem! För oss var hon bara så självklar och vackrast i världen. Barn med slät och sårfri hud var de konstiga för oss.

I dag är hennes hud nästan problemfri, men det händer att något rött tittar fram runt munnen och hon får nästan panik varje gång. Det fick hon aldrig då, också för sig själv var hon bara så självklar och vackrast i världen. Många gånger i dag har jag hunnit tänka att det är väldigt mycket lättare att ha problemhud när man skriver sin ålder med en siffra än med två. Många gånger i dag har jag hunnit tänka att jag är tacksam för att det är undantag snarare än regel numera.

Ingrid nästan tre. SÅ skön typ. SÅ lik Hilde. SÅ besvärlig hud.

I dag har jag rensat bland hundratals bilder och många gånger snubblat över bilder på mina syskon. Jag har drabbats av glädje, mitt liv är rikare för att de finns. Jag älskar dem miljoner. I dag råkar det också vara den internationella syskondagen.

I dag är jag ännu mer tacksam än vanligt för de tre systrar som är mina. Och för de två bonussystrar som också hör till.

I dag är glad för att jag vågade försöka ge mina egna barn syskon och enormt tacksam över att det också fick bli så.

I dag tänker jag på alla dem som inte alls har syskonrelationer att hänga i julgranen. Som kanske har en sval icke-relation eller en destruktiv och svår och som påminns om det en dag som den här.

I dag tänker jag på alla dem som längtar efter egna syskon. Som kanske står ensamma med frågor som gäller åldrande föräldrar och som saknar någon att bollplanka med.

I dag tänker jag på alla dem som längtar efter syskon till sitt eller sina barn. På dem som sitter vid matbord där det saknas en viktig person som kommer att göra familjen hel.

Syskon. Det är mangleis. Vi som får vara glada en sådan här dag får verkligen vara det.

Det landade ett pappersflygplan i vårt vardagsrum. Med ett budskap.

Tänk att han kan skriva! Tänk att det är det här han skriver!

Frågan är om du kan läsa det. Det kräver ju sin läsare, det här budskapet. Förpackningen är inte helt okomplicerad. Kanske kräver det också vetskap om att vår sexåring andas och lever fotboll. Då kanske du klarar det?

Att få vara med när en liten människa erövrar orden är stort. Att få vara med när tre små gör det samtidigt på sina egna nivåer och sätt är ännu större.

Jag är inte helt säker, men det kan hända att det vackraste ljud som finns är ljudet av Fredrik och Ingrid som läser högt för varandra.

Det ljudet berättar att de har varandra, att de har läsningen och att de har tiden. De har med andra ord typ allt. Och när de man älskar mest får ha typ allt är det lätt att andas.

När sådana ljud fyller hemmet kan man faktiskt leva väl med flyttlådor och sopsäckar längs väggarna i lägenheten. För där lever vi nu. Det är på gång.

Bild: Maria Hedengren

– Du älskar mig.

Hon säger det till mig ibland och jag tänker att det är bland det finaste man kan få höra. Som förälder. Som människa.

Varje dag i hennes liv har jag ju vetat att jag älskar henne så hjärtat svämmar över, men att nu få veta att hon också vet det är en gåva. Att min kärlek har nått fram till hennes hjärta känns fint.

Så i väntan på att hon börjar förklara sin kärlek till mig känns det faktiskt väldigt fint att hon förklarar min kärlek till henne. Det duger. Det mer än duger.

Må hon varje dag få veta.

Hon och jag för snart ett år sedan. Fotograferade av Maria Hedengren.

I går tömde vi hela vår bokhylla. Jättemånga böcker måste bli åtminstone lite färre innan flyttlasset går. Jag sorterade bort hälften (Marie Kondo hade varit stolt) och Fredrik sorterade tilbaka de flesta (Marie Kondo hade vänt sig i sin grav om hon haft någon).

I dag på morgonen hade vi ändå ett resultat. På hyllorna längst ner finns böcker som inte ska med till Kvevlax. Den som känner sig manad att plocka med sig en bok får, resten förs till bibliotek eller slängs.

Arvid är mycket. Bra på att göra sig av med saker är han inte.

– Va? Ska allt här nere bort? frågar han upprört.

Och inom några sekunder – hann vi ens svara på frågan? – har han ryckt åt sig quattrobibeln.

– Ni får inte slänga bort en bibel! säger han bestämt, kramar den ömt och flyttar upp den ett hyllsteg.

Jag blir lite nervös. Anar vart det är på väg. Och mycket riktigt.

– Den här måste vi spara.

Han har hittat en parrelationsbok med titeln Verktyg för varaktig kärlek och nu ska den också sparas. Om jag för en liten stund sedan anade vart det var på väg så vet jag nu exakt och jag och Arvid för en kamp för och emot kärleksverktygens överlevnad i vårt hem.

Mitt i kampen sätter sig Arvid ner med boken i famnen och gråter. Det är helt orimligt och helt orimligt verkligt och sant. Han gråter vid tanken på att boken inte ska med.

Jag vet faktiskt inte om jag gjorde rätt, men jag satt mig ner och tröstade. Sa att han får välja en bok från nedersta hyllan som får komma med i flytten. Men bara en. Han nöjde sig med det. Torkade tårarna och gjorde sitt val. Och härmed kan vi välkomna Verktyg för varaktig kärlek till Kvevlax.

Han är underbar.

Helt underbar bild från en helt annan gång när han visserligen också satte sig ner och grät. Fotad av syster Matilda Audas Björkholm.

Under de två senaste veckorna har jag:

– läst och bedömt ganska precis 130 elev- och studenttexter (en del av dem har jag läst och bedömt fler än en gång)

– hållit lektioner

– åkt till Österbotten på arbetsintervju och provlektion

– planerat och hållit en predikan

– haft löss

– hållit en andakt

– skrivit en kolumn

Jag tycker inte synd om mig själv. Allt har ju egentligen varit roligt. Förutom lössen. Men också roliga saker gör en människa trött om de är många och viktiga. Och nu är jag trött. Inte farligt trött, men trött.

Att få fira fredag känns ovanligt fint just i dag. Må helgen ge alla oss trötta vila.