Efter ett drygt dygn med kortisonsalva är Arvids hud betydligt bättre. Det gläder ett gammalt modershjärta. Igen en gång – tack för alla råd, tack för allt medlidande, tack för allt engagemang. Jag känner mig onekligen lite buren av er.

Efter ett drygt dygn med mjölkfri diet är Amandas kylskåp fullt av turkisk yoghurt och fil och röd mjölk som bara kanske kommer att komma till användning. Yoghurten och filen råkar ha generösa bäst-före-datum, men det blir nog att baka något gott av mjölken och hoppas att det här tvåveckors projektet blir just ett tvåveckorsprojekt och att jag snart får äta tinade bullar bakade på den bästa mjölken.

Älskade Arvid. Idag är det exakt tre månader sedan du kom till oss och blev en del av vår familj. Drygt nittio dagar har vi fått ha dig, och ingen av dessa nittio har vi tagit för given.

Redan när jag väntade dig hade jag svårt att lita på att du verkligen skulle komma. I min värld fanns det ingenting som att det är säkert och tryggt efter vecka 12. Inte ens när vi var i vecka 30 vågade jag lita på att allt skulle gå vägen. Ännu några dagar före du föddes var jag ute på promenad och började plötsligt fundera på vad som händer med min vikarie, som lagt sitt vanliga liv åt sidan för att ersätta mig, om det sedan plötsligt visar sig att jag ska jobba i alla fall för att det inte blev någon bebis.

Men du blev. Oj, så du blev. De första dagarna hade jag svårt att sova, svårt att slappna av ens en sekund. Jag var rädd att du skulle tas ifrån mig om jag vände bort min blick. Och jag lovade mig själv att jag skulle bli den bästa mamma du kan önska dig om du bara överlevde.

Och du inte bara överlevde, min älskling. Du lever och är allt jag hoppades på och bad om när du växte under mitt hjärta. Du har ju till och med ett stort sömnbehov. När du ler mot mig tror jag att du vet att jag är din. Att vara din mamma är något av det finaste jag någonsin fått vara. Varje dag har du gjort livet gladare och mera meningsfullt. För alltid förändrade du världen och för alltid förändrade du mig.

Arvid ska ha kortison fyra dagar.
Jag ska ha mjölkfritt två veckor.

De senaste dagarna har osökt fått mig att tänka på Ingrids bebistid. Och huden. Oj, huden. Om jag någonsin hade tagit hud för given eller ens räknat med hud så slutade det 2008.

Ibland räckte det med att täcka hennes händer. Ibland inte, då måste utslagen också täckas. Här är ibland inte. Med stora plåster på kinderna och händerna täckta. Allt för att hon inte skulle riva sönder sig själv på nätterna.

Usch. Jag avskyr verkligen atopiska utslag. Röda, vattniga, fjälliga saker som borde vara förbjudna.

Här syns hennes sköra hy. Och hennes röda partier i ansiktet.

Här är hon nästan ett och ett halvt och ingen bebis längre. Men ni ser utslaget i mungipan. Samma utslag som hon fortfarande dras med. Över tre år senare. Som under någon intensiv kortisonkur ibland kan försvinna. Men det återvänder när kuren är över. Alltid samma sak. Vi börjar vara vana. Utslaget i mungipan är en del av Ingrids utseende. Tyvärr. Jag tror att vi både lätt och gärna skulle vänja oss av vid det. Det räcker nu, liksom.

Världens vackraste i våra ögon var hon alltid, redan som bebis med trasig hud över hela kroppen och stora delar av ansiktet. I efterhand kan jag ju inse att hon knappast var någon blöjreklambebis, men i våra ögon var hon perfekt. Sårad och lidande, men alltid perfekt.

 

Vilken ledsen dag. Jag har försökt vara arg istället för ledsen eftersom det ofta känns mera konstruktivt. Så jag skrev ett blogginlägg på min Kyrkpressen-blogg i argt tillstånd. Det hjälpte inte och när jag läser inlägget nu i efterhand känns det dumt. Så jag försökte späka min kondition och mina typ icke-existerande muskler en halvtimme. Det hjälpte inte heller. Istället läste jag era kommentarer till inlägget nedan. Och det hjälpte. Tack för ännu ett bevis på att ensam inte är stark, på att människan inte är en ö och på att delat lidande är halvt lidande.

Imorgon ska jag vara konstruktiv. Leta salvor. Bo på atopiföräldraforum på nätet. Försöka få en läkartid. Idag var jag ledsen, imorgon provar vi något nytt.

– Och ni har inte märkt av några allergier med Arvid? Inga hudutslag? Ingenting?

Nästan alla som på nära håll följde vår kamp under bebisåret med Ingrid har frågat. De som såg vår oro och hennes lidande. Och vi har fått ge det gladaste av svar:

– Nej, ingenting alls. Varken ont i magen eller utslag. Han verkar må bara bra.

Men tyvärr får vi inte ge det svaret mera. Sedan några dagar tillbaka har han illröda utslag över hela sin lilla rygg och stundvis blossar också ansikte och hjässa upp. Jag har gråtit en liten stund varje dag sedan vi gjorde upptäckten. Det har funnits en konstant liten skugga över min tillvaro sedan hans hud började flamma. I riktigt goda stunder kan jag glömma varför skuggan finns där, men jag minns snabbt och den viker inte bort.

Atopisk hud är ingen farlig sjukdom. Och alla som haft barn med frisk hud tycker säkert att jag är överkänslig. Men när man gått igenom det som vi gick igenom med Ingrid vill man väldigt ogärna göra om det. Och nu verkar det tyvärr som om vi står inför åtminstone något liknande. Älskade lilla Arvid. Älskade lilla Ingrid. Mitt hjärta gråter med er. Min innerliga bön och förhoppning är att ni ska få slippa.

Lid med oss. Eller kom med dina bästa atopiråd. Eller både ock.

Bekännelselistan 2013

[ ] Jag behärskar en snowboard
[ ] Jag älskar Sigge & Alex podcast
[x] Jag är ingen podcastlover – ännu
[x] Jag har medverkat i ett tv-program under min livstid
[ ] Jag har varit kär i Nick från Backstreet boys
[ ] Jag är kär i Nick från Backstreet boys
[/] Jag känner att min blogg ska bli bättre än någonsin 2013
[ ] Jag tänker vinna ett bloggpris inom fem år
[ ] Jag är för bra för Bloggpriset 2013
[ ] Jag finns på Instagram
[ ] Jag älskar sushi
[x] Jag hatar sushi
[ ] Jag ser på BUU-klubben varje dag
[ ] Jag dricker mer rödvin än vad som anses hälsosamt
[ ] Jag älskar brieost och pepparkakor
[ ] Jag har en hund som kissar inne
[x] Jag vill aldrig i hela livet ha en hund
[ ] Jag har en tatuering
[ ] Jag har två tatueringar
[ ] Jag gillade Palme-dokumentären
[x] Jag har haft tandställning
[ ] Jag känner mig positivt inställd till ett skönhetsingrepp
[ ] Jag äger en segelbåt
[ ] Jag blir sjösjuk och hatar båtar
[ ] Jag älskar Swedish house maffia
[ ] Jag har sett The Hobbit och älskade den
[ ] Jag har sett The Hobbit och hatade den
[ ] Jag har fräknar
[ ] Jag har åtminstone en svår fobi
[ ] Jag har rymt hemifrån
[ ] Jag drömmer om giftermål
[ ] Jag upplever att mina föräldrar är asjobbiga
[ ] Jag skulle döda för en flytt till en annan stad
[x] Jag trivs i min stad
[x] Jag har ett barn (eller två eller hundra)
[ ] Jag har inga barn, men vill gärna ha
[ ] Jag studerar på daglig basis
[ ] Jag jobbar och jag hatar det
[ ] Jag är föräldraledig och jag lider
[x] Jag är fullständigt tillfreds med min livssituation
[ ] Jag är underbar och omtyckt av alla (och på jobbet går det också JÄTTEBRA)
[ ] Jag väntar mest på pensionen, tror jag
[ ] Jag har snattat i min ungdom
[ ] Jag har fått sparken
[ ] Jag har sagt ”lol” i en riktig diskussion
[ ] Jag har fullständigt skämt ut mig på julfest 2012
[x] Jag har kissat på mej av skratt den senaste månaden
[x] Jag har fört konstiga grisljud när jag skrattat
[ ] Jag har inte skrattat på flera år
[x] Jag har frustat ut valfri dryck genom näsan
[ ] Jag har ätit avocadopasta fler än en gång
[ ] Jag har rört mig naken på offentlig plats
[ ] Jag föddes med en sjukdom
[ ] Jag har spytt på sjukhus
[/] Jag har aldrig brutit ett ben
[ ] Jag har fulgråtit i famnen på en doktor
[ ] Jag har uppsökt vård pga alkohol
[ ] Jag har har svimmat pga förlossning
[ ] Jag har aldrig rört mig utanför landets gränser
[ ] Jag har emigrerat
[ ] Jag har besökt Österbotten som turist
[ ] Jag har bott i Nyland hela mitt liv
[ ] Jag har bott i Österbotten hela mitt liv
[ ] Jag har alltid hatat Stockholm
[ ] Jag föredrar skidsemester
[ ] Jag känner stor kärlek till Åbo
[ ] Jag vill bo i Åre
[ ] Jag vill bo i Afrika
[ ] Jag vill bo i Karis
[ ] ”It vild ja flykt från Vööro naa”
[ ] Jag cyklar oftast till jobbet
[ ] Jag ogillar min chef
[ ] Jag äter på McDonalds i smyg
[ ] Jag är vegetarian, men jag drömmer om knackkorv
[ ] Jag älskar lonkero
[x] Jag spelar på spelautomater i K-affärer
[ ] Jag är en manisk LCHF:are
[ ] Jag har hoppat fallskärm från ett flygplan
[ ] Jag irriterar mig alldeles vansinnigt på många finlandssvenska bloggerskor
[ ] Jag är ohälsosamt besatt av bloggar (främst finlandssvenska)
[ ] Jag dricker mitt kaffe svart
[x] Jag har krockat en bil
[ ] Jag är singel
[x] Jag har en partner som är snäll
[ ] Jag vill göra slut
[ ] Jag spelar svårflirtad
[ ] Jag har gått på blind date i år
[ ] Jag blir bara dumpad, dumpad och dumpad
[ ] Jag VILL vara ensam, för i helvete!
[ ] Jag bara dumpar, dumpar och dumpar
[ ] Jag har varit otrogen, sorry
[ ] Jag har skiljt mig, grattis mig!
[ ] Jag letar efter JUST DIG!
[ ] Jag har fuskat i ett sällskapsspel under julen 2012
[ ] Jag fick alldeles för många julklappar i år
[ ] Jag fick alldeles för få julklappar i år
[ ] Jag struntar i julklappar
[ ] Jag firar inte jul
[ ] Jag firar så mycket jul att jag börjar redan i september
[x] Jag älskar julpynt
[ ] Jag är jultomten
[ ] Jag fick en iphone till julklapp
[ ] Jag ska snart åka på solsemester
[ ] Jag avundas alla som snart ska åka på solsemester
[ ] Jag älskar Radio x3m
[x] Jag föredrar Vega
[ ] Jag äger ingen TV
[ ] Jag älskar Twitter
[x] Jag hatar högklackat
[ ] Jag har en ohälsosam relation med min dator
[x] JAG ÄLSKAR BLOGGLISTOR!

Det är nog den minst bekännande i mannaminne. Hoppas ni förstår att snedstreck betyder halvkryss. Ibland är det omöjligt att vara svartvit.

Ibland kan jag längta efter att jobba igen. Tänk så skönt det blir att klä på sig och sminka sig sådär som vanligt folk gör. Att vara hemmamamma betyder att jag umgås nästan uteslutande med människor som älskar mig och det är inte bara bra för mitt yttre.

Tack för era fina kommentarer till mitt inlägg om sömnproblem häromdagen. Cissi frågade: Med fyra års erfarenhet av dylikt, har du något tips? Vad är du glad att du har gjort/gör? Vad skulle du inte i första hand rekommendera att någon gör på samma sätt?

Och jag tänkte hänvisa er som är intresserade av usel nattsömn på grund av småbarn till ett inlägg där jag beskriver vår tidigare situation och till ett annat där jag skriver om hur vi hanterade (inte löste) problemen.

Det råd jag skulle ge alla som för tillfället kämpar med en bebis som sover uselt och nått en viss ålder är: ta itu med det nu. Det blir på inget sätt lättare av att ni väntar. Det blir bara värre. Små människor lär sig mycket snabbare än större människor. Min älskade dotter som i skrivande stund (klockan 22.36) leker rollekar i sitt rum och springer ut och in lär sig kanske… aldrig. Vi får nog vänta tills hon blir tonåring och skyr oss som pesten tills hon slutar vilja umgås med oss efter läggdags.

Och för det andra: välj ett sätt, en sömnskola eller en metod och var den trogen minst en vecka. Inget looking back före en vecka gått. Jag var i min stora frustration expert på att byta metod varje kväll. Ibland flera gånger samma kväll. Jag kan tänka mig att den lilla Ingriden upplevde mitt agerande som extremt förvirrande och spännande och intressant. Vad ska den här mamman hitta på ikväll då? Ska hon sitta vid min sängkant? Ska jag få mera välling? Ska pappa komma in också? Ska dörren vara öppen? Ska jag få komma till deras rum? Till deras säng? För allt det där kunde hända. Nu i efterhand kan jag inte låta bli att skratta åt mig själv. Samtidigt förlåter jag mig. Jag var så obönhörligt trött och desperat och då hinner förståndet inte alltid med. Men priset blev högt. Ju äldre hon blev desto svårare blev det att på några nätter lösa sömnproblemen.

Och för det tredje: var snälla mot varandra om ni är två om föräldraskapet. Det är svårt när båda vandrar omkring och är konstant trötta. Ibland känns tillvaron som en enda stor tävling om vem av er två som är tröttast och förtjänar och behöver mest vila och sömn. Men det är en dålig väg att ta. Var snälla, för om det börjar byggas murar mellan er är ni ensamma i lidandet och absolut ingenting blir bättre av det. Och de gånger ni inte orkar vara snälla (ni är övermänniskor om det aldrig kommer sådana gånger om ni får kämpa en lång tid) ska ni be om förlåtelse och ni ska förlåta. Förlåtelsen är helig och helande. Underskatta den aldrig.

Och för det fjärde: be om hjälp. Att be om stöd när tillvaron är övermäktig är inte ett tecken på svaghet. Det är ett tecken på vett. Vi vet ju hur det går när övermäktiga situationer får fortsätta att övermäkta sig.