Ögonblicksbilder

Hälsningar från Stockholm och några små ögonblicksbilder från gårdagens Tjejmil och helgens resa.

1. Vi bodde i mammas kompis lägenhet – tack, Kjell! Vi bodde orimligt nära startlinjen. Vi liksom såg startlinjen när vi tittade ut genom fönstret. Så en dryg timme före start låg jag och systern i sängen och vilade oss i form.

– Nu är jag nog för nervös för att kunna koncentrera mig på min bok, sa hon.

Jag läste två kapitel ur Åren av Kjell och Mårten Westö och tog sedan en liten powernap. Vaknade fyrtiofem minuter före start. Och tänkte att just det här – att jag kunde somna i det här läget – är orsaken till att jag troligtvis inte kommer att klara mitt mål. Jag tänder liksom inte till när det gäller. Alls.

2. Jag älskar att springa. Inte varje gång, men på något sätt varje gång. Aldrig är jag lika nådig mot min stackars kropp som när jag springer eller tränar crossfit. I just den stunden är det så lite fulhet och skavanker och brist. Det är styrka och funktion och välmående. Och när jag springer med tusentals andra är det allt det gånger tusen.

3. Allt stämde inte igår. Jag hade sovit dåligt på natten. Alla barn var krassliga och hemma i fredags och jag var kanske inte helt hundra. Men vädret var helt perfekt och jag märkte redan under första kilometern att det gick ganska bra och lätt att springa. Så jag tänkte att jag försöker hålla ett helt okej tempo så länge det känns så. Sedan efter fem kilometer kollade jag mellantiden efter varje kilometer och räknade ut hur långsamt jag skulle få springa resten av loppet och ändå klara det på under en timme. Och när jag sedan hade bara en kilometer kvar insåg jag att jag kunde ta tio minuter på mig och ändå klara tidsmålet. Men att jag ju kunde försöka hålla samma fart istället. Om det gick. Och den sista kilometern sprang jag på under fem minuter.

4. Bailando är aldrig fel låt att få i öronen när kroppen börjar kännas trött. Överlag levererade min spellista med hits från 90-talet. Varje ny låt fick mig att jubla inombords och gav ny studs i stegen.

5. Mest av allt. Tänk att vi fick göra det här tillsammans. Igen en gång. Jag och min ursprungsfamilj. Att vi får den här gåvan av våra föräldrar är den finaste gåvan. Den här resan gör så gott på så många plan. Tack, mamma och pappa! Nästa år i Stockholm! Vi är redan anmälda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s