Mest goolgat i dag: ettåring vägra sitta barnvagn. Ingen promenad alls kan klassas som en barnlek numera. Nej, det är krig och kamp. Och ibland nästan livsfara när hon kastar hela sin överkropp överbord och låter den hänga och slänga på ena sidan. I något skede ger jag upp och bär barnet och skuffar vagnen med den lediga armen. Och då har hon mage att ha åsikter om hur jag bär henne. Hon vill titta åt ett annat håll. Otacksamt. Hjälp mig. Jag fasar redan för nästa strapats. Och kan inte förstå hur barn kan gå så upp och ner. Det här gick ganska bra ännu i lördags och nu fungerar det inte ens nästan. Att ha barn är detsamma som att ha en osäker tillvaro.

Mest goolgat i dag: ettåring vägra sitta barnvagn. Ingen promenad alls kan klassas som en barnlek numera. Nej, det är krig och kamp. Och ibland nästan livsfara när hon kastar hela sin överkropp överbord och låter den hänga och slänga på ena sidan. I något skede ger jag upp och bär barnet och skuffar vagnen med den lediga armen. Och då har hon mage att ha åsikter om hur jag bär henne. Hon vill titta åt ett annat håll. Otacksamt. Hjälp mig. Jag fasar redan för nästa strapats. Och kan inte förstå hur barn kan gå så upp och ner. Det här gick ganska bra ännu i lördags och nu fungerar det inte ens nästan. Att ha barn är detsamma som att ha en osäker tillvaro.

Jag hörde om en undersökning (jättebra källhänvisning där) som menade att vår uppfattning av hög status har förändrats ordentligt. Förr var status lika med stort hus, ny bil, flashig båt, välbetalt jobb och hög utbildning. I dag lär det finnas en statussymbol framom alla andra; ett välfungerande familjeliv. De nya statussymbolerna är att hinna läsa med sitt barn och att hämta tidigt på dagis. Hm. Jag använder många hjärnceller till det här just nu. Håller jag med om att det är så? Vad beror det i sådana fall på? Och är det verkligen så att vi strilar materialismen i linsen eller är det bara så att vi utöver alla de materiella symbolerna också ska ha det bra med våra kära och nära? Det ska jag fundera vidare på medan jag intar en näringsrik lunch; knäckebröd och chokladbollar.

Jag har avnjutit asiatisk buffé samt teater med goda vänner i kväll. Min kamera fick inte avnjuta någondera, men en vacker människas högkvalitativa telefon (en sådan som jag sjlv fortfarande väntar på) var med och ställde upp. Som den lipsill jag är grät jag sammanlagt sju gånger till en pjäs jag redan kände till och kunde. Jag är lättrörd. Det har också goda sidor.

Jag har avnjutit asiatisk buffé samt teater med goda vänner i kväll. Min kamera fick inte avnjuta någondera, men en vacker människas högkvalitativa telefon (en sådan som jag sjlv fortfarande väntar på) var med och ställde upp. Som den lipsill jag är grät jag sammanlagt sju gånger till en pjäs jag redan kände till och kunde. Jag är lättrörd. Det har också goda sidor.

Heldag på jobbet, nu mellanlandning hemma före kvällen fortsätter med roligheter av hög kvalitet. Åh, denna vackra måndag. Vilken glädje att den kraftmässigt överträffat mina förväntningar!

Klockan är 09.08. Jag har redan i dag tagit två tupplurar. Vi kan ju säga, så där milt, att natten inte var god mot någon av oss. Må dagen kunna vara det trots dåliga odds. Alla är ju i alla fall friska. Och det brukar räcka med det. Min man är hur som helst den bästa av alla som låtit mig sova hela morgonen. Därför, och bara därför, blev det ett sömnsaldo som man kanske kan leva en dag på.

Detta var ingen vanlig kväll. Jag har debuterat som fondueätare. Jag var i gott sällskap och ändå livrädd för att göra bort mig genom att exempelvis tappa brödbitar i osten. Kanske för att husbonden hotade med att man i så fall måste kyssa alla runt bordet. Jag hyser visserligen ömma känslor för alla runt bordet, men det finns ju gränser. Ömma känslor hyser jag också för de två personer som möjliggjorde denna kväll genom att bakjoura efter att vår dotter gått in i sömnens land. Ett land jag också ska besöka nu.

Ingrid och Fredrik tittar på engelsk ligafotboll. Ingrid äter samtidigt korv. Jag tycker hon känns mera som en herreman i medelåldern än som en tösabit på 1,5. Nåja. Vår familj har ett litet lilla-jul-relaterat mysterium som ännu inte fått någon lösning och som därför upptar en stor del av vår första söndag i advent. Vi letar och letar. Fågel? Fjäril? Fisk? Ingen aning.

Jag har vinkat av underbara vänner i vetskapen om att vi för en gångs skull ses snart igen. Jag har ringt upp och berättat om en kvarglömd kofta som får fortsätta vara just en kvarglömd sådan. Jag har tittat på biskopsvigning och med glädje påmints om hur den nyvigda biskopen ackompanjerade, ackompanjerade, ackompanjerade när jag som barn ville sjunga Piluttavisan gång på gång på gång på gång. En sådan man bara måste bli en bra biskop. En stark första predikan var det i varje fall. Jag har myst med min dotter och älskat det faktum att mina helger är lediga. Jag har välkomnat hem den unge prästen från hans andra gudstjänst denna första advent. Som bäst försöker jag prata med en älskad syster i ett fjärran land. Med betoning på försöker eftersom bilden från hennes tillvaro är antingen lika med noll, stel eller flera minuter sen. Men hennes och hennes döttrars röster gör mig lycklig. Jag skulle vilja våga påstå att denna dag redan levererat över förväntningarna.