Så kom det sig att jag ikväll stod och väntade på tre tonårsflickor – en var min egen – för att skjutsa hem dem från ett disco. Och jag kastades tjugofem år tillbaka i tiden till min egen discotid. Disco var stort i min högstadieskola. Enormt. Larger than life, som Backstreet boys från samma tid i mitt liv skulle ha sagt. Vi var många många hundra hoppfulla själar samlade en helt vanlig fredag.

Jag minns köandet. Köa för att betala inträde och alls komma in. Köa för att lämna in sin jacka i garderoben. Köa för att köpa drinkar bestående av lågprisläsk och skumma namn. Köa för att gå på wc och kissa ut de där drinkarna. Köa för att hämta jackan. Köa för att ta sig ut igen.

Men allra mest minns jag besvikelserna. Förväntningarna på de där discokvällarna var urhöga och besvikelserna urstora. Visst fanns det undantag, men oftast åkte jag hem igen med en känsla av förspillda chanser. Inte heller den här kvällen blev den som förändrade mitt liv. Inte heller den här kvällen upptäckte han mig. Inte heller den här kvällen vågade jag ge honom någon egentlig chans att göra det.

Idag tänker jag att förspillda chanser i tonåren kan vara en ren nåd. Jag är genuint tacksam för att jag inte vågade allt jag ville våga då.

Men. Jag är också genuint tacksam för alla de där besvikelserna. För bara den som hoppas kan bli besviken och ingen dag vill jag vara utan det hoppet. Inte då som tonåring, inte nu som fullvuxen förälder till en tonåring.

För den som aldrig vågar hoppas är i någon mån besviken precis hela tiden. Och det är mycket, mycket sämre.

Idag har Wasa Football Cup kört i gång och i morgon ska jag skriva om det. I nuläget ska jag skriva att vi hade talkotur som planvakter och att jag var orimligt nervös inför uppdraget och övertygad om att jag skulle göra fel. Förstöra. Klåpa.

Lite sådan är jag ju.

Så när jag sedan hade lyckats med mitt uppdrag – helt utan klåp – skckade jag ett meddelande om det till min Fredrik. Med en selfie på mig själv i min staff-väst.

Och jag fick ett svar. Och vilket svar sedan.

Sötaste planvakten på WFC ❤️

Alltså. Vi har varit gifta i nästan aderton år. Att det är så här han svarar är… typ allt.

Det finns mycket som jag tror att vi kan och ska göra för att vårda våra relationer. Jag har läst på och jag har levt och kunde säkert ge tjugotusen goda råd, men just idag kan jag inte komma på något bättre äktenskapsråd än det här:

När du får chansen att kalla din fru för cupens sötaste planvakt – ta den. Bara ta den.

Nu har jag haft semester i nästan tre veckor. Minst tjugofem gånger har jag frågat mig hur jag någonsin har hunnit jobba. Var rymdes mitt heltidsjobb bland alla matcher och träningar och cuper?

Jag fattar inte.

Minst tjugofem gånger har jag också frågat mig hur det kan vända så hastigt och så ofta. Och då pratar jag dels om vädret (tror jag har upplevt fem regnväder idag – men också så varm sol att jag nästan brann upp i långärmat) och dels om barnens humör och attityd och/eller min attityd till barnens humör. Att jag på två minuter kan gå från att tycka att någon är helt sjuuuukt irriterande till världens mest fantastiska… Inte är det ju rimligt.

Jag fattar inte.

Men jag gillar sommaren 2022. Med allt den är och inte är. Saknar mina systrar så att jag nästan går sönder, men det mesta annat är faktiskt mig givet. Och jag försöker hitta den svåra men helt avgörande balansen mellan roligheter och vila. Lyckas förhoppningsvis tillräckligt bra.

Och får aktivt lägga lite band på mig själv så att jag inte tar för stora steg mot hösten och allt det nya och spännande redan nu. Allt har sin tid.

Mest av allt är jag i det som är.

Jag hoppas att det som är i ditt liv är fint att vara i.

Det första Arvid sa till mig idag?

– Idag känner jag för att inte bråka med mams!

Han log busigt och lyckligt mot mig. Och jag kände bara att VA?!?!? Vad känner du för alla andra dagar, då? Inte är det ju underligt att vår relation ibland känns lite stormig om han bara vissa dagar går in för att inte bråka med mig.

Ibland känns sommarlovet onekligen väldigt långt. Tomas Ledin får säga vad han vill.

Memento mori. Kom ihåg att du är dödlig. Den frasen börjar ju onekligen ha rätt många århundraden på nacken och i en tid med hisnande medicinska framsteg känns den kanske mindre aktuell än någonsin. Jag vet inte hur ofta du tänker på din egen dödlighet.

Själv gör jag det jätteofta. Några gånger i veckan – minst – tänker jag att det här kan vara min sista dag. Vi pratade om det för en tid sedan, jag och min Fredrik, och insåg att han aldrig tänker så. Det kändes i den stunden som om vi nog håller på med helt olika saker när vi håller på med liv.

Jag är inte rädd. Att jag tänker ofta på min dödlighet har egentligen aldrig skrämt mig, det gör mig snarare mer tacksam och mer förundrad. Tänk att jag har fått leva nästan fyrtio år! När så många andra inte fick det.

Tänk att varje dag verkligen är en gåva. Det betyder inte att varje dag är jätterolig, men det betyder att varje dag är mer än vi egentligen kunde ta för givet och mer än vi förtjänade. Av nåd får vi de dagar vi får.

Må vi verkligen leva alla de dagar vi får leva.

Mycket kan man säga om min blogg, men rörlig bild ger den sällan. Typ aldrig. Tills idag. För titta. Titta!

Hilde kan ju inte cykla. Det har varit en sorg. Balanscykel går hyfsat bra, men min puls är lite för hög hela tiden. Det är helt enkelt farligt att röra sig i trafik om man ser riktigt dåligt.

Hittills har det inte varit något problem eftersom hon har suttit i cykelsits som andra barn i hennes ålder, men i år kändes den för trång och vi har fått leta efter en annan lösning. Och så fanns den här. Vilken lycka, vilken frihetskänsla!

Det är förstås ingen evighetslösning, men vi får några år till. Och efter de åren kanske vi vet om vi kan och ska försöka lära henne cykla. Eller om vi får leta efter en annan lösning. Igen.

Den lilla cyklisten själv är mer än nöjd och superstolt.

– Jag tycker att alla barn i hela Finland borde få ha en sådan här cykel, säger hon.

Vilken lycka, vilken frihetskänsla!

Hon var lite ledsen idag på morgonen, nästan uppgiven. Ville så innerligt gärna ge sin pappa något, men hade ingen gammal sak att avvara och inga pengar att köpa någon ny sak för. Men så föreslog ett storasyskon att hon skulle göra ett kort och hon lyssnade. Så hon ritade hela familjen i en skog. Och hon skrev.

Oj, så hon skrev.

Kortet fick en plats på kylskåpet. Direkt.

När Hilde någon gång i framtiden frågar mig hur hon var när hon var liten kommer jag att säga att hon må ha varit liten men att hon hade ett stort hjärta. Ett enormt hjärta. En kärlek och en hjärtlighet som liksom svämmade över och kom ut i ord. Ingen enda dag behövde vi fundera på om Hilde fem år älskade oss.

Sommarlovsmorgnar. För oss innebär det tyvärr sällan att vi får sova länge. Vårt mellanbarn somnar helst rätt tidigt på kvällarna och vaknar helst rätt tidigt på morgnarna. Vårt yngsta barn somnar helst väldigt sent på kvällarna men vaknar ändå helst rätt tidigt på morgnarna. Vårt äldsta barn somnar helst aldrig och vaknar helst aldrig.

Vi har en märklig och osynkad dygnsrytm. Det fungerar märkligt okej. Inte bra, men okej.

För oss innebär sommarlovsmorgnar att vi drar oss i sängen så länge som möjligt. Får man inte sova kan man ju ändå vara i sängen i vila. Så fyra av fem morgonmyser oftast någon timme i vår säg innan vi stiger upp och äter frukost.

Jag skulle betala rätt många euro för en timme mer sömn varje morgon, men jag försöker fokusera på det goda. Vi får fina morgonstunder och samtal tillsammans.

En morgonmysmorgon funderade Hilde på framtiden. På om man måste gifta sig när man blir stor. Nej, sa vi. Men många vill. Och så frågade jag en hurdan person hon skulle vilja gifta sig med.

– Hmmm… Hilde tog frågan på stort allvar. Hon gör liksom alltid det.

– Jag kan ju gifta mig med morfar! svarade hon ivrigt.

Jag frågade varför just morfar skulle vara en bra person att gifta sig med.

– Han är så söt! utbrast Hilde.

Och det har hon ju visserligen rätt i. Om det kompenserar för en åldersskillnad på drygt sextio år och ett släktskap vet jag inte, men söt är han.

Men så insåg Hilde att hon hade glömt att morfar redan är gift med mormor. Så hon får nog leta vidare.

Det finns ju andra söta. Tack och lov.

Jag tycker egentligen mest om vardag och rutiner och vanlighet. Sådan är jag, sådan har jag alltid varit. Men just nu är det här semesterlivet så gott att jag faktiskt inte längtar någonstans.

Vi är egentligen mest bara på sportplaner. Jag kunde säkert klaga över att hela den här sommaren går på sportens villkor, men jag klagar inte. Det blir antagligen inte många sådana somrar. Nu carpar vi allt diemen ur att vara sportfamilj. Senare blir det andra somrar.

Jag längtar inte någonstans.

Det skulle vara till morgondagens sportplan i så fall.

Idag har han haft födelsedag. Mannen i mitt liv. Och den här dagen har verkligen varit hans liv. Som det är nu när han är 42 år.

Vi sjöng och gav presenter på morgonen. Någon fick verkligen stretcha för att orka vänta med det ända till klockan 9:10. Någon annan fick verkligen stretcha för att orka vara med redan klockan 9:10. Sådant är hans liv.

Det var mestadels god stämning, liiite bråk om vems present som var bäst. Men bara lite. Sedan blev det myyyycket bråk om var vi skulle äta Fredriks födelsedagslunch och i något skede såg det märkligt nog ut att bli det enda ställe som Fredrik verkligen inte vill äta på. Men så var det någon annan som inte heller ville äta där och då hittade vi en annan lösning. Sådant är hans liv också.

Han har sovit två gånger (!) på dagen. En dryg timme (!) båda gångerna (!!!). Sådant är hans liv sällan, men kanske ålderdomen tog ut sin rätt. Födelsedagskvällen tillbringade han i Solf på match med det fotbollslag som han tränar och på seino tog vi kvällsdopp i Petsmo med några av våra viktigaste människor. Och tjugo före elva på kvällen sprang vi en femma tillsammans, han och jag. Sådant får hans liv gärna vara ännu oftare.

Han är helt underbar. Den snällaste jag vet. Den som får människorna omkring honom att blomma och växa. Min älskade. Min bästa vän.

Den dagsfärska 42-åringen, dagen till ära här stylad och fotad av Hilde.