Första advent. Jag har fått sjunga Hosianna. Och kräver inte mycket mera än så. Det är i sanning något av det bästa som finns rent så där feelismässigt. Men eftersom min man skulle predika hade jag Ingrid helt under mina vingar i kyrkbänkar. Sådant tär en aning på koncentrationen och jag kom inte i den ultimata Hosianna-feelisen i önskvärt tempo. När jag väl var nära och tårarna nästan trängde fram så började Ingrid stöka och böka. Så det blev inga tårar. Men. Jag har fått sjunga Hosianna. Och kräver inte mycket mera än så. Ändå har jag en känsla av att dagen kommer att ge mig mycket mera än så.

Diskmaskinen har fått arbeta hårt i dag. Liv i storfamilj är festligt och diskmaskinen bidrar till det genom att sudda bort eventuella negativa konsekvenser. Jag tror på allvar att jag är gjord för liv i kollektiv. Vi har firat med fyra pärlor medan två små sov. Och vi har haft det gott tillsammans. Och som vi har skrattat med och åt varandra. Nu tar vi natt. Morgondagen börjar ju tidigare än vad som borde vara tillåtet en söndag. Det vet vi. För att vara pigga borde vi ha somnat för en god stund sedan. Det vet vi. Men ibland är det så värt det. Det vet vi. Ja, oj, vad vi vet det!

Tre män kommer hem från en kväll på fotbollsplan och är märkbart besvikna. Man hinner tänka att ingen annan var där och att spelet blev en flopp. Eller att någon blev skadad och att spelet blev en flopp. Eller att de förlorat svårt och att spelet blev en flopp. Men icke. De kommer hem och blir märkbart besvikna när de ser att köket är stökigt och att ingen ens börjat ställa i ordning inför den lilla julens fest. Deras fruar sitter i soffan och tittar på fotografier och har inte ägnat världsliga ting som diskbänkar en tanke. Bara rättvist, om ni frågar mig. Nu har vi hjälpts åt allihopa. Och nu kan det roliga fortsätta. Inte börja – det började redan när folket ramlade in – men fortsätta!

Det blev en förmiddag med barnvänligt julfönster, smarrig lunch och lyxshopping. Min vän njuter av att få service av människor i vita rockar på varuhus och av att köpa fem bitar choklad för 3 euro och 40 cent. Jag står bredvid och småler och tycker att hon är helt fantastisk. I min värld ber man inte om hjälp om man redan har hittat det man ska ha. I hennes värld ber man om hjälp lite av principskäl. Man kan inte annat än tycka om.

Nu känner jag att alla andra är mycket mera intresserade av skidåkning än jag är. Jag känner att jag med gott samvete kan ta en sväng i bloggvärlden utan att någon kommer att sakna mig.

Det blev en förmiddag med barnvänligt julfönster, smarrig lunch och lyxshopping. Min vän njuter av att få service av människor i vita rockar på varuhus och av att köpa fem bitar choklad för 3 euro och 40 cent. Jag står bredvid och småler och tycker att hon är helt fantastisk. I min värld ber man inte om hjälp om man redan har hittat det man ska ha. I hennes värld ber man om hjälp lite av principskäl. Man kan inte annat än tycka om.

Nu känner jag att alla andra är mycket mera intresserade av skidåkning än jag är. Jag känner att jag med gott samvete kan ta en sväng i bloggvärlden utan att någon kommer att sakna mig.

Att ett par dagar få bo som i ett kollektiv gör gott på många plan. Ingrid drog nytta av det redan vid frukostbordet då Emmi läste favoriten Ingrid vill bada. Jag drog också nytta. Att leva med människor som gör frukost bestående av bland annat jordgubbar är härligt. Mina egna knäckebrödsskivor, som brukar kännas så rika och meningsfulla, känns plötsligt nästan torftiga och torra.

Den uppmärksamma noterar det fantastiskt vilda morgonhåret.

För tillfället tycker jag att ett barn är det mest perfekta tänkbara just nu. Men i går på kvällen, när Ingrid och hennes vän härjade vilt i vår säng så som man bara kan när det är övernattningsfest, hann jag tänka att två barn också skulle sitta ganska fint.

 

Jag tror jag är kär i idol-Tove. Ja, det var bara det. Och förstås det att jag gråter om hon eller Erik åker ut i kväll. På ett förnuftsmässigt plan kan jag hylla musikaliteten, suveräniteten och talangen hos Mariette och Calle. Men jag kan inte älska dem på samma sätt som jag älskar de unga två.

Jag tror jag är kär i idol-Tove. Ja, det var bara det. Och förstås det att jag gråter om hon eller Erik åker ut i kväll. På ett förnuftsmässigt plan kan jag hylla musikaliteten, suveräniteten och talangen hos Mariette och Calle. Men jag kan inte älska dem på samma sätt som jag älskar de unga två.

Titta vad jag hittade i dag när jag julstädade. Otroligt. Fantastiskt. Något krockskadade och allt annat än välmående – men nu är de här igen! Hurra!