Jag har två riktigt långa arbetsdagar bakom mig. Jag borde vara trött. Jag är antagligen trött. Men det känns inte så. Tvärtom. Jag känner mig piggare och gladare och mer levande än på länge.

Jag har nämligen fått möta människor – både barn och vuxna – på riktigt. IRL. Fem barngrupper, två föreläsningar för vuxna. Vi har varit i samma rum, vi har andats samma luft. Och visst är det tacksamt och praktiskt med de möjligheter som digitala verktyg erbjuder – mycket av det jag och vi alla har gjort under de senaste två åren skulle aldrig ha blivit av utan dem. Men det möte som blir när vi möts på riktigt är alltid ett helt annat möte. Ett bättre möte. Ett möte som ger mer.

Därav piggheten och glädjen och livet.

Jag älskar människomöten. Jag må älska böcker och berättelser och språk och ord. Men jag älskar alltid människomöten allra mest.

Hilde vet att det är krig hyfsat nära. Tänk att våra barn växer upp i den vetskapen! Jag kan fortfarande drabbas så hårt av overkligheten i att det här faktiskt händer.

Hon är inte orolig. Tack och lov. Min egen oro gör få saker bättre – hennes förbättrar inga saker alls. Men hon funderar och tänker och frågar. Ber ibland för fred. Och sa så här i bilen på väg på dagens danslektion:

– Kuddkrig är mycket bättre än vanligt krig.

Dagens sanning. Kuddkrig är så otroligt mycket bättre. Önskar att någon med mer kontroll över världsläget än jag själv hade hört och hållit med.

Klockan är lite efter åtta på kvällen. Det är den vårigaste dag som 2022 bjudit på hittills. Mitt i allt det vackra brinner världen. Men på just den här lilla vägen i Kvevlax råder i just den här stunden en nästan överjordisk frid. Där står min vän och jag stilla i flera minuter och tittar upp på norrskenet. Vi känner oss nära evigheten.

Vi fortsätter prata när vi står där på vägen. Så små men så stora.

Det allra största i livet kan vi människor sällan påverka. Liv och död ligger utanför vår kontroll. Jag anar det, hon vet det alldeles för väl.

Men också i det lilla kan vi göra en stor skillnad. Och i varje sant möte mellan människor händer det stora saker.

Aldrig har gemenskap och samhörighet känts lika avgörande som nu. Och då har jag varit en riktig sucker för gemenskap ända sedan jag förstod vad det är och kan vara.

Vi fortsätter. Tillsammans.

Ukraina har fått mig att gråta otaliga gånger. Med rätta. Men idag två gånger av någon slags glädje. För inget tröstar lika mycket som människor som trotsar mörket med sitt ljus.

Första gången grät jag redan vid frukost. Tim Sparv. Alltså den mannen. Tänk att hans lägenhet i Vasa nu bebos av en ukrainsk mamma och hennes två söner. Och, citat ur Vasabladet-artikeln som fick mig att frukostgråta: ”Jag har sagt att vi börjar med ett år och så får vu se hur läget är sedan. Det viktiga nu är att de får lugn och ro. De ska inte få någon press från min sida.”

Klart jag grät.

Att få fostra två – förlåt tre! – unga fotbollsspelare i en tid när Tim Sparv är förebildernas förebild i fotbollsvärlden är rent guld. Att dessutom få göra det i Österbotten… Det är liksom nästan för stort. Den mannen har i sanning använt sin röst på ett beundransvärt sätt hela tiden. Vilken hjälte! Att min son av vissa i skolan kallas Tim SpArvid har aldrig känts bättre.

Sedan gick det några gråtfria timmar, men så såg jag på facebook hur en väns dotter har pärlat örhängen av hamapärlor i form av den ukrainska flaggan. Hon säljer örhängena för sju euro och ger pengarna till Röda korset. Vad jag önskar att hon inte behövde göra det. Vad jag älskar att hon gör det.

Klart jag grät. Och beställde två par på studs.

Människor, alltså. Förmögna till så mycket elände. Förmögna till så mycket ljuvlighet.

Låt oss aldrig glömma hur mycket gott vi kan göra och hur mycket ljus vi kan vara.

Det är ju inte precis så att glädjeämnena regnar tätt just nu, så man får ta fasta på dem som ändå kommer. Och när jag om tio år läser om den här tiden vill jag minnas också annat än det mörker som ligger över allt just nu. För mitt i allt ofattbart finns också stunder av väldigt fattbar vardag.

Som att Hilde idag föreslog att jag och Fredrik kunde gå på dedej när hon har annat program.

Det gjorde mig lite glad där och då. Dels för att hon kallar dejt dedej och dels för att hon är införstådd med konceptet och understöder – till och med föreslår.

Jag älskar mina barn nästan ännu mer än vanligt just nu. Trodde inte det var möjligt, men så känns det. Allt blir på något sätt tydligare nu.

Det är märkligt att leva när allt är märkligt.

Den här veckan har inte riktgt varit vår. Eller rättare sagt; den har inte riktigt varit våra sakers.

Det började med att något med bilen gick sönder. Inte sönder som i att bilen inte går att köra, men sönder som i att det måste fixas nu. Sedan gick Fredriks telefon helt sönder. Och lika helt sönder gick vårt modem. Och halft sönder gick min ipad.

Vilken vecka!

Vi är inte jättebra när saker går sönder. Utmaningar i vardagen som stavas brist på wifi och en förälders nåbarhet per telefon är inte utmaningar som får oss att växa och bli de bästa versionerna av oss själva. Snarare tvärtom.

Men just den här veckan… Jag säger inte att vi har burit varje stund väl, men jag säger att vi har varit medvetna om att det här bara är saker. Nu om någon gång vet man att bara saker faktiskt är bara saker.

Och medan jag satt på fotbollsrelaterat möte på kvällen fixade Fredrik ett nytt modem samt gjorde Ingrids gamla telefon till sin nya. Och imorgon ska bilen på service.

Vårt samhälle. Tänk att allt bara fungerar. Tacksamheten är enorm. Gränsar till förundran.

Perspektiv gör saker med oss. Saker som inte bara är saker.

Det är sant ändå. Att ljuset lyser som allra starkast i mörkret.

Vi ser fruktansvärda bilder varje dag just nu. Det går inte att komma undan. Det ska kanske inte ens gå.

Men vi ser ju också fantastiskt vackra bilder. Vi ser människor som sträcker ut sina händer. Som öppnar sina hem. Som ordnar insamlingar och ger pengar till dem som vet var och hur de behövs allra mest. Företag och organisationer som sänker delar av sin vinst till dem som lever i det mörkaste mörker. Trots att dessa företag och organisationer gått på knäna de senaste två åren så finns viljan att göra en skillnad där.

Ja. Ljuset lyser som starkast i mörkret. Ljuset är det enda som rår på mörkret. Du som är med och lyser – tack. För att du gör mörkret mindre outhärdligt. Både för dem som har det allra svårast just nu och för oss som bara anar.

Hemma igen efter dagar hos systern och hennes familj. Hur bra jag har haft det? Så bra att jag inte har tvättat mitt ansikte ordentligt på typ en vecka, det finns liksom inte tid för det när sällskapet är så gott. Jag får väl vara glad att jag borstat tänderna.

Så nej, min hud har inte fått vad den behöver, men det har min själ. Och jag behöver knappast säga att det är viktigare. Mycket viktigare.

Om möjligt ännu viktigare än vanligt när världen är som den är. Jag är mer drabbad än jag trodde av läget i Ukraina. På något sätt blir jag mer drabbad för varje dag som går.

Det enda jag verkligen vill när livet gör ont är att vara tillsammans. Nära. I gemenskap. Som en del av. I ett sammanhang. Att få dela rum med Fredrik, Arvid, Hilde, syster- och guddottern Inga samt hunden Eskil gjorde gott. Tänk att tung, trygg sömnandning av älskade människor kan låta så underbart. Kanske världens bästa ljud. Att få äta frukost med svågern mellan halv nio och halv ett och tala tala tala… Det är guld. Att få andas samma luft som systern som alltid är lite för långt borta är allt. Tänk att vi delade rum så många år och att jag inte förstod att varje dag vara tacksam.

Tillsammans är och förblir den bästa platsen. Vad som än händer runtomkring.

Nu är vi där vi brukar vara när det är sportlov. Där vi ska vara när det är sportlov.

Där min förstfödda skrattar som aldrig annars. Hon har ett skratt som är förbehållet hennes kusin. Bara med henne skrattar hon på just det sättet. Och hon för det ofta.

Vi har varit här bara några timmar. Skrattet. Redan så många gånger.

I tider som dessa är det om möjligt ännu viktigare än vanligt att få vara med människor man älskar och som älskar en. Det är vi nu.