Jag är inte hypokondrisk. Alls. Stod mycket långt bak i kön när den gåvan (förbannelsen?) delades ut och är snarare lagd åt helt andra hållet. Jag tror liksom aldrig att det är något och har aldrig varit rädd för att vi ska dra på oss något. Aj, ni är magsjuka? Men ingen av er har kastat upp idag? Nå, då är det ju ingen fara – välkomna!

Vi har haft corona i vår värld i snart två år och jag har aldrig trott att jag eller vi ska drabbas. Det betyder förstås inte att jag har låtit bli att följa rekommendationer och restriktioner – det skulle ju vara respektlöst mot dem som bär tungt och allra tyngst i det här läget. Men det betyder att jag aldrig har tänkt att just jag och just vi ska bli sjuka.

Tills nu.

Nu känns risken onekligen rätt stor. Var och varannan verkar få covid utan att veta var och när. Att tro att just vi skulle skonas är helt orimligt.

Jag är inte alls rädd. Statistiskt sätt kommer vi ju lindrigt undan, vi är hyfsat unga och grundfriska. Säkert kan man aldrig veta att den här sjukdomen beter sig lite hur som helst, men vi lär komma lindrigt undan. Om vi blir drabbade, vilket vi mycket väl kan bli. Det betyder förstås inte att jag låter bli att följa rekommendationer och restriktioner – det skulle fortfarande vara respektlöst mot dem som bär tungt och allra tyngst i det här läget.

Vi fortsätter försöka göra rätt, va? Ingen enda av oss har facit, men några har bättre koll och större ansvar än vi andra och vi gör nog bäst i att lyssna på dem. Det är lätt att vara tvärsäker på hur vi borde hantera den här situationen om vi ser bara vårt alldeles egna perspektiv. Så fort vi faktiskt försöker se också andras blir det svårt. Att lyssna till dem med flest och störst perspektiv känns som det enda något sånär rimliga i den här allt annat än rimliga verkligheten.

Tänk att det här händer. Och händer och händer. Fortfarande kan jag drabbas av overklighetskänsla ibland. Tänk att vi är med om det här. Vi som kanske trodde att vi hade kontroll.