Hans blick

Jag borde nästan be om ursäkt för mängden vardagsrealism i den här bloggen numera. Igår ägnade jag ett helt inlägg åt icke-fungerande läggdags och idag… Det börjar inte bättre, om vi säger så. Men håll ut till slutet om du vill ha vardagsglitter, om vi säger så.

Hemma hos oss en kväll. Hallen svämmar över. I nittioåtta fall av hundra älskar jag att Hilde är initiativrik, kreativ och självgående. Hon styr upp saker. Hon fixar och skapar. Vår hall, redan belastad av att härbärgera fotboll, innebandy och korgboll, får därför den här kvällen också agera konstateljé. Och de där två fallen av hundra när jag inte bara hyllar hennes sysselsättningsförmåga inträffar väl ungefär då när den unga konstnären har lämnat tjugo halvfärdiga verk, tre paletter vattenfärg, ett tiotal penslar och ett fyrtiotal tuschpennor på golvet och bara gått vidare till nästa projekt. Och med tanke på hur utmanande läggdags redan är – som sagt – så tar vi inte den fostrande strid vi borde ta utan jag och Fredrik plockar själva upp spåren av kvällens skapande.

Jag är inte direkt arg. Men inte är jag heller på strålande humör. Lite småirriterad. Jag är för övrigt inte som bäst när jag är lite småirriterad. Jag har lite smutsiga mjukisbyxor, en huppari och inget smink alls efter kvällens länk. Och mitt i allt det här säger Fredrik:

– Nog är du snygg.

Det här säger absolut ingenting om min snygghet och absolut allt om hans blick. Om min snygghet finns ytterst lite att säga, om hans blick kunde jag skriva en roman. Eller flera.

Vi har varit tillsammans i över tjugo år nu. Över halva mitt liv har jag fått bo i den blicken. Att han efter all den här tiden och allt plock och alla läggdagsrumbor och all slags realism fortfarande säger att jag är snygg när jag lunkar omkring småirriterad i hemmakläder en onsdag i januari…

Lyckliga, lyckliga jag. Lyckliga, lyckliga vi.

På bröllp. Fotade av Maria Hedengren.

Läggdags

Det finns fenomen i den här semismåbarnstillvaron som jag verkligen inte tror att jag kommer att sakna när tillvaron är en annan. Alla fenomen som hamnar under kategorin läggdags hör till de fenomenen.

Jag. Fattar. Inte.

Det är som om precis varje lite delmoment av läggdags behöver ifrågasättas. Som om inte just de här stegen har tagits tusentals gånger förr och borde gå på den mest rutinerade rutin.

Men nej. Kvällsmat – vad är det? Tandborstning – helst inte. Pyjamas – i så fall måste det vara exakt den där pyjamasen som ingen hittar byxorna till just ikväll. Vissa ifrågasätter till och med högläsningen ibland, men det kan jag inte ens skriva om med någon slags glimt i ögat för det gör mig bara matt och nästan ledsen.

Jag säger inte att jag blir arg varje kväll, för det blir jag inte. Men klart oftare än jag vill. Och det skulle ju vara så otroligt enkelt att bara göra saker och ting direkt utan att ifrågasätta dem – inte minst eftersom det ändå kommer att sluta med att de blir gjorda trots ifrågasättandet. Tycker jag. Men vi är rätt få som tycker det. Typ två, om man ska vara noga.

Samtidigt. Varje kväll när jag får läsa med Arvid och vi har kommit så långt att vi båda är där i berättelsen… Då är allt bara bara bra. Och just det fenomenet kommer jag att sakna helt vansinnigt mycket, trots att det också hör till läggdags. Det bara vet jag. Redan nu.

Vi må ha våra olika åsikter om läggdags. Men vi har också våra stunder.

Förälskad

Och så kommer en dag när hon i bilen säger:

– Jag har bara en fråga till dig, mamma. Hur känns det att vara förälskad?

Jag älskar precis allt med det. Allt.

Samma dag (idag) frågar hon också hur många dagar det är kvar till hennes födelsedag. Jag svarar att det är ungefär trehundratjugo dagar kvar.

– Wow. Det är ju lite, konstaterar hon.

Älskar allt med det också. Men hoppas att vi inte börjar nedräkningen redan nu. Också för oss härdade skulle det kännas extremt.

Testet

Det är tjugondag Knut idag. Eller tjugondedag jul. Julen ska ut. Om vi orkar och hinner och vill. Hemma hos oss plockar vi in julen stegvis och också ut julen stegvis. Tomtar, julgran, julkrubba, julböcker och ljusstakar ska bort idag eller imorgon. Stjärnorna får vara kvar några veckor till.

Det är med någon slags vemod som jag plockar bort julen. Jag älskar julen. Men ännu mer älskar jag faktiskt adventstiden och vår gemensamma väntan på julen. Sedan sent i november har vi fått se fram emot något som obönhörligen är över nu.

Vemodet är rimligt.

Och på tal om vemod…

Jag fyllde i min kalender tidigare i veckan. Alla lektioner för resten av terminen är nu inskrivna i den papperskalender som jag vägrar överge. Vårens sista lektioner hålls vecka 22. Nu är det vecka 2. Tanken var svindlande. Är svindlande. Om tjugo ynka veckor är det här läsåret slut. Och den som vet hur snabbt en vecka går vet att det är typ… imorgon. Jag vill inte att det här läsåret ska ta slut. Jag tycker för mycket om för mycket och för många.

Nästa tanke var lika svindlande. Om tjugo ynka veckor vet jag med stor sannolikhet vad jag gör nästa år. I den stunden kändes ovissheten nästan möjlig att leva med. Den är knappast oändlig.

Å andra sidan måste jag använda ord som med stor sannolikhet och knappast när jag skriver det här. Säker är jag ju faktiskt inte. Säker kan jag inte vara. Min tillit och tilltro testas.

Jag är inte jättebra på det testet.

Kortet

Nu har det hänt några gånger. Hon har dragit kortet.

Oftast händer det när Arvid är snabb och tar ipaden så att hon får nöja sig med en telefon med liten skärm. Det godkänner hon inte.

– Jag har faktiskt en synskada! protesterar hon.

Någon gång ska jag lära henne att det är ett kort hon ska dra ganska sällan. Just nu ska jag fira det faktum att hon har så lätt för att tala om den begränsning som är hennes. Den är helt skamfri, helt odramatisk.

Jag vet att det kommer också andra tider. Nu njuter vi av den här.

Vardag är fest?

Idag sov hela familjen till tio. Tio!!! Förutom Ingrid som vi väckte kring tolv. Jag antar ju att vi kommer att ta oss igenom en vecka med fem tidiga vardagsmorgnar, men i just den här stunden är min tro inte överdrivet stor. Vackert kommer det inte att vara.

Egentligen är vardag det allra bästa jag vet, men i just den här stunden minns jag inte riktigt att det är så. Nu just minns jag bara att jag inte har somnat före halv två på natten på en och en halv vecka och att vi har haft vänner hemma hos oss varje dag ungefär lika länge och att det är härligt att springa i dagsljus. Hur ska vardag rymmas in i det här livet? Var det faktiskt så att vardag är fest?

Fråga mig igen vid lunch imorgon. Senast då lär jag minnas igen.

Nej, förresten. Fråga mig igen klockan 8:12 när jag träffat mina studerande igen. Då är festen i gång!

Jagar bort en del av sorgsenheten

Det händer ibland att sorgsenheten slår till och jag tänker det här måste jag prata om med henne sedan när jag träffar henne.

För i min bok är det det enda som kan hjälpa. Att prata. Inte blir det nödvändigtvis bättre där och då, men någon slags helanderesa börjar alltid när vi sätter ord på sorgsenheten och delar den med någon som verkligen bryr sig.

Och/men det händer rätt ofta att jag inte talar om det där sorgsna när jag väl träffar henne. Inte för att jag inte kan eller vill, men för att det på något sätt är som om hennes blotta närvaro jagar bort en del av sorgsenheten. Med henne är mörkret inte lika mörkt. Tyngden inte lika tung. Trasslet inte lika trassligt.

Och är inte det vänskap så vet jag faktiskt inte.

Och tänk. Hon är inte bara en. Hon är flera olika. Och är inte det nåd så vet jag faktiskt inte.

Jag har varit storasyster förr

Hon är ju vår minsting. Alltid yngst. Jag märker att hennes världsbild rubbas lite varje gång hon stöter på barn som är yngre än hon men som ändå är storasyskon. Hur är det liksom möjligt?

Hon vill att vi ska ha flera barn i vår familj. Förstås. Men ännu hellre vill hon ha en hund.

I ihärdig väntan på någotdera har hon börjat skriva om historien om sig själv lite. Nu har jag fler än en gång hört henne säga till någon, med lite dramatisk stämma:

– Jag har varit storasyster förr.

Första gången förstod jag inte och fick fråga upp. Hon syftade alltså på de tre dvärghamstrar som familjen haft.

Så när hon drar den här berättelsen om sig själv är jag ganska snabb med att fylla på med just den informationen så att inte den stackars person hon pratar med ska tro att hen just fått en djupt sorglig historia i famnen att hantera.

Hilde verkar märkligt nog se hamstrarna som en del av vår familj, trots att få av dem någonsin ens blev tama. Idag på morgonmys bad hon mig berätta vad jag tycker är bäst med henne, Fredrik, Arvid och Ingrid. Redan det var en utmaning i nyvaket tillstånd, men när jag dessutom skulle berätta samma sak om Maja, Dumle och Dumbo… Då kom nog någon slags gräns emot.

Den före detta storasystern var inte nöjd.

Bara idag

Det är ungefär tre månader sedan Arvid fyllde år. Han fick en pulsklocka i present och hade några dagar när han ville komma upp i 30 000 steg om dagen. Vi tog långa promenader i kvällsmörkret och jag hann bli rädd att vi gett honom ett ok och en stress i present, men efter tre dagar slutade den perioden. Tack och lov.

Det var inte om jakten på steg jag skulle skriva. Det var om chocken över att det här är tre månader sedan. Tre månader!! Det känns som fyra veckor. Högst. Om tre månader till är vi redan inne i april. Fatta! Och då brukar ju vårveckorna gå ännu snabbare än höstveckorna.

Min första tanke var att det är lite skönt att det snart är april. Vi får ju läsa texter om hur vi ska överleva oxveckor just nu och man dras väl med i den jargongen. Min andra tanke – som nog är mer sann – är att det är illa om vi bara går och väntar på att dagar och veckor månader ska gå. Till och med fast det är vinterdagar och vinterveckor och vintermånader. De här helt vanliga vardagliga januaridagarna är ju det bästa vi har. Det enda vi har.

Ingen av oss vet vad vi har om tre månader. Om vi har något alls. Vi har bara idag. Vi har alltid bara idag. Det betyder absolut inte att idag alltid är härligt, men att vi kan och ska försöka göra något bra av det idag vi har idag. Och alla andra dagar. Inte bara längta till morgondagens idag.

Läsåret 2022

Under år 2022 läste jag 146 böcker. Det är många, men det är färre än året innan. Och året innan det.

Men det är många. Långt ifrån alla böcker var bra, men några var helt fantastiska.

Här kommer mina bästa böcker från år 2022.

Home body av Rupi Kaur
Vi var lögnare av E. Lockhart

100 år med Lenni och Margot av Marianne Cronin

Vi ska ju bara cykla förbi av Ellen Strömberg

Autisterna av Clara Törnvall

Babetta av Nina Wähä

Glöm bort din saknad av Ann-Luise Bertell

Berätta tre saker av Callum Bloodworth

I dina händer av Malin Persson Giolito

Skilsmässan av Moa Herngren

Hur kärlek fungerar av Emma Ahlgren

Handbok i klardrömmar av Johanna Holmström

Åren av Kjell & Mårten Westö

Detaljerna av Ia Genberg

Lumpänglar av Annika Åhman

Snart har sommarn blommat ut av Karin Collins

Blir du ledsen om jag dör? av Nicolas Lunabba

Arvejord av Maria Turtschaninoff

Ut ur min kropp av Sara Meidell

Våra förlorade hjärtan av Celeste Ng

Malma station av Alex Schulman

Då vi bara hade nu av Sandra Holmgård

Och sedan en bok till. Den var jättebra men jag läste den på fel sätt i fel situation, och det här kan vara en påminnelse till oss alla om att det kanske inte är du eller boken utan kombinationen just där och då som gör att det inte klickar.

Rum utan titel av Nina Hemmingsson

Jag är så glad att det finns människor som skriver böcker så att det finns böcker som vi andra kan läsa.