Därför

På lördag ska jag springa årets tjejmil. Älskar att det är min ursprungsfamiljs tradition. En av våra bästa. Att mamma och vi systrar samlas i Stockholm och springer en mil tillsammans är guld. Vi har gjort det alla år minus två coronaår sedan någon gång före Arvid ens fanns. Så bra grej.

Inför loppet har jag följt ett träningsprogram (nästan) de senaste tio veckorna. Enligt det ska jag klara loppet på 60 minuter. I måndags sprang jag mitt sista intervallpass och ikväll skulle jag springa träningsprogrammets allra sista pass inför loppet, 4 km i tävlingsfarten 6 min/km.

Och jag sprang. Som jag sprang.

4 km i 5:11 min/km. Jag vet mycket väl att den farten skulle få vissa människor att förgås av skam (jag har trots allt en kompis som klarar FM-gränsen i maraton) men för mig är det här sjukt bra. Överjordiskt bra.

Och nu är jag nöjd. För mig är det alltid resan som är målet och resan har varit så bra att jag lätt kunde springa ikväll i det här tempot. Jag var inte ens trött. Absolut inte slut. Bara lycklig.

Så nu känner jag att det får det gå som det går på lördag. Kanske jag springer på 60 minuter, kanske på 68. Allt utöver det här är bara bonus. Jag är nöjd. Redan innan jag ens kommit till startlinjen är jag nöjd.

Och det är väl därför jag aldrig kommer att bli riktigt riktigt bra på något. Men det är väl därför jag ofta är riktigt riktigt lycklig.

Kvällens prestation.

En reaktion på ”Därför

  1. Det är en helt otrolig hastighet för en som 2019 nätt och jämnt, för första och senaste gången, lyckades klara 2 km på coopertest. Kanske jag borde testa ett träningsprogram? Men jag har så många roligare saker för mig…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s