Jag skulle säkert kunna paketera in det här i något hyfsat djupt och poetiskt, men här kommer det bara rakt upp och ner. Jag sprang Tjejmilen idag. På 54:46. Jag behöver knappast säga att det är nytt personligt livsrekord.
Vilken känsla. Är det så här det känns att ha mål som man inte redan på förhand vet att man kommer att nå och sedan nå dem? Till och med överträffa dem?
Kanske något jag kunde börja med.
Jag tackar inte nej till hurrarop och gratulationer.
Nästan för lycklig 
Jaaa!!! Just så där känns det! Grattis – jag gläds med dig 🏃♀️🤩
Tack för din medglädje! ❤️
Grattis 🤩
Very good !
Wow, vad snabb du är! Grattis!
Grattis🥳
Hurrarop och varma applåder!👏