Jag skulle säkert kunna paketera in det här i något hyfsat djupt och poetiskt, men här kommer det bara rakt upp och ner. Jag sprang Tjejmilen idag. På 54:46. Jag behöver knappast säga att det är nytt personligt livsrekord.

Vilken känsla. Är det så här det känns att ha mål som man inte redan på förhand vet att man kommer att nå och sedan nå dem? Till och med överträffa dem?

Kanske något jag kunde börja med.

Jag tackar inte nej till hurrarop och gratulationer.

För nästan tjugo år sedan åkte jag tåg mellan Åbo och Bennäs ungefär en gång i månaden. Först åkte jag i en riktning för att hälsa på Fredrik och senare i den andra riktningen för att hälsa på min barndomsfamilj.

För nästan tjugo år sedan var tågresor en annan sak än de är idag. Jag säger inte att de var bättre – vet inte ens om de var det. Men de var en annan sak.

Man kunde liksom göra tre saker. Sova. Läsa. Prata.

Jag valde nästan aldrig det första. Nästan alltid det andra. Och väldigt ofta det tredje. Jag lärde känna nya människor på tåg. Människor från en helt annan plats på jorden och människor från en helt annan plats i livet. Men de där fyra timmarna på tåg kunde vi föra långa och djupa samtal.

De senaste tre åren har jag åkt massor med tåg. Trots pandemitider har jag åkt massor med tåg. En enda gång blev det ett sådant där samtal som det så ofta blev förr.

En enda gång.

Jag säger inte att tågresor idag är sämre. Men nog är de väl tråkigare. Mer förutsägbara. Mer bara ytterligare en plats där vi vistas i våra egna världar med våra egna skärmar och hörlurar. Lite mindre närvarande och nåbara för varandra.

Och nog är de mindre vilsamma. Det var svårt att jobba på tåg för tjugo år sedan. Och även om jag förstås ser nyttan i att kunna delta i digitala möten under tågresan så ser jag också nyttan i att det fanns platser och stunder vikta för någon slags vila och något slags varande.

Idag har jag rest. Många timmar. Inte en enda främling har blivit en vän. Men jag har läst ut en bok och en halv ny och det finns stor nytta och ännu större glädje också i det.

Livet med tre riktigt hårda Liverpool-fans har onekligen sina sidor.

Jag hade somnat i hyfsat vettig tid igår på kvällen men väcktes strax före midnatt av att Fredrik och Ingrid tokvrålade av glädje när Liverpool gjorde det avgörande målet i absolut sista tänkbara spelminut.

Och sedan vaknade jag i arla morgonstund klockan halv sex av att Arvid (som inte får se sena kvällsmatcher före skoldag) steg upp för att se samma match.

Jag vet inte om det är rimligt att nattsömnen naggas i kanterna av en fotbollsmatch, men det är som det är. Och jag väljer de här tre alla dagar, vad som än må komma på köpet.

På lördag ska jag springa årets tjejmil. Älskar att det är min ursprungsfamiljs tradition. En av våra bästa. Att mamma och vi systrar samlas i Stockholm och springer en mil tillsammans är guld. Vi har gjort det alla år minus två coronaår sedan någon gång före Arvid ens fanns. Så bra grej.

Inför loppet har jag följt ett träningsprogram (nästan) de senaste tio veckorna. Enligt det ska jag klara loppet på 60 minuter. I måndags sprang jag mitt sista intervallpass och ikväll skulle jag springa träningsprogrammets allra sista pass inför loppet, 4 km i tävlingsfarten 6 min/km.

Och jag sprang. Som jag sprang.

4 km i 5:11 min/km. Jag vet mycket väl att den farten skulle få vissa människor att förgås av skam (jag har trots allt en kompis som klarar FM-gränsen i maraton) men för mig är det här sjukt bra. Överjordiskt bra.

Och nu är jag nöjd. För mig är det alltid resan som är målet och resan har varit så bra att jag lätt kunde springa ikväll i det här tempot. Jag var inte ens trött. Absolut inte slut. Bara lycklig.

Så nu känner jag att det får det gå som det går på lördag. Kanske jag springer på 60 minuter, kanske på 68. Allt utöver det här är bara bonus. Jag är nöjd. Redan innan jag ens kommit till startlinjen är jag nöjd.

Och det är väl därför jag aldrig kommer att bli riktigt riktigt bra på något. Men det är väl därför jag ofta är riktigt riktigt lycklig.

Man sätter sig inte på Hilde. Så säger vi ibland, vi som känner henne allra bäst. I all sin litenhet har hon en otrolig integritet.

Den som gör misstaget att försöka kan få svar i form av konst. Så gick det för Ingrid och hennes kompisar när de försökte stänga ut Hilde ur gemenskapen. Hon blev arg, ritade och slängde in sitt alster i Ingrids rum.

Och sedan fick hon ju vara med. Hur skulle de ha kunnat något annat?

Ser ni hur otroligt glada och tillsammans de fyra stora är? Ser ni förtvivlan och ensamheten i den lilla bakom dörren?

Hon hittar alltid sina vägar, vår minsting.

Hon ska snart få bebis och hennes man var nyligen bortrest. Det hade kunnat bli spännande.

– Då tänkte jag att om förlossningen börjar nu så ber jag Amanda komma med mig till bb.

Jag blev nästan en pöl när hon berättade det. Att få vara den som skulle få komma med när den viktigaste är borta… Det är stort. Det är enormt.

Att få vara behövd och önskad är kanske det finaste vi människor kan få vara. Vilken gåva vi ger till en annan när vi behöver och önskar henne och också berättar det.

Ikväll fick vi ha henne och hennes familj här hos oss. Egentligen kunde vi inte träffa någon alls. Det fanns liksom inget roligt och vackert och intressant kvar i oss. Men dem vågar och vill vi vara med också då.

Tänk.

Vi har varit trötta den här veckan. Man kan älska ett nytt jobb och samtidigt vara väldigt trött. Så igår räckte ingen av oss riktigt till. Speciellt inte jag och Hilde. Som tyvärr var tillsammans rätt mycket just igår.

Det slutade med att jag blev arg. Du sa med arg röst, som Hilde anklagande sa. Jag fick ge henne rätt. Jag erkände och bad om förlåtelse för det.

– Jag tycker du ska skärpa dig, sa Hilde bestämt.

Jag försökte förklara att jag ju redan hade skärpt mig i några timmar under den långa kväll då hon mest av allt hade gnällt och härjat och testat mitt tålamod.

– Kanske du också kunde skärpa dig, föreslog jag försiktigt.

– Jag tycker att du måste skärpa dig mera för du är faktiskt större, sa Hilde.

En stund senare kröp jag ner hos henne i sängen och gav henne rätt igen.

– Du har rätt, Hilde. Jag måste faktiskt skärpa mig mest för jag är större, sa jag och strök henne över kinden.

Hon la sina små armar om mig och jag kände hur det bodde ren nåd och förlåtelse i de armarna.

– Men jag tycker att pappa måste skärpa sig mest för han är störst, sa hon till mig.

Rimligt. Fredrik har faktiskt vandrat på jorden tre år längre än jag. Han borde vara mer rustad för att behålla inomhusröst också när han pressas.

Och så låg vi där. Bredvid varandra. Hon och jag. Väldigt trötta. Och kanske lite tacksamma för att ingen av oss är den som måste skärpa sig mest.

Vi har varit trötta den här veckan. Man kan älska ett nytt jobb och samtidigt vara väldigt trött. Så igår räckte ingen av oss riktigt till. Speciellt inte jag och Hilde. Som tyvärr var tillsammans rätt mycket just igår.

Det slutade med att jag blev arg. Du sa med arg röst, som Hilde anklagande sa. Jag fick ge henne rätt. Jag erkände och bad om förlåtelse för det.

– Jag tycker du ska skärpa dig, sa Hilde bestämt.

Jag försökte förklara att jag ju redan hade skärpt mig i några timmar under den långa kväll då hon mest av allt hade gnällt och härjat och testat mitt tålamod.

– Kanske du också kunde skärpa dig, föreslog jag försiktigt.

– Jag tycker att du måste skärpa dig mera för du är faktiskt större, sa Hilde.

En stund senare kröp jag ner hos henne i sängen och gav henne rätt igen.

– Du har rätt, Hilde. Jag måste faktiskt skärpa mig mest för jag är större, sa jag och strök henne över kinden.

Hon la sina små armar om mig och jag kände hur det bodde ren nåd och förlåtelse i de armarna.

– Men jag tycker att pappa måste skärpa sig mest för han är störst, sa hon till mig.

Rimligt. Fredrik har faktiskt vandrat på jorden tre år längre än jag. Han borde vara mer rustad för att behålla inomhusröst också när han pressas.

Och så låg vi där. Bredvid varandra. Hon och jag. Väldigt trötta. Och kanske lite tacksamma för att ingen av oss är den som måste skärpa sig mest.

Han har förlorat ett barn. I leukemi. Den lilla pojken var bara ett och ett halvt när hans liv tog slut.

Pappan har för resten av sitt liv sorgen som en oinbjuden gäst i tillvaron. Men han är inte bitter. Han lever. Han lever ett rikt och stort liv. Smärtan och sorgen har fört honom närmare det viktigaste och närmare de viktigaste. Han och familjen har kämpat tillsammans.

Jag frågar. För jag gör ju det. Vad är hemligheten? Hur lever man ett liv när stormen är långt borta som gör att man står stadigt också när stormen härjar?

Och han ser på mig med snälla, glada ögon. Ler.

– You’re doing everything right, säger han.

Det vet jag inte. Eller – det vet jag att jag inte gör. Men några saker gör jag rätt och jag hoppas att det räcker den dag stora stormar kommer. För de kommer ju alltid i något skede.

Det är närmare tio än fem år sedan jag träffade mannen med den stora sorgen och det större livet. Jag har ofta tänkt på honom och hans ord.

Kan målet med livet vara att leva så att livet känns bra också när allt egentligen talar emot det? Jag tror kanske det.

Nästan varje dag får jag svara på frågan. Hur trivs du på ditt nya jobb?

Jag säger som det är. Att jag älskar mitt nya jobb. Att jag får nypa mig i armen varje dag. Får jag faktiskt göra det här? Finnas här? Med de här människorna?

Jag är ju vikarie. För ett år. Och jag hade väl i begynnelsen en tanke om att försöka skydda mitt hjärta genom att trivas så där rimligt väl och tycka så där rimligt mycket om mina studerande. Men så dök de upp och jag var chanslös. Jag bara dök in med allt jag är och har.

Jag vet inte hur man är lärare på något annat sätt. Tror inte jag kan eller vill ta reda på heller.

Jag tror bestämt att jag har världens bästa jobb. Igen. Tänk att det fanns ett till. Och tänk att det blev mitt, om än bara till låns.