Det är ungefär tre månader sedan Arvid fyllde år. Han fick en pulsklocka i present och hade några dagar när han ville komma upp i 30 000 steg om dagen. Vi tog långa promenader i kvällsmörkret och jag hann bli rädd att vi gett honom ett ok och en stress i present, men efter tre dagar slutade den perioden. Tack och lov.

Det var inte om jakten på steg jag skulle skriva. Det var om chocken över att det här är tre månader sedan. Tre månader!! Det känns som fyra veckor. Högst. Om tre månader till är vi redan inne i april. Fatta! Och då brukar ju vårveckorna gå ännu snabbare än höstveckorna.

Min första tanke var att det är lite skönt att det snart är april. Vi får ju läsa texter om hur vi ska överleva oxveckor just nu och man dras väl med i den jargongen. Min andra tanke – som nog är mer sann – är att det är illa om vi bara går och väntar på att dagar och veckor månader ska gå. Till och med fast det är vinterdagar och vinterveckor och vintermånader. De här helt vanliga vardagliga januaridagarna är ju det bästa vi har. Det enda vi har.

Ingen av oss vet vad vi har om tre månader. Om vi har något alls. Vi har bara idag. Vi har alltid bara idag. Det betyder absolut inte att idag alltid är härligt, men att vi kan och ska försöka göra något bra av det idag vi har idag. Och alla andra dagar. Inte bara längta till morgondagens idag.