Innan jag själv blev mor blev jag gudmor. Några av våra dåvarande och nuvarande och troligtvis för evigt allra bästa vänner blev föräldrar och vi fick den finaste frågan och det största hedersuppdraget. Vi fick bli faddrar.

Det är länge sedan nu.

Så länge sedan att hon blev konfirmerad idag. Agnes, vår äldsta guddotter.

Hon är en självständig, godhjärtad, modig och stark ung kvinna. Hon vågar och hon vill och hon kan. Mest av allt är hon värdefull och älskad.

Tänk att vi får tro att Gud har varit med henne varje dag hittills och att han kommer att fortsätta vara det. Det finns på riktigt inget större.

Och tänk att vi får finnas i hennes liv. Det är också stort. Inte lika stort, men jättestort.

Jag vill egentligen inte vara den där föräldern som skryter med barnens idrottsprestationer på sociala medier. Dels för att prestationerna aldrig är det viktigaste med idrotten och dels för att prestationerna aldrig berättar hela berättelsen. Och dels för att det alltid finns de som nästan aldrig får stå högst upp på prispallen trots att de förtjänar det lika mycket. Livet är sällan rättvist, sportlivet är inget undantag.

Men idag är jag den där föräldern.

För i förrgår hoppade min Arvid personbästa 120 cm högt och vann guld. Han som egentligen inte alls skulle tävla i år när han måste tävla också mot den som är ett år äldre. Och trots att han landade på ribban i sista försöket på 125 cm och slog sig både blodig och gråtig så älskar han höjdhopp och vill igen.

Och idag sprang min Ingrid stafett-DM med några av sina allra bästa kompisar och vann guld. Oftast springer de mot varandra och då gör det så gott att någon gång få springa med varandra. Jag tror att det är de här dagarna och stunderna som de kommer att minnas som höjdpunkter sedan i framtiden när spikskorna är på hyllan.

Jag har själv aldrig stått högst upp på en prispall. Det är så märkligt att ha barn som gör sådant ibland.

Men jag har haft mål och drömmar. Ibland har jag nått dem och jag vet hur härligt det är. Ibland har jag inte nått dem och jag vet hur tufft det är. Så jag kan ana hur det känns att få en guldmedalj runt halsen. Men jag kan också ana hur det känns när både medaljer och resultat uteblir.

Det är mangleis, det här livet. Sportlivet är inget undantag.

Men vet du vad? Också en värld utan färg kan vara väldigt vacker och väldigt rolig och väldigt rik och meningsfull.

Det har hon i sanning lärt mig, min älskade Hilde. Det och mycket annat.

Och så kommer en sommarkväll när hon kryper upp bredvid mig i soffan och suckar tungt.

Hon som nästan aldrig suckar.

– Jag skulle vilja kunna färger, säger hon sorgset. Alla i min familj kan ju färger.

Mitt modershjärta går lite sönder. Jag önskar att det här var en text om hur jag sa något klokt och kärleksfullt som fyllde henne med hopp och framtidstro, men det är inte en sådan text. Det här är en text om en femåring som har insett att hennes värld ser annorlunda ut än andras värld och som önskar att det inte var så. Och om hennes mamma som önskar samma sak.

Jag tror att jag tillräckligt ofta säger tillräckligt kloka och kärleksfulla saker för att ge henne hopp och framtidstro. Men det finns stunder då hon och jag och vi alla måste få sörja att hennes värld ser annorlunda ut. Och i just de stunderna måste det vara okej att alla ord inte riktigt finns där.

För det är klart att hon vill kunna se färger. Och det är klart att jag vill att hon ska kunna det. Och det är klart att det är lite sorgligt att det inte är så.

Och så hade jag födelsedag. Min trettionionde.

Jag har på många sätt haft en jättefin dag. Jag har fått sång och presenter. Jag har fått ta en promenad med min Fredrik. Jag har fått äta lunch på stan med familjen, vilket i och för sig också innebar att folk (=barnen) fick byta plats hela tiden på grund av bråk. Jag har fått äta jättemycket godis. Jag har till och med fått läsa en hel del och egentligen vill jag ju inte så mycket annat.

Mest av allt har jag fått så många fina meddelanden av människor som har kommit ihåg mig. Det finns inget finare. Jag har inte svarat på nästan något av dem, men jag har läst dem alla och känt mig lycklig i själen. Tack!

Så jo. På många sätt en jättefin dag. Men eftersom jag envisas med någon slags ärlighet här så ska det väl erkännas att jag också har varit ofantligt ledsen idag. Andras tårar är kanske de allra svåraste att gråta och ju närmare den andra är – desto svårare.

Men mest av allt är jag ändå tacksam. Tänk att jag fick ännu ett år. Ett trettionionde. Jag vill aldrig någonsin ta något av mina år för givet.

I skrivande stund står det två bilar på vår gård. Bara två. Trots att det bara var några dagar som vi fick ha tre bilar där (och en lycklig stund igår till och med fyra!) så känns det tomt med bara två bilar nu.

Ikväll åkte hon nämligen hem igen, min älskade äldsta lillasyster. Och med sig tog hon den familj som vi alla tycker så mycket om. Hilde grät otröstligt när de hade åkt. Själv grät jag också, om än tröstligt.

Jag tycker ju så mycket om mina systrar. Tycker det är lite orimligt att alla tre bor så långt borta. Det borde inte vara lagligt. Det är åtminstone inte rimligt.

Det gör ont i hjärtat att sakna och längta. Men ännu ondare gör det i det hjärta som aldrig saknar eller längtar. Det vet jag så väl.

Det är svårt att säga vad jag älskar mest. Får jag säga allt? För lite så är det. Jag älskar allt med Wasa football cup mest.

Jag älskar barnet som stolt och ivrigt berättar att cupen har gått jättebra. Att de spelade en oavgjord match och förlorade resten. Jättebra!

Jag älskar utvecklingen. Att se hur den där ena spelaren plötsligt passar till kompisen med bättre målläge än skjuter själv som hen hade gjort förr.

Jag älskar de stolta föräldrarna till tonåringen som tar sina första steg som domare. De som kommer till cupen för att se de matcher hen dömer och som bara pöser där bredvid planen.

Jag älskar den synskadade äldre släktingen som står bredvid fotbollsplanen lutande mot sin vita käpp och följer matchen med enormt engagemang.

Jag älskar att nästan alla lag får spela hyfsat jämna matcher på slutet av cupen. Det gör att det lite hårda med slutspel egentligen blir rätt mjukt.

Jag älskar att den mat som blir kvar efter cupen går till mathjälpen och välgörande ändamål. Att någon tänkte till också där.

Jag älskar barn som lyfter varandra. Som uppmuntrar och hejar och bekräftar.

Jag älskar föräldrar som lyfter varandras barn. Som uppmuntrar och hejar och bekräftar.

Jag älskar fotbollslag där det finns småsyskon som vårt eget småsyskon älskar. Det är värt allt.

Jag älskar juniortränare. Älskar älskar älskar. Utan er ingen juniorfotboll. Utan er inte de många tusentals juniorspelare vi fått se i dagarna.

Jag älskar rörelseglädjen. Vet ju själv vad den gör med mig och mitt humör och mitt mående. Det är givet att den gör mycket med barns och tonåringars också.

Men kanske jag ändå älskar gemenskapen och tillhörigheten allra mest. Det gör så gott att få vara en del av. På cup är man del av ett lag och en förening men allra mest är man del av en hel fotbollsvärld.

Och så har jag själv en alldeles särskilt soft spot för just de här två lagen.

Så kom det sig att jag ikväll stod och väntade på tre tonårsflickor – en var min egen – för att skjutsa hem dem från ett disco. Och jag kastades tjugofem år tillbaka i tiden till min egen discotid. Disco var stort i min högstadieskola. Enormt. Larger than life, som Backstreet boys från samma tid i mitt liv skulle ha sagt. Vi var många många hundra hoppfulla själar samlade en helt vanlig fredag.

Jag minns köandet. Köa för att betala inträde och alls komma in. Köa för att lämna in sin jacka i garderoben. Köa för att köpa drinkar bestående av lågprisläsk och skumma namn. Köa för att gå på wc och kissa ut de där drinkarna. Köa för att hämta jackan. Köa för att ta sig ut igen.

Men allra mest minns jag besvikelserna. Förväntningarna på de där discokvällarna var urhöga och besvikelserna urstora. Visst fanns det undantag, men oftast åkte jag hem igen med en känsla av förspillda chanser. Inte heller den här kvällen blev den som förändrade mitt liv. Inte heller den här kvällen upptäckte han mig. Inte heller den här kvällen vågade jag ge honom någon egentlig chans att göra det.

Idag tänker jag att förspillda chanser i tonåren kan vara en ren nåd. Jag är genuint tacksam för att jag inte vågade allt jag ville våga då.

Men. Jag är också genuint tacksam för alla de där besvikelserna. För bara den som hoppas kan bli besviken och ingen dag vill jag vara utan det hoppet. Inte då som tonåring, inte nu som fullvuxen förälder till en tonåring.

För den som aldrig vågar hoppas är i någon mån besviken precis hela tiden. Och det är mycket, mycket sämre.

Idag har Wasa Football Cup kört i gång och i morgon ska jag skriva om det. I nuläget ska jag skriva att vi hade talkotur som planvakter och att jag var orimligt nervös inför uppdraget och övertygad om att jag skulle göra fel. Förstöra. Klåpa.

Lite sådan är jag ju.

Så när jag sedan hade lyckats med mitt uppdrag – helt utan klåp – skckade jag ett meddelande om det till min Fredrik. Med en selfie på mig själv i min staff-väst.

Och jag fick ett svar. Och vilket svar sedan.

Sötaste planvakten på WFC ❤️

Alltså. Vi har varit gifta i nästan aderton år. Att det är så här han svarar är… typ allt.

Det finns mycket som jag tror att vi kan och ska göra för att vårda våra relationer. Jag har läst på och jag har levt och kunde säkert ge tjugotusen goda råd, men just idag kan jag inte komma på något bättre äktenskapsråd än det här:

När du får chansen att kalla din fru för cupens sötaste planvakt – ta den. Bara ta den.

Nu har jag haft semester i nästan tre veckor. Minst tjugofem gånger har jag frågat mig hur jag någonsin har hunnit jobba. Var rymdes mitt heltidsjobb bland alla matcher och träningar och cuper?

Jag fattar inte.

Minst tjugofem gånger har jag också frågat mig hur det kan vända så hastigt och så ofta. Och då pratar jag dels om vädret (tror jag har upplevt fem regnväder idag – men också så varm sol att jag nästan brann upp i långärmat) och dels om barnens humör och attityd och/eller min attityd till barnens humör. Att jag på två minuter kan gå från att tycka att någon är helt sjuuuukt irriterande till världens mest fantastiska… Inte är det ju rimligt.

Jag fattar inte.

Men jag gillar sommaren 2022. Med allt den är och inte är. Saknar mina systrar så att jag nästan går sönder, men det mesta annat är faktiskt mig givet. Och jag försöker hitta den svåra men helt avgörande balansen mellan roligheter och vila. Lyckas förhoppningsvis tillräckligt bra.

Och får aktivt lägga lite band på mig själv så att jag inte tar för stora steg mot hösten och allt det nya och spännande redan nu. Allt har sin tid.

Mest av allt är jag i det som är.

Jag hoppas att det som är i ditt liv är fint att vara i.