Bland allt det goda jag försöker ge mina barn är tacksamheten bland det allra godaste. Hilde och jag övar oss varje kväll. Så här lät det idag:

– Vad vill du tacka Gud för ikväll, Hilde?

Massor. Det är ofta massor, och jag tänker att det väl är typ det bästa vitsord man kan ge ett liv.

– Jag vill tacka för att pappa inte var så rädd för att få spruta, för att jag fick glass och trip, för att du läste bok för mig och för att jag fick duscha. Och sedan vill jag tacka för den goda nyheten att moster Fanny kommer hit imorgon.

Underbar tackbön.

Notera gärna sista meningen. Dels älskar jag formuleringen – älskar ofta Hildes formuleringar. Men ännu mer älskar jag innebörden. Jag fattar tacksamheten precis.

Insikt som slår mig nästan varje gång jag återförenas med mina barn: efter två minuter (högst) känns det som om jag aldrig ens har varit ifrån dem. Vid inga andra människor vänjer jag mig igen lika fort.

Det är väl som det ska vara. Åtminstone är det som det är. Men ibland skulle jag ändå önska mig en lite längre smekmånad (eller ens en smektimme) efter att jag dumpit ner i verkligheten igen.

Hilde bjöd ändå till här ikväll. Det måste erkännas. Hon gav mig några rejäla smekminuter. Sa saker som att hon älskar mig så mycket och att jag är världens bästa och vackraste mamma. Å andra sidan kompenserade Arvid duktigt för det genom att knappt hälsa på mig.

Det är väl bra att hållas ödmjuk. Men lite tråkigt.

När jag sprang min femma i arla morgonstund såg jag två harar vid två olika tillfällen. Då vet man att man springer i Helsingfors och att veta det är rätt underbart.

Jag har idag fått träffa min kära kollega IRL för första gången sedan början av november. Och även om vi har blivit bra på att umgås på andra sätt gjorde det nog så väldigt gott att få ses på riktigt.

På väg hem till Helsingfors-hemma igen mellanlandade jag i mina gamla hoods. Steg av tåget vid min gamla station. Såg min gamla skola. Gick förbi två av mina gamla hem. Gick och handlade i min gamla affär.

Hjärtat svämmade över av tacksamhet. Vi hade det så bra här. Också. Så väldigt, väldigt bra.

– Jag känner mig så trygg med dig, säger hon.

Hon säger mycket annat också. Så är det när hon och jag ses. Det finns så mycket att säga. Orden tar aldrig slut, tiden gör det alltid.

Men just de där orden bär jag med mig. Att få vara en människa som en annan människa kan känna sig trygg med är stort. Att hon säger det är minst lika stort.

Jag tror ju att vi ofta blir vad vi förväntas vara, att vi liksom blir till i varandras ögon. Om och när vi väljer att lyfta fram det fina vi ser i varandra gör vi varandra bättre.

– Kan du snälla skicka till mina vänners föräldrar nu och fråga om de kan komma på mitt kalas? Om det passar? frågar Hilde.

Både vänligt och bestämt.

Jag försökte lika vänligt och bestämt förklara att jag inte gör det nu. Hon fyller fem 27 november och min gissning är att varken vi eller vännernas föräldrar vet vilken kalastid som passar.

Allt tyder på att det kan bli en hyfsat lång väntan på en viss femårsdag. Att Fredrik, jag och Arvid alla ska fylla år före det känns lite nervöst.

Och så en bonus (bara för att jag själv vill komma ihåg det här sedan):

vi pratade om babysim. Och jag minns inte vad jag själv frågade men jag minns Hildes svar:

– Faktum är att vi inte har någon bebis.

Älska att hon använder uttrycket faktum är. Faktum är väl att man nog borde få fylla fem redan nästa vecka om man slänger sig med sådana formuleringar?

Jag tror att precis alla föräldrar ställer sig frågan ibland. Vad ger jag egentligen mina barn? Vilka verktyg för livet? Vilken inställning?

Ikväll fick jag ett svar på den frågan.

Under fotbollsminuterna vi aldrig ville ha blir ett av våra barn så skärrat att andningen börjar hacka. Det år som gått har lärt våra barn att helt fruktansvärda och otänkbara saker ibland kan hända och jag tror att den lärdomen gör sig smärtsamt påmind i just den här stunden.

Så jag finns nära. Medan jag tyst ber en bön för den man som kämpar för sitt liv. När jag några sekunder senare öppnar mina ögon ser jag att barnets händer är knäppta i bön för den man som kämpar för sitt liv.

Åtminstone det har jag gett dem. Jag har visat dem att vi faktiskt kan göra något också i de stunder när vi inte kan göra något alls. Jag har lärt dem att knäppa händerna i stort och smått. För den som tror på bön finns det alltid en väg.

Livet ändå. Så stort och skört och mäktigt. Och mot alla odds får vi se mera fotboll ikväll.

Vilken match. Vilken kväll. Större än fotboll. Så väldigt mycket större än fotboll.

Vi har vetat att det är något med Hildes ögon och syn nästan hela hennes liv. Det började utredas när hon var kanske fem månader ung och på den vägen är det. Hon fick sina första par glasögon hösten hon skulle fylla två, sina andra par hösten hon skulle fylla tre och sina tredje par hösten hon skulle fylla fyra.

Vi har egentligen en ganska vag uppfattning om hur bra hon verkligen ser – så är det med små människor – men länge hoppades vi att glasögonen skulle räcka. Att hon med hjälp av dem kunde se tillräckligt bra.

För ett år sedan använde läkaren ordet synskada för första gången. Jag kommer ihåg det så bra. Och jag kommer ihåg att det liksom förändrade ingenting och allting på samma gång. Ingenting för att Hilde ju såg precis lika bra eller dåligt när vi gick ut från läkarens rum den dagen som när vi hade gått in. Och allting för att vi den dagen insåg att glasögonen inte kommer att räcka, att det här något med Hildes ögon och syn är något som kommer att prägla hennes liv.

Sedan dess har vi fått veta ännu mer. Vi har en diagnos och vi har en förklaring, i den mån sådant här någonsin kan förklaras. Också det har förändrat både ingenting och allting.

I vissa stunder oroar jag mig och i vissa stunder oroar Fredrik sig. Tänk om hon aldrig kommer att… eller Hur tror du det blir med…? När jag är orolig är han lugn och trygg och när han är orolig är det jag som är det. Vi turas liksom om och oron blir mer och mer sällsynt. Nåden i att få vara två är den bästa och största nåden i alla lägen. Men alldeles speciellt i lägen när man står inför helt nya utmaningar.

En annan stor nåd är att det barn som vi var stödfamilj åt under sex år i Helsingfors också hade en synskada. Vi vet något om hur livet med en synskada kan se ut. Något om de svåra utmaningarna och något om de oändligt många möjligheterna. Där kan jag inte låta bli att tänka att Gud nog förberedde oss lite. Jag vet att ordet synskada skulle skrämma oss på ett helt annat sätt om inte det barnet hade varit en del av vårt liv. Tacksam.

Min bön för Hilde är densamma som den alltid har varit: att hon ska få leva ett rikt och meningsfullt liv, att hon ska våga älska och bli älskad. Och sådana liv kan se ut på väldigt många olika sätt. En synskada är inget hinder. Visst skulle ett mirakel vara fantastiskt, men det har visat sig vara märkligt svårt (och märkligt ointressant) för mig att be om ett mirakel för mitt eget barn.

Vi vet fortfarande rätt lite om hur bra hon egentligen ser och vilka begränsningar hennes synskada kommer att innebära. Vi kan fundera på det, men vi är inte rädda. Hilde har nämligen visat sig vara en helt fantastisk liten människa. Så rustad för livet. Så redo för det.

Bring it on.

– Du är den bästa mamman i hela världen, utbrast Hilde spontant idag.

– Eller i hela Kvevlax, tillade hon efter en liten paus.

Som om hon insåg att någon slags verklighetsförankring ändå kunde vara på sin plats.

En annan verklighetsförankrad kommentar om mitt moderskap bjöd hon på förra hösten när hon berättade att hon skulle vilja ha en sådan mamma som hennes goda vän E har.

– Hurdan mamma är det? frågade jag. (Inte för att jag inte förstår vad hon menar – jag skulle också vilja ha en sådan mamma – men för att jag verkligen ville veta vad Hilde noterat.)

– En sådan där snäll, sa Hilde.

Aj.

Nå. Världens eller Kvevlax bästa mamma gjorde vad hon kunde av också den här dagen och avslutade med kvällsdopp med döttrarna.

Jag minns det nästan som igår. Hur jag stod på bb i Jakobstad och tittade ut genom fönstret. Jag såg människor gå omkring som om inget hade hänt. Jag såg bilar köra fram längs vägen som om allt var precis som vanligt. Hur kan de? Vet de inte att allt är annorlunda?

Det är exakt tretton år sedan. Det är exakt tretton år sedan Ingrid Birgitta Maria kom till världen och gjorde den ny.

Idag får vi fira en humoristisk, målmedveten och godhjärtad trettonåring. Hon spelar fotboll, hon friidrottar, hon är nybliven ungdomsreporter på yle watt och hon ritar och målar och spelar piano. Hon är den bästa storasyster jag kan tänka mig. Hon är modigare än jag någonsin varit och mer vinnarskalle än jag någonsin kan bli. Hon gör undan det nödvändiga tråkiga först och sparar det roliga till sist – där är hon som jag. Hon skjuter upp det icke-nödvändiga tråkiga så länge som bara möjligt – där är hon också som jag.

Jag är så glad över att just jag får vara just hennes mamma. Det kommer jag aldrig att förtjäna. Det kommer jag aldrig att sluta försöka förtjäna.

Älskar dig, Inksie.

Nog är det ju lite trist om fyraåringen somnar 22.39 och man tycker det känns tidigt. Som om hon slocknat av misstag mellan middag och buu-klubben.

Men nog är det ju lite fint om man sitter hemma och distansjobbar och samma fyraåring tassar in i rummet och ger en stor kram med orden:

– Jag måste bara komma och säga att jag tycker om att vara ditt barn, mamma.

Det allra mesta är förlåtet då. Det allra, allra mesta.