Jag vill egentligen inte vara den där föräldern som skryter med barnens idrottsprestationer på sociala medier. Dels för att prestationerna aldrig är det viktigaste med idrotten och dels för att prestationerna aldrig berättar hela berättelsen. Och dels för att det alltid finns de som nästan aldrig får stå högst upp på prispallen trots att de förtjänar det lika mycket. Livet är sällan rättvist, sportlivet är inget undantag.

Men idag är jag den där föräldern.

För i förrgår hoppade min Arvid personbästa 120 cm högt och vann guld. Han som egentligen inte alls skulle tävla i år när han måste tävla också mot den som är ett år äldre. Och trots att han landade på ribban i sista försöket på 125 cm och slog sig både blodig och gråtig så älskar han höjdhopp och vill igen.

Och idag sprang min Ingrid stafett-DM med några av sina allra bästa kompisar och vann guld. Oftast springer de mot varandra och då gör det så gott att någon gång få springa med varandra. Jag tror att det är de här dagarna och stunderna som de kommer att minnas som höjdpunkter sedan i framtiden när spikskorna är på hyllan.

Jag har själv aldrig stått högst upp på en prispall. Det är så märkligt att ha barn som gör sådant ibland.

Men jag har haft mål och drömmar. Ibland har jag nått dem och jag vet hur härligt det är. Ibland har jag inte nått dem och jag vet hur tufft det är. Så jag kan ana hur det känns att få en guldmedalj runt halsen. Men jag kan också ana hur det känns när både medaljer och resultat uteblir.

Det är mangleis, det här livet. Sportlivet är inget undantag.