Här tänkte jag bjuda på en bild ni aldrig sett förr. Lättare sagt än gjort med tanke på att jag publicerar någon slags bild här nästan varje dag.

Men så kom jag på en bild som jag hittills låtit världen vara utan. Jag tror det går att leva ett rikt och meningsfullt liv också utan den, men här kommer den i alla fall. Den bild som jag kallar Skrevbild på Alisson Becker och Amanda Audas-Kass.

Vi var i Liverpool. På rundtur på Anfield. Där fanns en vägg med bilder på spelare och de äldre barnen ville fotas vid väggen. Sedan ville det yngsta barnet ta en bild på mig vid väggen. Jag hade ingen större tilltro till att bilden skulle uppvisa någon nämnvärd kvalitet, men Hilde led verkligen under rundturen (”Det här är den värsta dagen i mitt liv” ropade hon vid ett tillfälle den dagen) och jag kände att jag måste ställa upp. Alltså ställer jag mig bredvid Alisson och Hilde tar bilden. Ni vet den där skammen. När andra turister står och tittar på när man själv blir fotad. När andra turisters barn står i kö för att få bli fotade där man själv blir fotad. Den skammen. Och för det här slutresultatet. Ni får det igen.

Hur mycket jag älskar Hilde och/eller någon slags frid på rundturer? Så här mycket. Åtminstone så här mycket.

Min favoritsak i mitt hem är inte en sak. Jag är för ointresserad av städning och alldeles för ointresserad av inredning för att jag ska ha favorisaker i mitt hem. Visst tycker jag om vår soffa, våra tapeter i vardagsrummet och våra muminmuggar – men det är inte favoritsaker.

Min favoritsak i mitt hem är att människor vill vara här. Att vi har vänner som vi med glädje bjuder in också när vi inte har hunnit städa. Att barnens har kompisar här så gott som dagligen. Att vi imorgon ska få klä julgranen tillsammans med Ingrids kompisar. Det är min favoritsak. Att vårt hem inte finns till bara för oss själva.

Vi lånade ut vårt hem en sommar för några år sedan till en av våra första Helsingfors-konfirmander – en helt ljuvlig kvinna som jag skrev med senast idag. Hon sa efteråt att vårt hem doftar helig ande. Om det är sant så är nog det min favoritsak i vårt hem. Det är i sanning den finaste komplimang vårt hem kan få. Troligtvis den finaste komplimang något hem kan få.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Tack för att det är sant. Också i år.

Jag har tre systrar. Jag har tre systrar i Sverige. Jag saknar dem så fort jag bara känner efter.

De är alla tre helt fantastiska. Jag kan inte riktigt förstå att också jag hör ihop med dem. Varje gång någon undrar om någon av dem är min syster är jag helt orimligt stolt över att få säga ja. Och ännu mera orimligt glad över att få säga ja.

Det fanns en tid när min högsta framtidsdröm var att bli världskänd skådespelare och gifta mig med David Beckman. På något märkligt sätt känns den tiden både lättare och svårare än den tid som är nu.

Nu drömmer jag om helt andra saker. På något märkligt sätt känns de sakerna både större och mindre än de saker jag drömde om då.

Jag drömmer om att bli modigare och mer generös och ännu mer tillitsfull. Jag drömmer om att bli mer villig att göra uppoffringar för andra. Jag drömmer om att få vara en människa som får människor omkring mig att må bra.

Inga drömmar är större än de.

Andra framtidsdrömmar rör sig på andra nivåer, men ska väl också nämnas. Så här kommer mindre viktiga drömmar. Som ändå är drömmar.

Jag drömmer om att någon gång ha ett gästrum. Jag drömmer om att kunna åldras och ha frid med det. Jag drömmer om att bry mig mera om det som är verkligt viktigt och mindre om allt det där som inte spelar någon roll alls egentligen. Jag drömmer om att få fortsätta vara lika glad och trygg i Fredrik som jag är nu. Fast det är nog egentligen en av de där största drömmarna.

Jag drömmer om att någon gång få ett fast jobb som jag skulle älska lika mycket som mitt förra fasta jobb och mitt nuvarande ofasta. Eller ens hälften så mycket – det skulle faktiskt räcka.

Jag drömmer om att klara av ett helt år utan att köpa ett enda klädesplagg. Är det 2023 som blir det året? Är det sjunde gången gillt?

Jag drömmer om att någon gång kunna göra ens en enda pull-up.

I min handväska finns idag min telefon med alla mina viktigaste kort. Där finns också en laddare till min pulsklocka och nyckelkort till det hotellrum där jag somnar också ikväll.

Och det låter ju rätt odramatiskt. Men med tanke på att jag just ägnat en dryg halvtimme åt att i panik åka fram och tillbaka mellan gym och reception och kabinett och hotellrum för att hitta just den handväskan finns det inget självklart alls med det just nu. Lättnaden när jag letade i gymmet för tredje gången och hittade väskan var så total att glädjetårarna rann och tacksamheten inte visste några gränser alls.

Tänk att just den här frågan kom just idag. Nog är det märkligt att jag igen en gång får landa i den här stora tacksamheten tack vare den här ändå rätt simpla julkalendern. Vet inte om det säger mer om mig eller kalendern, men vet att tacksamhet är typ det bästa jag vet och det jag söker varje dag. Med eller utan kalender.

Vad min ryggsäck innehåller är en mycket längre historia. Och jag tvivlar på att någon orkar eller vill höra den.

Jag är inte svår och smart när det kommer till musik. Snarare tvärtom. Mina favoritlåtar är gamla och inte ens när de var nya recenserades de på kultursidor. Jag tycker om det lättuggade och glada. Det idiotsäkra. Det förutsägbara. Och jag tycker allra mest om det som jag tyckte on när jag var typ femton.

Så på något plan är väl Backstreet Boys I want it that way världens bästa låt. Jag kan varje ord. Varje tonartshöjning. Varje oh, varje yeah, varje don’t wanna hear you say. Jag kan genuint förundras över att jag inte kan lära mig nästan några huvudstäder alls med tanke på vilken enorm kapacitet jag har när det kommer till hits från sent nittiotal.

I min förra skola (tänk att jag faktiskt kallar den så nu, ännu nästan tre år efter att jag hade slutat där var den fortfarande bara min skola) gjorde abiturienterna varje år en sketch om oss lärare. Jag var alltid den med svart klänning och svarta strumpbyxor. Och så skulle jag troligtvis fortfarande porträtteras.

Jag vet inte hur många svarta klänningar jag har. Jag tror att både jag själv och ni skulle svimma om vi visste. Men det är mitt bästa plagg. Mitt ständiga när-jag-inte-orkar-tänka-plagg. Det jag lever i.

Roligt är det ju inte. Men säkert och tryggt. Och stilmässigt är jag en människa som tycker att säkert och trygg är typ det roligaste som finns.

Jag kan inte. Jag tycker om bilder, mer och mer med åren. Men jag kan visa er de fem favoriter jag kom att tänka på just idag. Håll till godo!

Det här familjefotot som Maria Hedengren tog av oss på Anu och Jontes bröllop i maj 2017 är en favorit. Älskar hur bilden fångar familjelivet som det är. Lite kaotiskt och oförutsägbart och vildvuxet, men med mycket kärlek och glädje.

Den här bilden som Kavilo photography tog i oktober 2016 när fyra skulle bli fem är också en favorit. Jag älskar oss.

Jag läser egentligen inga bloggar alls längre. Kan ytterst sporadiskt klicka in mig på någon av de stora svenska bloggarna, men jag läser inga bloggar alls längre.

Det är nog ett ofrånkomligt faktum att bloggarnas storhetstid varit förbi rätt länge redan. Är det någon annan än jag kvar? undrar jag ibland och minns tiden när vi var många i Svenskfinland som bloggade och läste varandras bloggar och kommenterade på varandras bloggar och länkade till varandras bloggar och gick på bloggala. Det är länge sedan nu och folk har gått vidare.

Men här är jag fortfarande.

Och vet ni vad det märkligaste är? Här är ni fortfarande också. Dagligen har den här lilla bloggen hundratals unika besökare, ibland över tusen och nästan aldrig mindre än sjuhundra. Jag fattar det inte. Det är svindlande stort. Det är ju bara jag.

Jag tar aldrig för givet att någon vill läsa de texter jag vill skriva. I mitt huvud är det Fredrik, mamma, moster och Olle som läser bloggen. Hur de lyckas komma upp i hundratals unika läsare per dag vet jag inte riktigt.

Så det är väl läge att igen säga ett stort, stort tack! Tänk att ni läser. Och tänk att varje dag i den här bloggkalendern slutar i ett enormt tack. Vilken bra kalender!