Det skrivs inga sånger om oss, skrev jag när jag och Fredrik firade bröllopsdag för drygt sex år sedan.

Idag fick jag ett meddelande av Mindy Svenlin, en av medlemmarna i The Haralds. Den där meningen jag skrev då, om att det inte skrivs några sånger om oss, hade blivit kvar i hennes bakhuvud och nu har den resulterat i en sång. Ordinary love. Tillägnad alla par om vilka sånger aldrig skrivs och filmer aldrig görs, men som har en storslagen kärlek i alla fall.

Det är nästan som om det skrevs en sång om oss.

Och vilken sång sedan.

Idag hade vår familj en totalt meningslös men lite rolig diskussion. Arvid försökte driva att han också skulle uppmärksammas på fars dag eftersom han är näst närmast att vara pappa i vår familj. Jag hävdade att jag kanske ändå är näst närmast, jag som ändå bär föräldraskapets gåva och börda.

– Kön är viktigast av allt, slog Arvid bestämt fast.

Ingen höll med. Förmodligen inte ens han själv. Förhoppningsvis inte ens han själv.

Jag har fått fira papporna i mitt liv idag. Och jag har fått se andra fira sina. Tänker, som så ofta förr, att det är fantastiskt fint och fantastiskt nåderikt att så många har fått ha världens bästa pappa och att så mångas barn får ha världens bästa pappa.

Det är mörkaste november. Och fredag. Alla är trötta. För det är mörkaste november. Och fredag.

I detta mörker och i denna trötthet har Arvid och hans bästa kompis varit ute på gården i tre-fyra timmar och spelat fotboll. De tröttnar aldrig. De ser nästan ingenting i mörkret. Det är lerigt och bedrövligt. Ingen annan skulle ju. Men så länge det finns bar mark spelar de fotboll. Jag vet två som verkligen inte väntar på snön.

Tänk att de får ha fotbollen. Och tänk att de får ha varandra. En annan som orkar och vill lika mycket.

Nu vet jag hur passion ser ut.

– Måste man gifta sig? frågar hon idag. Apropå absolut ingenting alls.

– Nej, det måste man inte, svarar jag.

– Tur! Jag vill inte gifta mig, säger hon lättat.

– Okej. Varför inte?

– Det verkar väldigt… tungt, säger hon.

Jag förgås av skratt inombords samtidigt som jag blir både mycket förundrad och lite stött.

Tråkig är hon verkligen inte, min Hilde som fyller år om sjutton dagar. Och ja, sjutton. Vi räknar ner varje dag nu.

Jag är för trött efter en för lång dag och borde egentligen inte ens försöka säga något vettigt. Men nu försöker jag i alla fall sammanfatta också den här dagen. För det fanns ett skimmer över också den här dagen.

Jag är så innerligt tacksam för att vi får träffas och mötas igen. För att vi får kramas utan att be om lov. För att vi får se varandra i ögonen. För att vi får skratta åt samma skämt och andas samma luft. För att allt det här som vi längtade så länge efter faktiskt är här nu.

Idag har jag fått träffa och möta människor. Många människor. Kloka människor, roliga människor, inspirerande människor. Och trots att årets kanske mörkaste och tyngsta månad är här så känner jag förväntan och pirr och glädje.

Att det är mörkt ute är inte farligt så länge som det känns ljust inne. Och så länge jag får träffa och möta människor når mörkret inte ända in.

Ibland kommer jag ihåg hur det var. Hur jag liksom hela tiden bara ville bort. Men jag kunde ju inte. Är man förälder är man förälder. Det är något av det mest oåterkalleliga som finns.

Jag önskar att hon kunde se mig nu, Amanda 26 år ung och övertygad om att det här med att vara förälder inte var hennes grej. Jag önskar att jag hade vetat då hur bra det skulle bli. Hur det här med att vara förälder visst var min grej.

Jag behövde bara rätt lång tid att landa. Hitta mitt sätt att vara förälder på. Lära mig att leva med oförutsägbarhet och ovisshet och brist på kontroll. Hitta något som påminner lite om frihet mitt i det.

Ibland ser jag en nybliven förälder på gatan och i blicken tycker jag mig kunna ana något av det där jag själv kände då. Och jag skulle nästan vilja gå fram och säga att det kan bli jättebra. Att också en som tvivlar på det mesta när hon drar omkring på en barnvagn kan komma att älska att vara förälder.

Det kan bli jättebra. Det blev jättebra.

Egentligen vill jag bara att hon ska gå ut ur vårt rum. Klockan är nästan halv elva, småsyskonen har äntligen äntligen somnat och jag vill verkligen se Tunna blå linjen med Fredrik.

Men så kryper hon ner mellan oss i sängen, och jag kommer ihåg att det inte finns något bättre än de där stunderna när hon faktiskt vill vara med oss. Inga tunna blå linjer någonstans kan mäta sig med det och jag har absolut inte råd att tacka nej.

Hon har med sig en låda med gamla foton och hon börjar titta igenom dem. Ser sig själv som liten, ser mig som ung. Frågar vem det där är på bilder av mina gamla studiekompisar. Säger märkligt ofta att jag är fin på bilderna. Ser att hon själv var gulligast i världen.

Det går en hel halvtimme och lite till. Ibland nästan stannar världen en sen kväll tidigt i november. Jag ville absolut inget annat.

Det finns mycket man kunde säga om den dag som är idag, men jag väljer att säga en sak.

En sak: när jag skulle borsta tänderna ikväll hittade jag inte min tandborste. Tills jag insåg att den låg under en smutsig, lerig och gräsig fotbollssko.

Det här säger så mycket om mitt liv just nu. Och jag inser att den kan komma dagar i mitt liv när jag kommer att sakna mycket av det som är mitt liv just nu, men just idag känns det inte som om skitiga fotbollsskor PÅ min tandborste hör till de sakerna.

Men så tänker jag på de gravar jag besökt idag. På de människor som skulle ge vad som helst för att det skulle ligga en fotbollssko på deras tandborste. Så länge det är rätt persons fotbollssko, en älskad persons fotbollssko som sorgligt nog aldrig mer kommer att ligga på fel ställe.

Och med något som påminner om tacksamhet tvättar jag av min tandborste.

Den här veckan var en sådan som krävde en målbild. Vi har alla sådana veckor ibland.

Min målbild hette duga. Jag skulle få se fredagens Idol med en syster och en svåger.

Och plötsligt blev målbilden ännu bättre. Jag skulle få ha en syster- och guddotter här också.

Nu hoppas jag på en helg med ganska lite av det mesta. Förutom läsning av skönlitteratur. Tror inte att jag på flera år har läst så lite skönlitteratur som jag läst den här veckan. Vet att jag å andra sidan inte på flera år har läst så mycket studerandetexter som den här veckan.

Han tittar ju rätt mycket på fotboll på tv. För den som kan hitta glädje i nästan vilken match som helst finns det i sanning mycket glädje att hitta. Att leva med honom är i någon mån att leva med studiosnack som ljudmatta. Jag känner igen få fotbollsansikten, men många fotbollsröster.

Det händer att jag hör att någon i studion säger något halvroligt. Han skrattar inte högt, få av oss gör kanske det när vi tittar på något själva. Men jag vet att han har den där glada lite roade minen. Och det händer ibland – senast nu för en liten stund sedan – att jag då går ut ur det rum där jag är och in i det där han är bara för att få se honom ha just den där minen.

För det finns inget vackrare än att få se en människa man älskar ha det bra. Och den som sitter i soffan och småler för sig åt uppladdningsprat – den har det rätt bra.