Nästan varje kväll vill hon att någon av oss sitter med henne när hon somnar. Hon går in i läggdags med ambitionen att somna själv, men under resans gång blir ambitionen en annan och vid sängkanten sitter Fredrik eller jag. Nästan varje kväll.

Nästan varje kväll är jag irriterad. Det finns så mycket annat jag hellre skulle göra, men just den här kvällen var min irritation helt borta. Så jag svarade tålmodigt på de många frågor som hon ställde i mörkret när hon borde ha sovit.

– Är dörren låst?

– Är det friidrott eller fotboll imorgon?

– Har vi numret till polisen?

Nästan ingen kväll inser jag att också den här tiden är övergående och att det kommer att komma kvällar när jag längtar tillbaka till hennes sängkant.

Ikväll insåg jag det.