Att vara tonårsförälder

Vi tog en promenad, jag och min Fredrik. Vår vanliga korta. Tjugo minuter var vi borta. Och när vi kom hem igen stod det fyra fyrhjulingar och en moped på vår gård. Hallen där nere badade i skor för stora för någon i vår familj och i samma lilla hall, där det redan till vardags finns alldeles för mycket, fanns nu också en handfull mopedhjälmar.

Det här var något helt nytt.

Jag försökte räkna ut. Mopeden kunde jag koppla ihop med en ägare, men alla andra maskiner… Nope. Där fick vi bara gissa. Om ens det. Det är kanske en del av att vara tonårsförälder.

Det händer märkligt ofta att jag inte riktigt vet vem alla som är hemma hos oss. Det klarnar ju alltid i något skede, men det är inte alltid jag vet i stunden. Det är kanske också en del av att vara tonårsförälder.

Jag vet ju inte så mycket om vad det är. Ännu. Jag lär mig hela tiden. Men en sak vet jag åtminstone – att det här är en resa med steg både framåt och bakåt. Och att man som förälder, som min egen tonåring sa igår, inte ska ta det så hårt när en tonåring har sämre perioder. Hon har väl rätt. Men det är svårt ibland, sa jag som svar. Och jag har väl också rätt.

Men så fick jag ett meddelande av henne mitt i allt idag. Apropå absolut ingenting. Hon frågade om hon och jag kan äta middag tillsammans på Rosso imorgon. Det är uppenbarligen också en del av att vara tonårsförälder.

Sjukhus-selfie för snart två år sedan. Eller igår?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s